Den stora kompromissen

Parlamentarisk demokrati handlar - för att fungera - om kompromisser. Detta för att möjliggöra fredlig samexistens i ett civiliserat samhälle.

Men politiken utvecklas allt mer till ett maktspel där vinnaren förutsätts roffa åt sig allt. Vissa av våra ledande politiker beter sig direkt förnedrande i sin iver att komma över härskarringen.

Allmänintresset kommer - i bästa fall - i andra hand. Samhällelig kärnverksamhet tillåts förfalla. Politiken lägger sig samtidigt i allt mer av hur människor lever sina liv. Och i takt med att maktspelet intensifieras ökar polariseringen i samhället.

Detta beror nu inte bara på makthunger som sådan, utan även om den bakomliggande ideologiska drivkraften.

Om man har en utopi, då har man ett slutmål där allt antas vara i princip perfekt. Inga andra tankar eller idéer behövs då. De som sätter sig till motvärn blir statens objektiva fiender. Utopier går inte att förverkliga utan ett visst mått av förtryck.

Vänstern vill omforma samhället i enlighet med en verklighetsfrånvänd utopi. Den borgerliga människan vill mest att saker skall fungera, att staten lämnar henne ifred och att samhället tillåts utvecklas på ett spontant och frivilligt sätt.

Själv ansluter jag mig till den borgerliga tanken - och ser gärna att staten är liten men stark och bara ägnar sig åt sådant som verkligen är viktigt. Individen skall ha ett stort mått av frihet. Gränsen för denna går där hon skadar någon annan. Alla skall ha lika rättigheter inför staten.

I övrigt mår samhällsutvecklingen bäst av spontan ordning. Det finns ingen anledning att underställa medborgarna någon speciell ideologi med tillhörande utopi. Samhället är en ständigt pågående evolutionär process utan något bestämt slutmål.

Nu vet jag att den allmänna åsikten är att vi skall ha en generell välfärdsstat. Jag kan vara skeptisk till konceptet med pyramidspel. Men det är så det ser ut i folkdjupet.

So, fine! Vi lär bli kvar i den sociala marknadsekonomin. Det är den stora kompromissen.

Men vi kan samtidigt försöka minska statens makt över medborgarna. Ge folk lite mer frihet och ansvar. Då får vi utveckling och tillväxt. Och då får vi råd att finansiera ovan nämnda välfärdsstat.

I praktiken har inte heller vänstern något verkligt alternativ till den sociala marknadsekonomin. De har inte en aning om vad de skall göra efter revolutionen. För övrigt verkar det svårt att få massorna att resa sig för att störta det ekonomiska system - marknadsekonomin - som varit överlägset vad gäller att leverera utveckling och välstånd.

Den sociala marknadsekonomin är den stora kompromiss som vi alla nog får finna oss i att leva i.

Så intressant. Då får vi förhålla oss till det.