Alla kan inte hålla med alla om allt

Ingen har helt rätt eller helt fel om allt. Vilket borde vara rätt uppenbart.

Ändå förvänts man ofta acceptera eller förkasta i princip allt en viss aktör säger. På grund av vem avsändaren är. Inte på grund av vad som sägs.

Vilket känns mer som att hålla på ett fotbollslag än konstruktiv politisk dialog och analys.

Vissa politiker och partier har motbjudande drag. Men det hindrar inte att de ibland kan ha rätt i sak. Man bör inte låsa sin uppfattning om andra baserat på yttre attribut.

Jag är inte alls överens med det parti jag röstar på, i vissa frågor. Och jag kan hitta något hos riksdagens alla partier som jag kan hålla med om.

Dessutom förändras verkligheten och vår kunskap ständigt. Vilket lätt kan kollidera med fixerade utopier och prestige. Istället bör politik vara en ständigt lärande verksamhet.

Aristoteles ansåg att jorden är allts centrum. Han baserade sin åsikt på de till synes objektiva observationerna att jorden står stilla och att allt faller mot den. Men bilden är som bekant större än så.

Sedan kan man inte utesluta att även personer vars åsikter man inte delar kan ha relevant information att tillföra. Eller i vart fall något man själv inte visste tidigare.

Genom att lyssna på andra kan man även förstå varför de tycker som de tycker. Vilket är särskilt viktigt om man inte delar deras uppfattning.

Genom att försöka lyssna till vad som verkligen sägs - och betrakta saker och ting utan förutfattade meningar - blir det enklare att förhålla sig till politiken på ett rationellt sätt.

Om det är det man vill.

Därför kan du aldrig "vinna" en debatt

Att tillrättavisa människor är svårt. För att det skall vara framgångsrikt bör det ske utifrån personliga erfarenheter (istället för att gissa vad andra tycker eller gå på rykten) och ske i direkt anslutning till händelsen. Framförallt måste det ske i enrum, utan publik.

Ingen (eller i vart fall väldigt få) är beredd att erkänna ett fel - hur uppenbart det än är - om diskussionen sker inför andra.

Eftersom vi alla har fel rätt ofta gör detta situationen komplicerad. Speciellt i politiken, där stora delar av spelet går ut på att framställa sina motståndare i dålig dager. Maktkampen går som regel före sanningen, verkligheten och logiken. Vilket i sin tur ökar polariseringen.

Likadant, fast i en annan skala, är det i sociala media. Oavsett hur fel någon har, så går det som regel inte att finna gemensam mark eller föra ett konstruktivt samtal - om personen i fråga riskerar att förlora ansiktet inför sina vänner och följare.

Här har vi även ett problem med media. De lever på sensationalism, konflikter och starka känslor. Som regel får ingen tala till punkt, utan ges kanske 15 sekunder för att belysa komplexa och svåra frågeställningar. Och hela idén är att göra det inför så många andra människor som möjligt. SVT:s partiledardebatter är ett skräckexempel.

Jag tror det är viktigt att försöka förstå sina motståndare. Det behöver inte innebära att man håller med dem. Men för att kunna föra ett meningsfullt samtal måste man förstå den andres perspektiv och argument. Annars stannar det som regel vid pajkastning.

Ibland kan det helt enkelt räcka med att fråga på ett icke-konfrontativt sätt och be sin motståndare förklara hur saker och ting är tänkta att fungera, för att slipa ner den värsta fanatismen.

Den kanadensiske journalisten och författaren John Sawatsky har haft några av sina största scoop - inte genom att agera skjutjärnsjournalist - utan genom att lyssna, fråga och få sina intervjuoffer att babbla på. Vad hände? Hur menar du? Varför är det så? Hur kände du då? Varför?

Människor tycker om att tala. Det är först när man får dem att göra det som man kan förstå varför de tycker som de tycker eller handlar som de gör. Och det är då man kan hitta eventuella luckor i deras resonemang och premisser.

Fransmännen har ett talesätt: Att ställa en fråga är ibland som att knacka på en dörr, för att se om det är någon hemma.

På sätt och vis är det lite som judo. Det vill säga att dra nytta av motståndarens utfall istället för att bara försöka parera och blockera dem.

Glädjande nog ser vi allt mer av långa och djupa samtal där folk får tala till punkt i såväl podcasts som på Youtube. Vilket som regel ger en mycket mer nyanserad bild än när debatten förs på till exempel Twitter eller i televisionens samhälls- och debattprogram.

