Riksrevisionen: Landet styrs av inkompetenta lallare

Riksrevisionen meddelar att endast fem av de 25 mest kostsamma samhällsreformerna år 2000-2017 uppfyller grundläggande kvalitetskrav. Fyra av fem gör det inte.

I de flesta fall är det otydligt vilka samhällsproblem man avser åtgärda, vilka konsekvenser man räknar med samt vad kostnaderna förväntas bli.

Det finns inte heller någon rutin för uppföljning. Så långt Riksrevisionen.

Man kan även notera att de flesta politiker saknar den kompetens som krävs för att hantera komplexa system. Ofta finns varken relevant utbildning eller erfarenhet från arbetsliv eller näringsliv.

Många är politiska broilers som nått sin position utan någon nämnvärd kontakt med verkligheten. Andra har en bakgrund i den skyddade verkstaden hos särintressen, som fack och intresseorganisationer.

Många av dem sätter en eller annan utopisk vision framför verklighetskontakt och allmänintresse. De tycks mena att deras egna ideologiska experiment är viktigare än fungerande samhällelig kärnverksamhet.

Fixerade ideologiska idéer tränger då undan den inre frihet som är viktig för varseblivningen. Rationella grunder överskuggas då av dogmer och emotionella låsningar. På så sätt blockeras förmågan till rimliga beslut och konsekvensanalys.

Detta blir särskilt allvarligt eftersom politik bygger på tvång - vars syfte är att allt skall vara eller fungera på ett visst sätt, lika överallt. Alla skall med.

Vilket står i kontrast mot den spontana, decentraliserade ordning och det frivilliga samarbete som råder i civilsamhället och på marknaden. Där prövar man sig fram till vad som fungerar bäst och där ges individen frihet att välja mellan olika alternativ, utifrån egna preferenser.

För att möta framtiden krävs ett öppet sinne och ständigt lärande. Vilket är raka motsatsen till utopiska visioner som sätter dogmer före verkligheten.

Svenska sjukan

När Riksrevisionen avslöjar brister, missförhållanden och fusk – då leder det... nästan aldrig till några politiska förändringar alls.

Å ena sidan. Å andra sidan.

För första gången har man nu tagit reda på vad det egentligen innebär att utlokalisera myndigheter.

Riksrevisionens kritik är hård – och bekräftar alla farhågor. Det är dyrt att utlokalisera myndigheter. Och det lamslår verksamheten i flera år.

Det där sista är dock inte nödvändigtvis en dålig sak. Vissa myndigheter borde man kanske flytta runt sisådär vart annat, vart tredje år – så att de inte hinner ställa till med så mycket elände.

Länk»

Tät stämning...

Efter några par paket cigg, hinkvis med kaffe och efter att ha läst hundratals och åter hundratals mail i ämnet var det i vart fall en riksdagsledamot som klappade samman under FRA-voteringen – Lisbeth Grönfeldt Bergman (m).

Hon svimmade innan hon han trycka på voteringsknappen och fick föras iväg i ambulans.

Jag tvivlar inte på att hon skulle ha röstat fel, det vill säga ja. Men man får i vart fall medge att hon verkar ha upplevt stundens allvar.

Uppdatering: Hon svimmade tydligen i god tid innan knapptryckandet och blev ersatt av en annan, tidigare utkvittad, ledamot. Så det kan inte vara hennes röst som är den som fattas för att få voteringssiffrorna att gå ihop.

Mer intressant än man först kan tro...

Jag har tillbringat morgonen på ett frukostseminarium på Timbro om Riksrevisionen med bland andra riksdagsledamoten Henrik von Sydow (m) och skribenten Malle Kivikas.

Nu kanske du undrar varför jag stiger upp i ottan för att diskutera något som låter så urbota tråkigt som Riksrevisionen. (Inte ens våra politiker tycks vara speciellt engagerade. von Sydow berättade att riksdagen tillhandahåller Riksrevisionens rapporter under jord, i en anonym kulvert, granne med montern för riksdagens jakt- och fiskeklubb. Det verkar med andra ord som om revisionsfrågorna inte befinner sig högst på dagordningen...)

