Våra politiker lever i en fantasivärld

Många människor - inte minst politiker - lever i en fantasivärld. De förhåller sig till verkligheten utifrån hur de tycker att den borde vara. Inte utifrån hur den verkligen är. Vilket är ett problem.

Häromdagen såg jag premiären av SVT-programmet Teodorescu & Suhonen, som försöker föra ett seriöst politiskt samtal. Ämnet var Israel-Palestina-konflikten.

Programmet hade titeln »Vad ska Israel göra då?«. Vilket var en fråga som flera gånger återkom från höger. Hur skall Israel hantera situationen, givet de verkliga förutsättningarna? Något konkret svar kom aldrig från vänster.

Vilket är rätt typiskt. Det känns som att de rödgröna inte alltid tänkt igenom saker och ting. Vilket lett till systemkritiska problem vad gäller till exempel energi och migration.

Frånvaron av logiskt tänkande och konsekvensanalys är emellanåt häpnadsväckande. Som sömngångare driver rödskäggen igenom saker som uppenbart kommer att gå åt helvete. För att de kan. 

Men det är inte som att alla andra saknar skuld. Vi har på tok för länge låtit vänstern komma undan med att driva sådant som låter bra, men som får allvarliga konsekvenser när det omsätts i verkligheten.

People will give you as much bullshit as you can take.

Vi måste bli besvärliga och käfta emot, även när det är utanför vår småborgerliga bekvämlighetszon.

Vilket inte är så svårt. En bra början är att fråga: Hur?

Hur har man tänkt sig att vi skall få el om man stänger ner baskraft innan det finns någon stabil och fungerande ersättning?

Hur skall den där klimatomställningen egentligen gå till? Vilka blir konsekvenserna för vanligt folk? Och hur har man tänkt sig hantera det hela, om det visar sig att en omställning till stenåldern saknar demokratiskt mandat?

Hur har man tänkt sig införa socialism utan ett stort mått övervakning, tvång och förtryck?

Hur skall Israel göra, givet att Hamas målmedvetet dödar alla judar de kommer åt och försöker utplåna Israel? Hur skall man hantera att Hamas använder sin egen befolkning som mänskliga sköldar? Hur?

Att ställa en fråga är som att knacka på en dörr för att se om det är någon hemma, som fransmännen brukar säga.

Och att ställa frågor kan ibland leda till att den svarande måste ompröva sina ställningstaganden. Om samtalet sker under lugna och ordnade former.

Ge din motpart en bild av hans åsikt eller påstående som ni båda kan vara överens om. Sedan kan du börja plocka sönder den aktuella tesen med relevanta frågor och precision i sak - istället för att ge dig på vad du tror, anser eller hoppas att den andre tycker.

Man kan i sammanhanget notera att vänstern inte sällan avfärdar fullt logisk kritik och analys som hat och hot. Speciellt på nätet. Det man förlorat i sak tar man igen med känslomässiga reflexer.

Kärnkraften, klimatet, flyktingarna, Gaza... Exemplen på känsloladdade frågor är många. Tyvärr trumfar känslor ofta fakta och förnuft. Vilket begränsar människors förmåga att ta in relevant information.

Det är lätt att låta ogenomtänkta känsloreaktioner styra ens handlande. Men inte lämpligt. Den som reagerar känslomässigt har sämre möjlighet att fatta rationella och väl underbyggda beslut.

Detta har drivit samhällsdebatten till något slags strid mellan känsla och förnuft. Vilket inte är speciellt konstruktivt.

Och inte blir det bättre av att många makthavare inte begriper vad de sysslar med.

I bästa fall är de i händerna på kloka, hederliga och rättrådiga tjänstemän som styrs av sin objektiva ämbetsmannaheder.

Mer vanligt är att de improviserar, är systemets fångar och genomför ideologiskt styrda (eller godtyckliga) samhällsförändringar utan att ha eller ta till sig relevant information.

Ingen politiker kan hinna läsa och sätta sig in i allt de beslutar om. Som regel litar de på att någon annan har koll. Inkompetens, lättja och en vag ångest över sin egen otillräcklighet är vanligt förekommande drag.