Debattera gärna. Men tro inte att du kan få din motpart att byta position. Politisk debatt är till för publiken.

Varför är borgerligheten så dålig på kommunikation?

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

Varför är borgerligheten så dålig på kommunikation?

"Vänstern spelar på människors känslor. Om inte även borgerligheten gör det (även om det bär emot) kommer vänstern att vinna på walk over."

All kommunikation sker på mottagarens villkor

Det är i princip omöjligt att få människor att ta till sig en tanke eller att få dem att ändra en åsikt om man skäller ut dem. Speciellt om det sker inför andra människor.

För att nå fram måste information först passera mottagarens intuitiva filter. Det sorterar bort sådant man ogillar, sådant som hotar ens teser, sådant man inte förstår, sådant som kräver en ansträngning att analysera och sådant som förutsätter information som mottagaren (ännu) inte besitter.

Man måste helt enkelt sänka tröskeln genom att agna med något som upplevs som lättfattligt, angenämt och/eller välkänt.

Framförallt måste man lära sig att lyssna på andra människor. Om man inte förstår vad de tror, varför de tror detta och eventuella bakomliggande motiv - då är det oerhört svårt att möta dem med information, frågor och argument som upplevs som tillräckligt relevanta för dem för att accepteras eller ens uppfattas.

Man skall inte tro att det räcker med att ha rätt. Tvärtom visar det sig att kognitiv dissonans ofta istället stärker mottagaren i sin åsikt. Dessutom är bilden av verkligheten som regel viktigare för människor än den faktiska verkligheten.

Vad man kan göra är att försiktigt försöka starta tankeprocesser. Vilket ofta mer bygger på att mottagaren får tala av sig - och försöka förklara de saker du inte förstår. Det kan förvånansvärt ofta sätta hjulen i rullning. Därför är personlig kommunikation och samtal som regel betydligt mer effektiva vägar till förändring än masskommunikation och propaganda. (Även om propagandans makt inte skall underskattas.)

Dessutom brukar man vinna på att vara trevlig, empatisk och saklig. Vilket är något av en bristvara i dagens samhällsdebatt.

Det var mina fem cent, om någon är intresserad.

Det räcker inte med att ha rätt i dagens samhällsdebatt

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

Det räcker inte med att ha rätt i dagens samhällsdebatt »

"Sunt förnuft, logik och fakta är centrala element för ett konstruktivt och framåtsträvande samtal. Men de klarar sig inte på egen hand. Att ha rätt räcker helt enkelt inte i dagens samhällsdebatt."

Det omöjliga politiska samtalet

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

Det omöjliga politiska samtalet »

"En mer allmänmänsklig iakttagelse är att det i princip aldrig går att rätta någon eller att tala någon till rätta inför publik. Därtill är den möjliga prestigeförlusten allt för stor. Detta gäller än mer inom politiken än i andra forum. Vilket leder till att politik som bevisligen är tokig, ologisk och verklighetsfrånvänd får fortsätta skapa problem och elände – även om alla egentligen vet att den är fel."

Jönsson om makt och kommunikation

Youtube »

Det är för många ord

Under det senaste året har jag läst betydligt fler böcker än normalt. En del skönlitteratur med underbart blommigt språk, som till exempel Tjechovs noveller.

Men jag har även läst en hel del facklitteratur. På det senare området är min åsikt bestämd: Det är för många ord.

En fackboks betydelse avgörs inte av hur tjock den är, utan av hur tydligt den lyckas förmedla sitt budskap, nya insikter och ny kunskap. Ju mer lättillgänglig, desto bättre.

Till exempel har jag läst Scott Adams bok om hur Donald Trump vann valet, Win Bigly - Persuasion in a World Where Facts Don't Matter. Underhållande och mycket intressant. Men... för många ord. Den gode Adams pladdrar helt enkelt sönder boken och tuggar om vissa saker på tok för många varv.

Samma sak gäller mycket samhällsinformation, debattmaterial, företagsinformation och för all del även en del reklam. Det viktiga försvinner i ett hav av ord som bara tjänar som utfyllnad.

Jag vet att jag ibland själv syndar, här på bloggen. Men jag försöker i vart fall hålla mig till några enkla regler:

• Skriv så kort som möjligt, men inte kortare.
• Högst ett budskap per bloggpost.
• Högt en tanke per stycke.
• Korta stycken med en blankrad emellan och korta rader, för ökad läsbarhet.
• Underskatta aldrig läsarnas intelligens, men överskatta inte heller deras sakkunskaper.
• Undvik krångliga utländska ord och utilisera företrädesvis vår adekvata inhemska vokabulär.

