Sossesverige låser in flyktingar i passivitet, utanförskap och inlärd hjälplöshet

SR Studio Ett hade i eftermiddags ett tröstlöst inslag om den svenska migrationsbyråkratin.

Människor är frustrerade över att det tar lång tid innan de ens får börja lära sig svenska. De är upprörda över att de inte får börja jobba och försörja sig själva. Många blir kvar på asylboenden i åratal, i brist på riktiga bostäder. De tappar gnistan.

Visst, Migrationsverket och många kommuner går på knäna och trycket från ett stort antal ankommande är stort. Systemet som det ser ut i dag är helt uppenbart inte dimensionerat för den rådande flyktingsituationen.

Men jag undrar... Fungerar Migrationsverket så rationellt och effektivt som det skulle kunna fungera? Det verkar ju som om man, i vart fall emellanåt, gör mer skada än nytta. Om detta är det knäpptyst i debatten.

Vad säger till exempel Riksrevisionen? Kan man öppna alternativa vägar i vilka civilsamhället kan hjälpa till att slussa ut flyktingar? Finns det rent av kommersiella alternativ – som har ekonomiska incitament för att lyckas?

Och varför tycks studieförbunden och privata språkskolor inte vara en del av språkundervisningen? Så fungerar det ju i de flesta andra länder. Det viktiga är inte var och hur man lär sig svenska – utan att man kan visa att man når uppsatta mål. Vilket till exempel kan ske i form av ett prov eller något slags examinering.

I grunden finns även den akuta bostadskrisen. Utan en folkbokföringsadress trillar flyktingar ner i kön för SFI-kurserna. Och utan en bostad i någorlunda expansiva kommuner är det svårt att hitta ett jobb.

Nu skall vi inte upprepa misstagen med miljonprogrammet. Men borde det inte gå att hitta enklare och kanske tillfälliga lösningar på något som i vart fall är pendlingsavstånd till våra större städer, där jobben finns? (Kanke inte – eftersom politikerna vägrar släppa på de regelverk som i dag stoppar byggandet.)

Sammantaget är dagens situation inte bara ansträngd. Den möter inte de krav man borde kunna ställa på ett effektivt, rationellt och humant mottagande. Att minska trycket är en sak och förmodligen nödvändigt. Men vi måste också börja tänka nytt, utanför lådan.

Vilket aldrig kommer att ske i det Sossesverige där allt skall vara lika, där alla skall gå i samma takt i likadana raka led och där en storlek förutsätts passa alla. Så istället skolar vi in flyktingar i passivitet, utanförskap och inlärd hjälplöshet.

SR Studio Ett: Köerna till svenskundervisning för nyanlända är långa »

Järnvägar. Del 3.

Socialdemokraterna vill stoppa avregleringen av SJ. Detta skall tydligen partiledare Juholt presentera – som ett motdrag till regeringens utspel – i eftermiddag.

Problemet är inte avregleringen, utan att den har hanterats på ett hjärndött sätt.

På till exempel norrlandstrafiken och på Västkustbanan släppte man in fria aktörer, som skötte sig bra och som var omtyckta av resenärerna. Till Norrland bjöd ett annat företag, som gav betydligt sämre service, vid första möjliga tillfälle under – och fick trafiken. På Västkustbanan tog SJ med kort varsel tillbaka trafiken, efter att den privata aktören visat att trafiken gick att sköta och att det gick att få verksamheten att gå med vinst.

Den så kallade "avregleringen" har hitintills givit olika operatörer monopol på olika sträckor. Det är så långt från fri konkurrens som man kan komma.

Låt vem som helst (som kan uppfylla de tekniska kraven) köra tåg på banverkets banor. Då kommer det snart att visa sig vilka bolag som sköter sig bäst och vad resenärerna väljer. Om jag förstått det hela rätt är det däråt regeringen vill dra – och detta som (s) vill stoppa.

Istället vill (s) ha ett moratorium som låser fast allt vid hur det är i dag – det vill säga statliga eller privata monopol på alla intressanta linjer.