Än värre blir det om man kastar in utopiska ideologier i leken. Sådana blockerar politikernas varseblivningsförmåga - och är motsatsen till objektiv analys, verklighetskontakt och utveckling.

Samhället är en dynamisk process utan bestämt slutmål. En sådan passar inte in i utopiska mallar. Den låter sig inte planeras. Den blir aldrig färdig.

Men politik i allmänhet och utopiska projekt i synnerhet stör den spontana utvecklingen och framåtskridandet.

Bristande förmåga till logiskt tänkande och konsekvensanalys. Känslor och dogmer som blockerar varseblivningen. Inkompetens, missriktad välvilja och storhetsvansinne. Vad kan väl möjligen gå fel?

Det är hög tid för en reality check. Och det gäller inte bara de rödgröna.

- o -

Numera publicerar jag även mina längre texter på Substack. Där kan man prenumerera för att få dem och länkar till min övriga produktioin direkt med e-post, även kostnadsfritt. Klicka här »

Lördagsvideos: Korankris, spontan ordning, tyskt uppror & Chatcontrol

Youtube: Sverige & islam - eftergifter triggrar dominansbeteende »

Youtube: Government Central Planning Fails—Free People Create Order On Our Own »

Youtube: The almost forgotten 1953 German Uprising »

Youtube: HAX om Chatcontrol »

Politikerna begriper inte vad de sysslar med

Ett modernt, utvecklat samhälle är oerhört komplext. En evolutionär process utan bestämt slutmål.

Det naturliga sättet för ett samhälle att utvecklas är genom att bygga på erfarenheter, trial and error, spontant samarbete, naturligt framväxta strukturer och största möjliga frihet.

På så sätt skapar man inte bara ett stabilt samhälle.

Genom att verksamhet utförs av många olika aktörer begränsas skadan om någon skulle få för sig att göra fel.

I den politiska staten centraliseras makten. Mångfald ersätts med enhetlighet, vilket i sin tur skapar single points of failure. Naturligt framväxta strukturer ersätts med ideologiska experiment.

I den politiska staten begränsas tankens frihet. Utopier och dogmer blockerar varseblivningsförmågan. Kommittéer är sämre på att skapa utveckling än entreprenörer.

I en stat med färre fria aktörer kommer färre nya idéer att prövas. Vilket håller tillbaka utvecklingen.

På en fri marknad kan aktörerna snabbt anpassa sig till förändrade förhållanden. I offentligt driven verksamhet tvingas man hålla fast vid ett visst sätt att göra saker, även om det visat sig vara olämpligt.

För att ett centralstyrt samhälle skall kunna lyckas med sina föresatser krävs till att börja med att beslutsfattarna har tillgång till all relevant och relaterad information. Vilket är en omöjlighet.

Den enda mekanism som finns för att synkronisera utbud och efterfrågan är marknaden. Och bästa sättet att skapa utveckling är genom frivilligt, spontant samarbete i en fri ekonomi.

I en marknadsekonomi är medborgaren genom sina decentraliserade val ständigt med och påverkar utvecklingen. I en politisk stat formas framtiden av ombud, som inte alltid sätter allmänintresset främst.

Dessa ombud - våra politiker - vet allt för ofta inte vad de sysslar med. Enter energikris, vårdköer, poliskris och en massa annat som är konsekvensen av metvetet fattade politiska beslut.

Det är som att vissa politiker saknar förmåga till konsekvensanalys och logiskt tänkande. De verkar inte heller förstå att de har med ett dynamiskt system att göra - med massor av oförutsedda och oönskade konsekvenser. 

Politiken missköter den samhälleliga kärnverksamheten. Och drar sig inte för att istället fylla den med ideologiska projekt, till föga eller ingen nytta för medborgarna.

Det finns de som ser verkligheten som den är. Och så finns det de som ser den som de tycker att den borde vara. Den senare gruppen tenderar att fatta beslut som inte är förankrade i verkliga förhållanden.

Vilket i sin tur ökar risken för att dessa beslut är felaktiga, suboptimala eller direkt farliga.

Är el-bilen i en återvändsgränd?

I princip gillar jag el-bilar. De är snabba och tysta. För den som bor i eller i närheten av en stad kan de säkert vara ett bra val.

