Sic transit gloria mundi

Det känns när ett folk har tröttnat på sin statsminister, president eller främsta potentat. Tänk John Major. Inte för att det gick dåligt för Storbritannien, men regeringen var yesterdays news.

Till och med Göran Persson fick till sist kliva av scenen, bitter och dryg. Det var som om att man nästan kände hur hans pansartåg dundrade österut.

Stefan Löfven är den ofrivillige statsministern. Han förlorade när man lekte hela havet stormar i Verkställande Utskottet, efter Juholts fall.

Han ville inte ens bli partiledare. Men som den trägne arbetare i det socialistiska kollektivjordbrukets vingård han är, så håller han sitt ämbete ändå - av plikt, för Partiet.

När Löfven utnämndes till partiledare skrev jag »Med en fackpamp som (s)-ledare tyder det mesta på att det inte kommer att bli någon förändring eller utveckling av partiet. Alls.«

Socialdemokratin är ett parti som är fortsatt fientligt inställt till det näringsliv och de entreprenörer som i slutändan skapar det välstånd som annars inte skulle finnas att fördela. Vilket känns väldigt negativt, omodernt och destruktivt.

Ger du makten till en sosse, då klänger han sig kvar. Även till priset av sin egen värdighet, allmänintresset och den demokratiska processen. Tvingas sossarna någon gång ändå lämna ifrån sig makten - då känns det som »en statskupp«.

Hela det nuvarande spektaklet är ovärdigt. Men om politiken inte accepterar 2018 års valresultat, då blir det ju så här. Väljarna röstade fel. Så intressant. Då är det ändå detta som är utfallet av den demokratiska processen, vilket är vad man har att förhålla sig till.

Förnekelse. Ilska. Förhandling. Depression. Acceptans.

Som en vän påpekade är det värsta som skulle kunna hända om SD får någon form av inflytande att de visar sig vara i stort sett harmlösa. Det skulle störa den rödgröna världsbilden. Så tonläget är som det är.

Om alla partier istället kunde frigöra sig från det låsta maktspelet - då finns det redan breda majoriteter i riksdagen för konstruktiva och realistiska uppgörelser om allt från kärnkraft till migration.

Vilket idag blockeras på grund av att sossarnas makt är beroende av småpartier med extrem politik.

Att sätta sin egen makt framför nationens bästa känns inte speciellt statsmannamässigt.

När såg man för övrigt en glad sosse senast?