Därför kan du aldrig "vinna" en debatt

Att tillrättavisa människor är svårt. För att det skall vara framgångsrikt bör det ske utifrån personliga erfarenheter (istället för att gissa vad andra tycker eller gå på rykten) och ske i direkt anslutning till händelsen. Framförallt måste det ske i enrum, utan publik.

Ingen (eller i vart fall väldigt få) är beredd att erkänna ett fel - hur uppenbart det än är - om diskussionen sker inför andra.

Eftersom vi alla har fel rätt ofta gör detta situationen komplicerad. Speciellt i politiken, där stora delar av spelet går ut på att framställa sina motståndare i dålig dager. Maktkampen går som regel före sanningen, verkligheten och logiken. Vilket i sin tur ökar polariseringen.

Likadant, fast i en annan skala, är det i sociala media. Oavsett hur fel någon har, så går det som regel inte att finna gemensam mark eller föra ett konstruktivt samtal - om personen i fråga riskerar att förlora ansiktet inför sina vänner och följare.

Här har vi även ett problem med media. De lever på sensationalism, konflikter och starka känslor. Som regel får ingen tala till punkt, utan ges kanske 15 sekunder för att belysa komplexa och svåra frågeställningar. Och hela idén är att göra det inför så många andra människor som möjligt. SVT:s partiledardebatter är ett skräckexempel.

Jag tror det är viktigt att försöka förstå sina motståndare. Det behöver inte innebära att man håller med dem. Men för att kunna föra ett meningsfullt samtal måste man förstå den andres perspektiv och argument. Annars stannar det som regel vid pajkastning.

Ibland kan det helt enkelt räcka med att fråga på ett icke-konfrontativt sätt och be sin motståndare förklara hur saker och ting är tänkta att fungera, för att slipa ner den värsta fanatismen.

Den kanadensiske journalisten och författaren John Sawatsky har haft några av sina största scoop - inte genom att agera skjutjärnsjournalist - utan genom att lyssna, fråga och få sina intervjuoffer att babbla på. Vad hände? Hur menar du? Varför är det så? Hur kände du då? Varför?

Människor tycker om att tala. Det är först när man får dem att göra det som man kan förstå varför de tycker som de tycker eller handlar som de gör. Och det är då man kan hitta eventuella luckor i deras resonemang och premisser.

Fransmännen har ett talesätt: Att ställa en fråga är ibland som att knacka på en dörr, för att se om det är någon hemma.

På sätt och vis är det lite som judo. Det vill säga att dra nytta av motståndarens utfall istället för att bara försöka parera och blockera dem.

Glädjande nog ser vi allt mer av långa och djupa samtal där folk får tala till punkt i såväl podcasts som på Youtube. Vilket som regel ger en mycket mer nyanserad bild än när debatten förs på till exempel Twitter eller i televisionens samhälls- och debattprogram.

Debattera gärna. Men tro inte att du kan få din motpart att byta position. Politisk debatt är till för publiken.