Men har vi verkligen tänkt igenom det här med el-bilar, i ett större perspektiv?

Jag är ingen expert, men vad jag kan förstå är det tveksamt om vi har tillräckligt med relevanta råvaror för att ersätta alla vanliga bilar med el-bilar. Och då talar vi bara om en första generation. Hur gör vi sedan?

El-bilar är för övrigt inte de enda produkter som kräver dessa råvaror.

Dessutom finns allvarliga problem vad gäller såväl brytning av nödvändiga mineraler som återvinning av gamla batterier.

Även om el-bilar förefaller rena när de körs måste man fråga sig varifrån elen kommer. När jag ser el-bilar här i Berlin noterar jag att elen ironiskt nog ofta produceras med kol. (Vissa dagar är Tysklands produktion av kol-el större än landets all övriga el-produktion.)

Så länge el-bilarna inte drivs med kärnkraft eller förnybar el är nyttan vad gäller utsläpp begränsad.

Nu är EU på väg att förbjuda nyförsäljning av vanliga bilar efter 2035. I ministerrådet masseras frågan om det skall handla om bensin- och dieselbilar eller alla förbränningsmotorer.

Om det senare gäller sätter det effektivt stopp för till exempel nya klimat-neutrala bränslen som kan framställas av vätgas och CO2 ur luften. De ger bara vattenånga som utsläpp, kan användas av vanliga bilar (efter minimala justeringar) och vi har redan ett fungerande logistik- och distributionssystem.

Dock kräver vätgasproduktion enorma mängder el och energiförlusterna i processen är än så länge allt för stora. Men det finns kommersiella aktörer som tror att det går att lösa. Och det är bara ett exempel på hur marknaden ständigt söker nya vägar att lösa problem.

Jag är därför tveksam till politisk styrning av utvecklingen. Spontan ordning byggd på ackumulerad erfarenhet och entreprenörskap är som regel bättre än politiker på att hitta lösningar som fungerar.

Fattar politikerna fel beslut, då sitter vi på pottkanten. Då kollapsar vårt transportsystem.

Håller vi kanske på att göra samma misstag med bilarna som med elen? Att vi ersätter något med något annat - som i verkligheten inte är något fullvärdigt, hållbart eller genomtänkt alternativ.

Formeln för ett fungerande samhälle

Klicka på bilden för en större variant.

Det finns en sweet spot där konservatism, liberalism och libertarianism möts.

Den konservative skulle utrycka det som att samhället mår bäst av långsamt, naturligt framåtskridande som inte forceras fram av politiska experiment. Man tar tillvara på det som fungerar bra och lämnar det som fungerar dåligt på historiens skräphög.

Den frihetligt sinnade skulle betona den spontana ordningen. Miljontals aktörer som genom frivilligt samarbete erbjuder sådant som efterfrågas av folket. 

Framåtskridande upptår när olika alternativ prövas mot varandra. Och när tillfälligheter skapar synergieffekter. Sådant som aldrig kan replikeras av kommittéer och byråkrater.

Eller som F.A. Hayek uttrycker saken...

»Hur förödmjukande det än kan vara för den mänskliga stoltheten, måste vi erkänna att civilisationens framsteg och även dess bevarande är beroende av att det ges maximala möjligheter för tillfälligheter att inträffa.«

Ett samhälle som växer fram ur spontan ordning är ett stabilt samhälle. Där finns olika alternativ att välja mellan, istället för att man är beroende av en offentlig monopolaktör. Alla ägg läggs inte i samma korg.

De bästa lösningarna på samhällets behov har utarbetats genom erfarenhet, genom trial and error.

Därför bör den politiska makten inte vara större än vad som krävs för att upprätthålla samhällelig kärnverksamhet.

Det skall vara folket som genom sina val formar samhället och framtiden. Inte politiker.

Lördagsvideos: Grönt slöseri, idéer, droger och klimat

Youtube: Grönt slöseri - Etanol-Jesus »

Youtube: Collectivism and Individualism »

Youtube: Spontaneous Order vs. Centralized Control »

Youtube: Former Drug Cop On Why We Need To Legalise ALL Drugs »

Youtube: Climate Change Debate: Bjørn Lomborg and Andrew Revkin | Lex Fridman »

Politik hindrar samhällsutvecklingen

Jag är svårt oenig om vissa frågor med det parti jag röstat på. Och de flesta andra partier.

