SVT håller tydligen på att visa en dokumentärserie om den svenske medie- och telemogulen Jan Stenbeck. Vi får se om den är tillgänglig även för oss i utlandet. I så fall skall jag se ikapp i helgen.
Mitt starkaste minne av Jan Stenbeck är den debatt som Publicistklubben höll på Berns, där Stenbeck satt och avsatte TV4-chefer inför öppen ridå – i någon färgglad blazer och med skjortan uppknäppt långt ner på magen. Det är en bild som biter sig fast.
Vid ungefär samma tid skrev jag en artikel om Stenbeck till tidskriften Nyliberalen. Min utgångspunkt var att vi i den unga borgerligheten hade kampanjat för fri radio och tv i årtionden, utan någon som helst framgång. Allt vi gjort var att slänga tid och energi in i ett stort svart hål. Sedan kom Jan Stenbeck och hans satellit-sända TV3. Beam me down, Scotty!
Fritt ur minnet, skrev jag något i stil med att man inte skall vänta sig att det fria ordets riddarvakt alltid presenterar sig i form av bildsköna unga MUF:are och LUF:are i skinande rustning. Istället kommer det fria ordet från en blekfet, svettig, bullrig, otålig telekomdirektör med kort stubin. Eller något åt det hållet. Vilket var tänkt att vara något hoppfullt.
Detta var innan internet. Kvällen efter att tidningen kommit ut började det rassla i min telefax. Ett papper gav sig till känna, millimeter för millimeter. Brevhuvudet löd...
Jan Stenbeck
New York
...vilket man får medge är ett imponerande brevhuvud, speciellt som det inte fanns någon brevfot med några som helst andra kontaktuppgifter.
Sedan lät Jag Stenbeck meddela att "blekfet" borde vara "skärfet" eller "rödfet" med tanke på hans senaste solsvedda fisketur i Karibiska Sjön och hans allt för ofta nödvändiga utbrott mot sina medarbetare.
I nästa stycke var det det där med svettig, vilket ju inte heller riktigt var tänkt som en elakhet. Här bad Jan Stenbeck om en källa – så att han i framtiden kunde undvika den damen.
Det var tider, det.