Det var allt. Tack för uppmärksamheten.

Svensk debatt skulle vinna på en smula god ton

Jag är absolut inte främmande för mustigt språk, fyndiga generaliseringar och känslosam kommunikation.

Jag är fullt medveten om att flyktinginvandringen orsakar praktiska problem och kommer att leda till ökade kostnader och undergrävda välfärdssystem. Jag delar även misstanken om att media (möjligen av missriktad välvilja) inte alltid ger oss den hela eller korrekta bilden av detta.

Jag ser identitetspolitik och postmodernism som hot mot det fria, öppna samhället.

Jag är bestämt emot censur och är närmast yttrandefrihetsfundamentalist.

Men – utan att för den sakens skull vilja förbjuda eller reglera – vill jag påpeka att jag tycker att samtalsklimatet har blivit torftigt och destruktivt.

Uttryck som »skäggbarn« eller »kulturberikare« får mig att omedelbart tappa intresset och stänga av. Jag finner dem... olustiga. Det handlar om något mer än att det är svårt att få ironi att fungera i text. Det är ord som undergräver en saklig, logisk debatt. Det är ord som inte direkt leder oss till rimliga och konstruktiva lösningar. Det är ord med signalvärde som – i vart fall för mig – har en vag men samtidigt obehaglig historisk klang.

På andra sidan står de som beskyller alla andra för att vara »rasister«. Vilket är ett förhållningssätt som omöjliggör alla former av konstruktiv debatt. Om man beskyller alla som inte håller med en för att förneka människovärdet och alla människors lika rättigheter – då slår man in på en väg som bara kan leda till hård konfrontation, den starkes rätt och ökad polarisering. Om man betraktar alla som vill ifrågasätta och föra en fri debatt som onda, då sitter man själv i ett glastorn.

En rimlig och saklig debatt varken behöver eller bör vara tråkig. Se det istället som en utmaning att föra den med stil, intelligens och schvung. Även om det kräver en smula intellektuell ansträngning.

Men det är, som sagt, bara min åsikt.

Moderaterna måste bli frimodigare

I vart fall för tillfället tycks stormen kring M-ledaren Anna Kinberg Batra ha bedarrat. Nu gäller det att hon tar in en extremt kompetent partisekreterare. Det finns en del möjliga kandidater, även om de flesta inte längre är inne i partimaskineriet.

Men en sak ligger främst på partiledarens axlar: Att vara visionär, sympatisk och underhållande.

AKB var inne på ämnet vid dagens presskonferens. Hon säger att hon inte känner igen sig i att hon uppfattas som stel och att hon inte ger raka svar. Men så är det. Hon behöver en bra coach för att inte bara framstå som kompetent – utan även rekorderlig och trevlig.

Erik Hörstadius formulerade en gång saken som att människor röstar på folk som de kan tänka sig att bada bastu med. Det ligger mycket i denna iaktagelse.

Sedan gäller det att beröra människor. En populär beskrivning av vad som gör saker virala i den digitala världen säger att materialet måste svara på ett antal frågor. »So what? Why should I care? What's in it for me?« Räkna inte med att människor kommer att internalisera abstrakta politiska budskap på egen hand.

I detta sammanhang finns en faktor till – förmågan att väcka starka känslor. Att få folk att känna engagemang och delaktighet. Att skapa hopp och visioner. Att spela på det vackra och det rörande. Att rida på rättmätig vrede. Att vara underhållande. Att göra politiken intressant och spännande.

Att ha en tydlig ideologisk grund underlättar i sammanhanget.

Moderaterna måste helt enkelt bli modigare, roligare och mer engagerande. Det är en uppgift för hela partiet – men framförallt för partiledaren.

Kommunikation

Den mycket svenska hor-debatten

En socialdemokratisk minister skämtar efter Trumps valseger om att män inte bör ha rösträtt.

En tjänsteman i Moderaternas organisatoriska undervegetation kallar på skämt ministern för hora.

Politiker är inga stand-up-artister direkt. Och humor är som bekant som en groda – inte fullt lika rolig när man börjar dissekera den.

Sosseministern tycker alltså att det är roligt att skämta om att inskränka demokratin. Även om hon säkert inte menade allvar, så är det värt att notera.

Något Moderat-brat tycker det är kul att förolämpa genom att sätta ett förmodligen felaktigt epitet på ministern i fråga.