Det finns partier som jag absolut inte skulle kunna rösta på, men som jag ändå tycker kan ha rätt i vissa sakfrågor. (Dock inte alltid av rätt skäl.)

Ju äldre man blir ju mindre svartvit blir partipolitiken, när det kommer till sakfrågor.

Ingen har alltigenom rätt. Ingen har alltigenom fel. Det blir mer en fråga om att väga samlade bedömningar mot varandra.

Ett knep kan vara att granska i vilken grad olika partier är förankrade i verkligheten. Tumregeln är att ju mer utopiskt ett parti är, ju mer orealistisk eller rent av farlig är dess vision och politik.

Ännu värre är det med partier som anser sig själva vara moraliskt överlägsna. För dem helgar ändamålet medlen. Historien är fylld med varnande exempel.

Det räcker inte med att vilja väl. Det räcker inte med att tycka saker som låter bra. Det räcker inte med att haka på sådant som är politiskt trendigt. Man måste tänka och vara i kontakt med verkligheten också.

För mig känns det viktigt att politik bygger på ständigt lärande. På kunskap, erfarenhet och fakta. Att samhällsförändringar växer underifrån istället för att påtvingas uppifrån.

Samt att det finns något slags hållbar logik i vad politikerna säger.

Ett problem med politik är att politiker är så låsta vid sina förutfattade meningar, utopiska visioner och maktambitioner att det blockerar deras varseblivningsförmåga.

Deras prestige hindrar dem från att ta till sig relevanta fakta och logiska resonemang.

Istället drabbas de av confirmation bias, som leder till att de bara tar till sig information som kan tänkas stödja deras politik och världsbild - samtidigt som de blockerar sådant de inte vill höra.

Konsekvensanalyser hoppas över eller ignoreras.

Vårt samhälle utvecklas ständigt. Förutsättningar ändras. Nya fakta tillkommer. Erfarenheter ackumuleras. Tekniken utvecklas. Vårt sätt att göra saker förbättras och förfinas.

Politik i allmänhet - och utopiska idéer i synnerhet - stör denna process. Vilket leder till att saker och ting blir sämre än de annars skulle behöva vara.

Moderater, hör upp!

I'm back. Jag röstade på Moderaterna. Och nu kommer jag att hålla ögonen på er och hur ni förvaltar det demokratiska mandat jag givit er.

Jag kan redan berätta att jag kommer att gnälla om anonyma vittnen, övervakningen och er verklighetsfrånvända drogpolitik. Jag kommer att påminna er om rättsstatens principer.

Men jag vet ungefär var jag har er. Jag känner en del av er. Från den tid då moderaterna var ideologiskt medvetna. När man visste varför man slogs och varför det är viktigt.

Eftersom ni skriver om vikten av ett lärande samhälle i ert idéprogram hyser jag visst hopp. Ni bör betrakta samhället som en ständigt pågående evolutionär process, utan bestämt slutmål.

Moderaternas stora uppgift är att vara icke-socialister. Att de-maskera den socialism som är dömd att misslyckas - innan den leder till brist, kontroll, förtryck eller värre. (Lika utfall kräver hårda nypor.)

Moderaterna skall stå för minskad politisk makt, mindre stat och bättre valuta för skattepengarna. Partiet bör omfamna samhällets spontana framåtskridande och bekämpa centralstyrning.

Moderaterna skall stå på individens sida, mot staten. Därför måste värden som rättsstatens principer och mänskliga rättigheter hållas högt.

Det är i dessa rättigheter liberal och konservativ idétradition möts, i de principer som skapat den västerländska civilisationen. En minsta möjliga nämnare för fredlig mänsklig samexistens.

Friheten måste alltid försvaras. Och även om Moderaterna är en del av den stora makt-soppan, så vet jag att det finns enskilda personer i partiet som fortfarande har sitt frihetspatos kvar.

När jag röstat sände jag ett meddelande till den kandidat jag kryssat. Han tackade och lät meddela att jag tydligen var talare på hans första MUF-kurs. Så visst har jag fortfarande känslomässiga band kvar till partiet.

