Avund är en usel grund för skattepolitik

Sossarna vill höja skatten. Som vanligt.

Skatten är en intressant mätare - som visar hur stor del av din konsumtion du själv har makt över och hur stor del andra har kontroll över. Med skatter som är bland världens högsta har svenskarna mindre makt över sina liv än människor i andra länder.

Högre skatter ger inte nödvändigtvis staten högre inkomster. Tvärt om kan höga skatter göra människor mindre motiverade att jobba och skapa välstånd. När den senaste borgerliga regeringen sänkte skatten - då ökade statens skatteinkomster - eftersom människor då blev mer intresserade av att arbeta.

Det är lätt att vädja till människans lägre instinkter, som avund - och kräva att de rika skall betala mer.

Men människor med höga inkomster betalar redan mer - och de gör det dubbelt. Dels innebär den högre inkomsten i sig att rika betalar mer än fattiga i skatt, i kronor och ören. Dels har vi ett absurt progressivt skattesystem - som straffar den som arbetar och tjänar pengar genom att skattens procentuella andel av lönen då ökar i takt med inkomsten.

De borgerliga partierna borde gå till val på att införa platt skatt. Lika hög procentsats för alla. Det skulle ändå innebära att den med hög inkomst betalar mer i skatt - i kronor och ören - än den med låg inkomst.

Platt skatt skulle även ha fördelen att staten då får rätta mun efter matsäcken. X% av medborgarnas inkomster är det ekonomiska utrymme man har. Vill regeringen ändå ha större skatteintäkter - då måste den satsa på tillväxt, det vill säga en totalt sett större kaka.

Och om vi skall rädda vårt pensionssystem, försörja 800.000 bidragsberoende, integrera nyanlända och styra upp offentlig kärnverksamhet som idag är i förfall - då krävs en sjuhelvetes tillväxt. Speciellt om vi skall ta igen vad som gått förlorat under pandemin.

Det är som om många inte fattat att pensionerna, bidragen, sjukvården, omsorgen, integrationen, skolan, polisen, försvaret, biblioteken och allt annat - är beroende av ett företagsvänligt politiskt klimat där det lönar sig att jobba.

Hela den socialdemokratiska fördelningspolitiken är - ironiskt nog - beroende av stark tillväxt i näringslivet. Utan inkomster finns varken pengar till verksamhet eller fördelningspolitik. Utan ett blomstrande näringsliv blir det varken välfärdsstat eller välstånd.

För att parafrasera Parkinsons svenska lag: Sikta på välstånd och tillväxt och du kommer att få sysselsättning, välfärd och trygghet. Men om du istället satsar på sysselsättning, välfärd och trygghet - då kommer du varken att få något av detta eller välstånd och tillväxt.

Eller som Ulf Adelsohn uttryckte saken när han valdes till moderatledare: Det land som inte låter människor lyckas, kommer inte heller att ha råd att ta hand om dem som misslyckas.