Om man nu skall göra Stor Sak av detta, avkräva svar och ställa mot väggen – då tycker jag nog faktiskt att det är ministern som uppvisat sämst omdöme.

Men det är väl inte det saken handlar om, kan man gissa. Istället är det fråga om att försöka kleta ner sina politiska motståndare för saker som egentligen inte förtjänar den uppmärksamhet de fått.

På något sätt är detta oerhört svenskt. Vi diskuterar hellre metafrågor än verklig politik. I detta är gammelmedia en starkt pådrivande kraft.

Så är det ju för övrigt i hela det svenska samhället – vi kan diskutera formfrågor till förbannelse samtidigt som praktisk verksamhet lämnas vind för våg. Hellre en konferens i de tunna luftlagren än hårt arbete. Hellre åsikter än handling.

Se, där finns ett verkligt problem att förhålla sig till.

Infantiliseringen av det offentliga samtalet

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

Infantiliseringen av det offentliga samtalet »

"Starka principer om demokrati och medborgerliga fri- och rättigheter har byggt vårt samhälle. När dessa principer nu ifrågasätts, åsidosätts eller helt frångås skapas ett tomrum. I detta postmoderna tomrum uppstår en situation där allt och inget kan anses vara rätt, fel, sant, falskt, rimligt eller orimligt."

Kommunikation är svårt

...fast den där sista ringen skall nog bara ligga delvis inom de andra.

Alliansen suger när det gäller politisk kommunikation

I gårdagens partiledardebatt i tv kläckte statsminister Löfven ur sig att börsintroduktionen av ett företag som driver friskolor innebär att man kommer att köpa och sälja barn på börsen.

Det är naturligtvis lågt och ett resonemang som är förenklat och förvridet till det absurda.

Men det är effektiv kommunikation. Mycket effektiv. Detta är precis vad vänstermänniskor vill höra. Och det är ett budskap som är så förenklat att det genast sätter sig hos mottagaren.

I dag ser jag många upprörda borgerliga kommentarer om statsministerns uttalande. Det är förvisso befogat. Men kanske meningslöst eller rent av kontraproduktivt.

Allt man åstadkommer är att ge Löfvens uttalande större spridning.

Absurda förenklingar är effektiva. Motståndaren måste lägga tid och kraft på att dekonstruera dem, tillföra information i sak, skifta mottagarens perspektiv och tillämpa ett logiskt resonemang. Där har man tappat minst tre av fyra väljare på vägen. (Speciellt dem man skulle behöva nå.)

Genom att ägna Löfvens skituttalande sin vrede drar borgerligheten dessutom bort uppmärksamhet från det man borde fokusera på efter gårdagens debatt: Att de rödgröna är på väg att döda kärnkraften genom att skjuta frågan framför sig.

Man kan till och med spekulera i om det inte var en medveten S-strategi att börja yra om barn & börs, för att avleda uppmärksamhet från energipolitiken. Att Löfven för allt i livet inte vill tala kärnkraft är uppenbart.

Det är som vanligt. Borgerligheten ägnar sig åt fair play på ett sätt som visserligen är hedervärt – men som innebär att de går rakt i sossarnas debattfällor. För att vara nedlusad med kommunikationskonsulter är Alliansen förbluffande dålig på politisk kommunikation.

Stöd denna blogg »

Morgondagens nyhetsflöden

Nybloggat på Nyheter24:

Sociala media är meningslösa om man inte har något att säga

Bra bloggar...

Kent Persson (m) utmanar åter på bloggdebatt. Frågan denna vecka är vilka bloggar som är "bra".

Jag tänker inte göra någon tio-i-topp-lista, eftersom även politiska bloggar är väldigt olika. Det blir lite som att jämföra äpplen med päron. Men några skall jag nämna.

Jag tycker att Christian Engström (pp) och Karl Sigfrid (m) är bra exempel på politiker som använder sina bloggar för att förankra, fördjupa och föra en dialog med sina väljare. Jag gillar Klambergs kyliga, juridiska analys - som ofta blir ett bra komplement till mina försök att förenkla och popularisera. Dick Erixon måste beundras för sin ihärdighet i att leverera något slags svenskt Fox News på sin blogg, även om det är en del som jag inte håller med honom om. Erik Laakso förtjänar också ett speciellt omnämnande som landets mest självständiga sossebloggare. Sagor från livbåten känns som en blogg som kan växa till något stort. Men där slutar jag. Bli inte ledsen om inte just din blogg är omnämnd. Det finns massor av andra bloggar, politiska och andra, som jag verkligen gillar. ;-)

Men, för att ge denna bloggpost lite mer substans, så skall jag även fundera högt över vad jag tror och tycker är kännetecknande för en bra politisk blogg...