Själv är jag fostrad under Gösta Bohman. Det var han som i sina timslånga tal gjorde mig medveten om frihetens idéer, marknadsekonomins överlägsenhet och riskerna med övervakning.

Det var på den tiden 1200 människor kunde fylla Göteborgs konserthus en vardagskväll för att lyssna till sin partiledare i ett par timmar.

Jag övergav Moderaterna när Reinfeldt blev partiledare. Jag hade följt hans karriär i MUF. Karln är farlig, på riktigt. Jag var bland de första som varnade för honom.

Men nu har jag alltså röstat på partiet, igen.

Ni vann valet. Nu börjar det verkligt svåra.

Om ett ögonblick kommer svenska folket att vakna upp till en akut energikris, inflationen har kopplat greppet, det är krig och vårt Nato-medlemskap hänger i luften. Lägg till det problem med brottslighet, skola, sjukvård och allt annat som vanskötts av tidigare regeringar.

Det är nu ni kan forma en bättre framtid och ett bättre Sverige.

Trust the Force, young ones.

Jag avskyr valrörelser

Valrörelser lyfter fram det sämsta hos de politiska partierna. Men, som någon påpekade, är det kanske lika bra att vi får se deras rätta ansikte emellanåt.

Ju mer politiken bestämmer över våra liv och i vårt samhälle - ju viktigare blir det vem som styr. Ju högre blir insatserna. Ju större blir polariseringen.

I en sådan miljö frodas Platons demagoger. De som kan förleda folket genom att lova förmåner. Som om resurserna för dessa uppstår ur tomma intet.

Allt måste betalas av någon. Vilket kanske fungerar fram till en viss punkt. Men som Bastiat påpekade är staten den stora illusion i vilken alla tror sig kunna leva på andras bekostnad.

Ju mer politikerna lovar, ju större blir bördan på dem som skall producera vårt välstånd, det vill säga entreprenörer och företag.

Problemet med fördelningspolitik är att förr eller senare får man slut på andra människors pengar. Och att man måste ta till allt mer drakoniska åtgärder för att tvinga den produktiva delen av befolkningen att betala mer i skatt.

Lika utfall kräver förr eller senare ett stort mått av kontroll och tvång. Det slår aldrig fel. Historien är fylld av varnande exempel. Men inte för att det låter stoppa den ständigt expanderande politiska makten...

Många partier drivs av något slags utopisk vision. Vissa mer än andra. De har en uppfattning om hur samhället skall vara när det når sitt slutmål. Som om ett bestämt slutmål vore önskvärt.

Vårt samhälle är en ständigt pågående dynamisk, evolutionär process utan bestämt slutmål. Det är hela poängen. Allt kan alltid bli bättre.

Genom frivilligt samarbete, vår kollektiva önskan om framåtskridande och spontan ordning utvecklas sådant som är stabilt, fungerande och bra. Medan sådant som inte fungerar hamnar på historiens skräphög.

Detta sker bäst utan politisk styrning. I ett levande civilsamhälle med fria människor och en fri marknad. Utveckling bygger, som Hayek påpekar, på att det finns utrymme för tillfälligheter att inträffa.

Vilket är så långt från politisk klåfingrighet, centralstyrning och politisering man kan komma.

Det ligger något djupt arrogant i att tro att man som politiker äger all den kunskap och den oväldiga resning som krävs för att kunna bestämma hur allt skall vara och hur alla skall leva sina liv. Att man vet bättre än alla andra.

Dogmer och utopier blockerar sina anhängares förmåga att ta till sig ny och bättre information samt att handla i enlighet med denna. Att politisk styrning ofta går fel är en förutsägbar konsekvens av detta.

På söndag skall vi välja vilka som - med smal majoritet - skall bestämma över alla andra. Vilka som skall styra och ställa över stort och smått.

Vi skall välja vilka som skall fatta tvingande beslut som medborgare, konsumenter, marknaden och civilsamhället vore bättre skaffade att fatta själva - utifrån sina skiftande behov, önskemål och preferenser.

Jag har röstat på det riksdagsparti som jag bedömer vill styra och ställa minst över folk. Vilket i dagens politik mest är en gradskillnad.

