Tre frågor om socialismen

Socialism är en idé om att kollektivet är överordnat individen. Socialismen strävar även efter att uppnå en jämn fördelning av ekonomiska medel samt i övrigt lika utfall. Den menar att kollektivets bästa också är den enskildes bästa och sätter stor tilltro till gruppens och statens förmåga att lösa problem.

Detta kan möjligen ha varit på sin plats en gång i mänsklighetens vagga, när flockens existens ständigt var hotad. Men så ser inte världen ut idag.

I ett socialistiskt samhälle blir individen per definition undersåte, snarare än en fri och självständig medborgare. Politisk och kollektiv makt ersätter då individens fria val, marknadens självreglerande mekanismer - och ytterst människans rätt till liv, säkerhet och egendom. Se historien för referenser.

Svenska socialister talar ofta om människors lika värde. Vilket naturligtvis är en vacker tanke. Men den går formellt sett att upprätthålla även genom att behandla alla som skit.

I de forna öststaterna beskrev människor livet som att alla var lika fattiga och förtryckta. (Utom partieliten.) De mänskliga rättigheterna var lika för alla - det vill säga obefintliga.

Dessutom öppnar ordet värde i sammanhanget för allehanda subjektiva och personliga tolkningar - som gör det svårt eller direkt omöjligt att kontrollera att detta lika värde upprätthålls i praktiken.

Då är det kanske bättre att tala om människors lika rättigheter - vilket är något som är objektivt observerbart och praktiskt möjligt att upprätthålla.

Nu talar de rödgröna förvisso även om lika rättigheter. Men de brister i trovärdighet.

Ta en sådan sak som rätten till egendom. Den är vänstern beredd att åsidosätta för individer som arbetat hårt och därigenom byggt upp ett eget välstånd. Därmed åsidosätts en av människans naturliga rättigheter på omfördelningens altare, när individens rätt trängs undan av kollektivets önskningar.

Vi är många som länge sökt ett svar på frågan: Om det anses rätt att konfiskera 50-60% av människors inkomster - är det då även rätt att konfiskera 100%? Eller 90%? Om inte, förklara då den principiella skillnaden mellan att ta X% av Kalles pengar, men. inte Y%. Vilka principer - mer än flertalets överlägsna våldskapital - grundar man sitt resonemang på?

Finns det någon magisk gräns? Hur förklarar man då den? Och hur motiverar man över huvud taget sin rätt att konfiskera andra människors egendom?

Ser man till socialismen och kommunismen i sina mer renodlade former kommer man snart att upptäcka att det inte bara är egendom, utan även individens rätt till säkerhet och liv som hastigt och lustigt kan komma att underställas kollektivets »bästa«.

Till skillnad från liberalismen - där respekt för individens frihet, liv, säkerhet och egendom är själva kärnvärdet - tycks det inte finnas något inneboende i socialistisk ideologi som tillerkänner den enskilda individen samma rättigheter.

Detta leder till en annan - och högst påtaglig - fråga: Hur hanterar socialismen de medborgare som inte tycker att den är en bra idé?

Alla skall med, som Socialdemokraterna ibland uttrycker saken. Jämn fördelning och lika utfall kräver en enorm kontrollapparat. Och ett stort mått av tvång. Detta till den extrema punkt där alla har exakt lika mycket - och det blir förbjudet att vara sparsam, företagsam eller motståndare till systemet. Vilket är det klasslösa samhällets naturliga slutpunkt.

Det förefaller mig som om socialister och allehanda vänstermänniskor inte riktigt tänkt igenom saken. Visst, det vore jättebra om ingen var fattig. Ingen tycker något annat.

Men det förefaller enfaldigt att tro att en tankemodell som alltid slutat i lidande, förtryck och miljöförstöring skulle fungera om vi bara försöker en gång till.

Speciellt som den fria ekonomi vi redan har visat sig överlägsen, vad gäller att skapa välstånd och utveckling.

Det är som att vänstern inte fattat att vi lever i ett dynamiskt system där politiska beslut kan få oväntade och oönskade effekter på de mest oväntade ställen. Man måste tänka längre än näsan räcker.

Nu tror jag att de flesta som är vänster är det utan att ha ägnat frågan speciellt mycket eftertanke. Vänstern säger att vänstern är snäll. Jag vill vara snäll. Alltså är jag vänster. Ungefär så. Livsstils-vänster. Sedan gör kognitiv bias resten.

Men det räcker inte med att bara vara snäll. Man måste förhålla sig till verkligheten också. Som verkligheten faktiskt är - även om den ofta är motbjudande - inte hur man tycker att den borde vara.

Vänstern borde också lära sig att respektera sina medmänniskors rätt att slippa bli utnyttjade för andras syften. Rödgröna vill alltid bestämma över andra människor. Gör inte så! Säg inte så! Händerna på täcket! Som om de har rätt att ta sig makt över andra människor i syfte att uppnå sina egna utopiska mål..?

Jag försöker verkligen lyssna till vad vänstern säger. Men frågorna ovan tycks inte få - eller ha - några rimliga, trovärdiga och logiska svar. Så jag fortsätter att upprepa dem.

i) Finns det något i den socialistiska ideologin som tillerkänner den enskilda människan »naturliga rättigheter« - såsom rätten till liv, säkerhet och egendom? I så fall vad?

ii) Hur mycket av människors egendom kan vänstern tänka sig att konfiskera? Och på vilka grunder, utöver flertalets överlägsna våldskapital i förhållande till den enskilde?

iii) Hur tänker socialisterna förhålla sig till de medborgare som inte tror på eller vill medverka i det socialistiska projektet?