Besvärliga människor

Under de 30 år som jag har sysslat med politik och samhällsdebatt i olika former, så har jag sett allt för många interna konflikter. En del har varit riktigt gruvliga. De flesta har varit onödiga. Nästan alla har varit tragiska.

Tio år på nätet har också gett en del insikter – både vad gäller människors förmåga att kommunicera med varandra som bristen på sådan förmåga.

Någonstans under resans gång (jag tror att det var från den där dansken som en gång drev SAS "charmskola" på Janne Carlzons tid som flygbolagsdirektör) plockade jag upp en handfull tips om kommunikation människor emellan som jag tycker är speciellt värdefulla. De fungerar säkert inte för alla och säkert inte i alla situationer. Men de har funkat bra för mig, och jag tycker att de är värda att dela med sig av.

Det handlar om den svåra konsten att framföra kritik.

Omedelbart
Kritik bör framföras så snart som möjligt. Får den ligga och gro, då börjar folk bara övertolka och irritera sig. Vilket gör upplevelsen av grundproblemet mycket värre än den skulle behöva vara.

Relevant
Kritik bör vara saklig och får gärna även omfatta en beskrivning av konsekvenserna av ett fortsatt problematiskt handlande. Den bör dessutom bygga på egna personliga upplevelser, inte hörsägen, rykten och skvaller. (Kritik baserad på information i andra och tredje led landar oftast i att man fastnar i en meningslös debatt om vad som verkligen, egentligen sagts och skett – istället för att fokusera på den mer relevanta sakfrågan.)

Sak, inte person
Om man kritiserar något i sak, då finns en sportslig chans att man kan ändra på saker och ting till det bättre. Att kritisera personer är svårare, kanske rent av meningslöst. Även om man tycker att den man har att göra med är en komplett idiot. Många kan, efter saklig input, kanske tänka sig att ändra på sina handlingar – men nästan ingen vill, förmår eller tänker ändra på hur de är som människor.

Enskilt, inte offentligt
Kritik bör dessutom framföras i enrum, öga mot öga. Då finns det en rimlig chans att få till en förändring i sak. Då kan man i vart fall hoppas på en saklig och konstruktiv dialog. Att framföra kritik offentligt, inför publik, är däremot i de flesta fall dömt att misslyckas. Då hamnar motparten omedelbart i försvarsställning och upplever att han eller hon måste rädda sitt ansikte inför alla andra. Då får man ställningskrig, högt tonläge och personangrepp. Från båda sidor. (Detta råd ges under förutsättning att man verkligen vill finna en konstruktiv lösning och inte offentligt förnedra och skada sin motpart – som i politik – vill säga...)

Det kan vara jättesvårt att hålla huvudet kallt och tänka på tipsen ovan. Jag kan inte påstå att jag själv alltid lyckas. Men jag märker ändå att det går att komma längre, i sak, om man gör det.

På internet är det ännu besvärligare. Där sker mycket kommunikation med nödvändighet öppet inför en jättepublik på bloggar, i forum, på Twitter och i sociala media. Speciellt det fjärde rådet – att kritik skall framföras personligt, inte offentligt – kommer då i kläm. Vilket ofta leder till onödigt hårda konflikter, onödiga låsningar, onödigt upprörda känslor, onödiga tillmälen och en massa annat som nu för tiden kommit att kallas för "näthat". Kanske skulle lite nedskruvad prestige och en nypa självdistans vara på sin plats. Men framförallt tror jag att det är viktigt att folk är medvetna om och förstår problemet.

Säkerhetsteatern, del 2

Pirat-Janne Lindgren har hittat ytterligare en film på samma tema som i bloggposten om säkerhetsteatern, nedan.

Speciellt kul tycker jag det är med denna film, eftersom den är en variant på en tidigare film som gjorts av beteendeforskare på ett amerikanskt universitet – som jag har sett, men tappat länken till och letat länge efter.

I filmen ovan handlar det om att man skall se upp för cyklister. Men den är precis lika tillämpbar på andra områden. Till exempel terroristjakt. Eller när det gäller människors förmåga att ta till sig information i största allmänhet. Speciellt när informationen är lurigt placerad – medvetet eller omedvetet.

Se även bloggen Osäkerhet och tystnandet samt Kent Persson.

Det här verkar lovande...

Tänk vilken nätaktivism som kan uppstå med Google Wave.