I politiken har du ett val vart fjärde år, på marknaden tusentals varje dag.

Riksrevisionen: Landet styrs av inkompetenta lallare

Riksrevisionen meddelar att endast fem av de 25 mest kostsamma samhällsreformerna år 2000-2017 uppfyller grundläggande kvalitetskrav. Fyra av fem gör det inte.

I de flesta fall är det otydligt vilka samhällsproblem man avser åtgärda, vilka konsekvenser man räknar med samt vad kostnaderna förväntas bli.

Det finns inte heller någon rutin för uppföljning. Så långt Riksrevisionen.

Man kan även notera att de flesta politiker saknar den kompetens som krävs för att hantera komplexa system. Ofta finns varken relevant utbildning eller erfarenhet från arbetsliv eller näringsliv.

Många är politiska broilers som nått sin position utan någon nämnvärd kontakt med verkligheten. Andra har en bakgrund i den skyddade verkstaden hos särintressen, som fack och intresseorganisationer.

Många av dem sätter en eller annan utopisk vision framför verklighetskontakt och allmänintresse. De tycks mena att deras egna ideologiska experiment är viktigare än fungerande samhällelig kärnverksamhet.

Fixerade ideologiska idéer tränger då undan den inre frihet som är viktig för varseblivningen. Rationella grunder överskuggas då av dogmer och emotionella låsningar. På så sätt blockeras förmågan till rimliga beslut och konsekvensanalys.

Detta blir särskilt allvarligt eftersom politik bygger på tvång - vars syfte är att allt skall vara eller fungera på ett visst sätt, lika överallt. Alla skall med.

Vilket står i kontrast mot den spontana, decentraliserade ordning och det frivilliga samarbete som råder i civilsamhället och på marknaden. Där prövar man sig fram till vad som fungerar bäst och där ges individen frihet att välja mellan olika alternativ, utifrån egna preferenser.

För att möta framtiden krävs ett öppet sinne och ständigt lärande. Vilket är raka motsatsen till utopiska visioner som sätter dogmer före verkligheten.

Politik är problemet, inte lösningen

Det finns tecken på att folket håller på att tröttna på den härskande politiska klassen.

Samhällelig kärnverksamhet missköts, en totalt ogenomtänkt energiomställning hotar vårt välstånd - och politikerna slösar skattepengar på ideologiska experiment och på sina stödtrupper.

Makt utan vettig funktion är svår att acceptera.

Jag tror folk vill ha ungefär det här: Fungerande samhällelig kärnverksamhet. Effektiv användning av skattepengar. Ett minimum av byråkrati och krångel. En säker energiförsörjning. Ordning. Att saker och ting fungerar. Tillväxt och framåtskridande.

Inga utopier. Istället ett samhälle där vi spontant ordnar saker genom frivilligt samarbete, i en ständigt pågående evolutionär process. Och där staten sköter sin uppgift på ett kompetent sätt, utan att komma med ideologiska pekpinnar.

Inför en mer decentraliserad maktstruktur som för besluten närmare dem de berör. Decentraliserade system är dessutom mer stabila än centraliserade, då de senare ofta drabbas av single points of failure.

Gör man ändå fel i ett decentraliserat system är det i vart fall färre som drabbas. Prövas olika lösningar på olika håll kommer så småningom de mest lyckade att bli vägledande. Detta fungerar mycket bättre än påbud från politiker som vill leka dockskåp med vårt samhälle.

Frihet ger individen makt över sitt eget liv och sin egen situation. Eftersom människor är olika måste vi få göra de val som passar oss själva.

Men den politiska eliten verkar dra åt motsatt håll. Politik är som regel inkompetenta aktörer som intar motsatta positioner i frågor de inte behärskar.

Här känns det som att vi börjar se en spricka mellan den självutnämnda eliten och folket.

Detta är en process som är på gång i hela västvärlden. Notera till exempel att 2,8 miljoner röster för Brexit kom från väljare som vanligtvis inte röstar i politiska val. Från folk som tröttnat på överheten. Frankrikes gula västar är ett annat exempel. Och Trump.