Till saken. På något sätt är det faktiskt lite märkligt att de politiska skiljelinjerna i dessa frågor går där de går.

Varför är vänstern och socialdemokraterna så motsträviga när det gäller att hålla koll på att skattepengarna verkligen används på ett bra och effektivt sätt? Har byråkratin blivit viktigare än medborgarna för den gamla "arbetarrörelsen"? Förr var ineffektivitet och inkompetens ett par av den socialistiska centralplaneringens och den politiska hybrisens avigsidor – i dag verkar sådant vara något som vänstern snarare vårdar och försvarar. När blev slöseri, okänslig byråkrati och tafflighet egenvärden?

Och varför är det borgarna som driver på och kräver ordning och reda? Borde inte deras sak gynnas av att medborgarna misstror och ogillar en stor, slösaktig och ineffektiv byråkrati? ;-)

Nåväl. I den mån staten nu skall tvinga av folk en massa skattepengar – så är det ju lite ofint om politiker och byråkrater slösar med dem och missbrukar dem.

Vad kan man då göra för att få lite mer ordning på torpet? Låt mig komma med ett par förslag:

Medborgarkontakt: Sätt någon (stackars sate) att ta emot tips om slöseri och onödig byråkrati från medborgarna. Visserligen kommer detta att bli rena julafton för alla kufar och haverister. Men jag är rätt säker på att man även skulle få många bra, konkreta och användbara tips från verkligheten.

Whistleblowers: Översätt sjukvårdens Lex Maria till hela den offentliga förvaltningen. Tjänstemän som hjälper till att avslöja fusk, missförhållanden, inkompetens och bristande effektivitet skall inte behöva frukta att detta kan komma att ödelägga hela deras karriär. Tvärt om, sådant borde vara meriterande.

Mål: När politiska beslut fattas, då måste målfurmuleringen bli tydligare. Vad skall göras? Vem skall göra det? Hur mycket får det kosta? När skall det vara klart? Hur sätter vi upp konkreta, mätbara mål? När och hur stämmer vi av mot dessa mål? Vem bär ytterst ansvaret?

Riksrevisionen: Bilar med blåljus, gryningsräder och en och annan fifflande byråkrat som leds bort i handbojor skulle förmodligen ha vissa... pedagogiska effekter. ;-)

Som sagt – ämnet är mer intressant än man tror.


Malle Kivikas rapport om Riksrevisionen – En oinmutad guldgruva (för skattebetalare, journalister och opposition) – kan hämtas hem här.

Vad är det (s) tycker att vi inte borde få veta?

Socialdemokraterna är kritiska till att Riksrevisionen lät revisorn Staffan Ivarsson granska biståndsorganet Sida och dess projekt.

Socialdemokraternas problem är nämligen att han hittade för mycket fel, fiffel och vansinnigheter i det svenska biståndet.

Därför skjuter de nu in sig på att revisorn kanske är moderat. Han har nämligen jobbat för moderaterna, för 10-15 år sedan.

Revisorer skall, förvisso, vara opartiska. Men problemet kan väl knappast vara att någon gör sitt jobb för bra – och att detta eventuellt är förenligt med denna persons politiska övertygelse?

Problemet är väl snarare om någon missköter sitt uppdrag – det vill säga gör för lite och ser mellan fingrarna vad gäller missförhållanden – på grund av partitillhörighet?

Men så ser inte sossarna på saken. För dem är det ett problem om folk gör sitt jobb för grundligt och om vi får veta saker som vi annars aldrig hade fått kännedom om.

Och som vanligt, så avskyr sossarna Riksrevisionen. De verkar inte vilja bli underrättade om när politiskt sjösatta galenskaper kapsejsar...

[Länk]