Våra problem är konsekvensen av medvetet fattade politiska beslut

Läs min senaste krönika i Bulletin innan den hamnar bakom betalvägg:

Våra problem är konsekvensen av medvetet fattade politiska beslut »

"Energibristen, polisens oförmåga att upprätthålla ordning, vacklande skolresultat, dålig integration och vårdköer är konsekvenser av medvetet fattade politiska beslut. En politisk majoritet har drivit en linje som ger dåligt utfall. Förvisso av oförstånd, missriktad välvilja och i god demokratisk ordning - vilket dock inte gör något bättre om man gör fel."

Decentalisering vs. centralstyrning

Sossesveriges betongförorter gör integration omöjlig

Om man bygger bostadsområden som öar utanför stadskärnorna - är det då något att förvånas över om det uppstår gäng och gängbrottslighet?

Speciellt som dessa öar av höghus är förfärliga, isolerade betongkomplex från vilka samhället i övrigt har dragit sig tillbaka.

För några år sedan tillbringade jag under en sommarmånad min nattvila i Hässelby Gård. På dagarna var jag på Södermalm. Det som slog mig var hur jämförelsevis etniskt och socioekonomiskt rensat Södermalm är. (Undantaget servicepersonal, som inte bor där de jobbar.)

Problemen finns huvudsakligen i förorter långt från alla journalister, HR-chefer, proffstyckare genuskonsulter och DN-prenumeranter på Södermalm och i Vasastan. Där de slipper se dem.

Om man vill ha integration - då är det en dålig idé att dumpa invandrare i betongöknar, fjärran från övrig mänsklig verksamhet. (Enda uppsidan är för de vänstermänniskor i stadskärnorna som slipper leva med konsekvenserna av sin egen politik.)

Städer mår bäst av att växa organiskt, naturligt. Som årsringarna på ett träd. En del områden kommer förvisso att anses vara "sämre" från tid till tid. Men det brukar förändras i takt med att befolkningen ständigt ändras.

I en sammanhållen stad drar sunkiga områden till sig unga människor, kreatörer och andra som inte har så mycket pengar. Vilket i sin tur leder till att andra får upp ögonen för området - och innan men vet ordet av dyker trendigt hipstriga ramen-restauranger och surdegspizzerior upp vägg i vägg med turk-butikerna. 

Samtidigt fångar någon annan del av staden upp nya unga människor och kreatörer med begränsade ekonomiska resurser. Send in the clowns - and development will follow. Och så där fortsätter det, spontant och med en stor uppblandning av olika sorters människor. Vilket i huvudsak har positiva effekter.

Men något liknande kommer aldrig att ske i Biskopsgården, Vårby, Bergsjön eller Akalla - som är konstruerade för att vara autonoma satelliter. Det behöver man knappast vara raketforskare för att räkna ut.

Ändå är dessa områden - frustrerande nog - konstruerade med vett och vilje. Av politiker vars utopiska visioner inte var kompatibla med verkligheten. Glöm inte deras ansvar.

Borgerligheten och det fria samhällets fiender

Läs min senaste krönika i Bulletin:

Borgerligheten och det fria samhällets fiender »

»Vi har en borgerlighet som mest vill att staten skall lämna människor i fred. Och en vänster som anser sig själv vara god – och som i namn av detta vill tvinga människor till saker och ting. Det är rätt uppenbart vem som är den aggressiva parten här.«

Lördagsvideos: Jönsson om forskning och rasism + AoI om spontan ordning

Youtube: Forskning & rasism - Delmi & statsfinansierad polarisering »

Youtube: Spontaneous Order vs. Centralized Control »

Politiken, bilarna och klimatet

Politiken styr utvecklingen mot elbilar.

Jag har inget emot elbilar. Tvärtom tror jag på ett elektrifierat samhälle.

Vad jag har problem med är den politiska styrningen. Hur vet vi att politikerna leder oss rätt?

Är vi till exempel helt säkra på att batteridrivna elbilar är bättre än bränslecellsdrivna elbilar?

Och vad händer när (om) vi får igång den storskaliga vätgasproduktion som delar av den tunga industrin nu ställer sitt hopp till? Med mindre justeringar kan vi då driva vanliga bilmotorer på bränsle som består av vätgas och CO2 som plockas ut luften. Avfallsprodukten blir vatten - och sådant bränsle är CO2-neutralt. Distribution kan ske genom den infrastruktur som redan existerar för traditionella drivmedel.

Om vi låter den tekniska utvecklingen, konsumenternas efterfrågan och marknaden sköta utvecklingen - då kommer många olika alternativ att prövas och de bästa av dessa att bli vägledande.

På en fri marknad skapas lösningar som vi ännu inte känner till att vi inte känner till. Men när politiker styr kommer inget nytt att skapas, utan det blir bara ett val mellan redan kända lösningar - vilket bromsar utvecklingen.

Om politikerna får bestämma, då blir det på ett visst bestämt sätt, för alla. Även om det inte är det bästa, inte ens ur perspektivet vad politikerna påstår sig vilja uppnå.

Video: HAX om FRIHET

Förra veckans pod-essä, nu bildsatt med lite trevliga bilder från Berlin.

Youtube »

Om man inte kan betro människor med frihet, hur kan man då betro dem med makt?

»Vi har nu kommit så långt att huvudargumentet i detta kapitel torde vara tämligen klart.

Det är att den individuella frihetens sak i första hand vilar på erkännandet av allas vår ofullkomliga okunnighet om många av de faktorer som är oumbärliga för vår välfärd och för att vi skall nå våra mål.

Om det fanns allvetande människor, om vi kände till inte bara allt som påverkar uppfyllandet av våra aktuella önskningar utan även våra framtida behov och önskemål, [då] funnes inga giltiga skäl för friheten.« (...)

»Hur förödmjukande det än kan vara för den mänskliga stoltheten, måste vi erkänna att civilisationens framsteg och även dess bevarande är beroende av att det ges maximala möjligheter för tillfälligheter att inträffa.« (...)

»Ordning följer av en evolutionär process som växt fram som en "konsekvens av mänskligt handlande, men inte av mänsklig formgivning".« (...) 

»Frihet är ett så effektivt utnyttjande av den bland individer utspridda kunskapen som möjligt: ju färre beslut som lämnas till individen och ju fler som centraliseras, desto mer av kunskapen går förlorad.«

Johan Hakelius i förordet till F.A. Hayeks Frihetens grundvalar.

Politiken hindrar samhällets utveckling

Vårt samhälle är en evolutionär process utan bestämt slutmål.

Genom samarbete, spontan ordning, frivillighet, mångfald och erfarenhet skapas fungerande lösningar som tillgodoser medborgarnas behov och som tryggar vårt välstånd.

I ett fritt samhälle prövas många olika alternativ för hur saker kan skötas. En del faller bort, några är bättre än andra och blir kvar.

I ett fritt samhälle vaskas det bästa fram i en spontan urvalsprocess där makten ligger hos konsumenterna, hos folket.

Politikerna hotar allt detta. I deras värld bestämmer de. I deras värld skall allt vara på ett bestämt sätt. Detta även om deras metod är sämre eller inte fungerar alls.

Valet står alltså inte mellan om vi skall göra på ett sätt eller ett annat. Istället handlar det om huruvida vi skall göra på ett visst sätt, politikernas sätt - eller på många olika sätt, för att se vad som fungerar bäst.

Politikens lösningar är som regel sämre än civilsamhällets spontana utveckling. Politikens lösningar måste upprätthållas med tvång. Politikens lösningar tar inte hänsyn till en ständigt föränderlig verklighet.

Politikens stora tragedi är att den hindrar andra, bättre och mer tidsenliga lösningar. Vilket leder till att saker och ting fungerar sämre. Tänk på alla de olika sätt att göra saker och ting som aldrig prövas, för att de kvävs av politiken.

Tänk dessutom på hur den tillväxt som skall garantera vårt välstånd, våra pensioner och vår trygghet begränsas när politiken ställer sig i vägen för samhällets spontana utveckling.

Dessutom saknar politikerna - uppenbarligen - den kompetens som krävs för att sköta samhällelig kärnverksamhet. De kan helt enkelt inte besitta all den kunskap, ha tillgång till all den information och äga den lyhördhet som krävs. Därför gör de fel.

Ett stabilt och välmående samhälle måste byggas underifrån. Topp- och centralstyrning fungerar aldrig i längden. 

Stöd denna blogg »