Nu vill sossarna leka dockskåp med samhället, igen.

Socialdemokraterna har en förmåga att agera utifrån hur de tycker att verkligheten borde vara istället för hur den faktiskt är. Vilket ofta leder till problem när deras vackra ord omsätts i praktisk handling.

Inte sällan struntar de i att göra en seriös konsekvensanalys. Som när den rödgröna regeringen började stänga ner stabil, säker och lönsam kärnkraft - innan de hade något fullgott alternativ. Sol och vind låter bra - men bara om man undviker att se till vår ekonomi, vår industri och vårt välstånd.

Man sjösätter ideologiskt färgade projekt utan att kunna svara på hur förändringen skall gå till, i praktiken.

Samma sak med invandringen. Vem vill inte hjälpa människor på flykt från krig och förtryck? Men sättet på vilket man gjort det, volymerna och den bristande integrationen tyder på att man helt enkelt inte tänkt igenom saken.

Bidragsinvandring, kriminalitet och hederskultur är några av de olyckliga konsekvenserna av politiska beslut. Fattade av politiker som inte begriper vad de sysslar med.

Men till slut kan inte ens sossarna blunda för problemen. Partiets arbetsgrupp i integrationsfrågor under ledning av Lawen Redar bekräftar att man varit naiva, ifall någon tvekade om den saken.

Bland annat vill man se »en bättre balans i befolknings­sammansättningen i de utsatta områdena«. Vilket ju låter bra och önskvärt. Men hur är det tänkt att gå till?

Förslaget blir att genom politisk styrning och hyresreglering få akademiker och människor med stabil inkomst att flytta in i utsatta områden - och människor från problemområden att flytta till socioekonomiskt starka områden.

Socialdemokrater är som bekant aldrig så glada som när de får en chans att ändra på folk och leka dockskåp med samhället.

Potentialen för såväl oväntade som förutsägbara oönskade konsekvenser är enorm. Tonen är ovanligt rak.

»Den ekonomiska, etniska och språkliga segregationen behöver brytas på en strukturell nivå vilket kräver att befolkningen blandas. Samhället kommer behöva genomfora insatser vi tidigare inte gjort, i en skala vi tidigare inte sett.«

I Expressens samtal med S-ledaren Magdalena Andersson i Almedalen gjorde hon sitt bästa för att försöka vifta undan alla farhågor. Detta är ju bara förslag till beslut, inte riktiga beslut menar hon.

Vilket tyder på att hon insett sprängkraften i frågan om »folkblandning«.

Nu skall vi hålla i minnet att sossarna i grunden är socialister. De har nära till tvång som verktyg. De betraktar människor som kollektiv, inte som unika individer med okränkbara rättigheter. De lägger sig i och försöker styra sådant som de inte begriper.

Vilket gör det här lite extra obehagligt.

Helgens spellista: Barnsoldater, bostadsbrist, MED vs. Folklistan, yttrandefrihet och poilitisk klåfingrighet

Youtube: Beväpnade barn destabiliserar Sverige för PENGAR »

Youtube: Varför har vi bostadsbrist? Fredrik Kopsch förklarar! »

Youtube: EU-valet – Medborgerlig samling och Folklistan | Daniel Sonesson och Jan Emanuel | Hotspot »

Youtube: Protecting Free Speech: The Early Warning Signs From Around The World »

Youtube: NYC is Forcing Companies To Close… On Purpose »

Utopin som kom av sig

I bygget av Folkhemmet ville sossarna ge folket bättre bostäder.

Vilket resulterade i att städerna inte längre växte organiskt.

Istället byggde man betongförorter, präglade av ideologi snarare än av en levande stadsmiljö.

Politikerna fick leka dockskåp och skapade sina idealsamhällen i förorterna utanför storstäderna.

Brutal och enhetlig arkitektur i enlighet med utopin. Lika för alla.

Till en början såg en del av dessa förorter ändå ut att fungera.

Men folk tycks hellre vilja bo i 1910-talshus med fina innergårdar, med affärer och serveringar på gatan. Så centralt som möjligt.

Så med tiden tog nyanlända människor med utländsk anknytning över i förorten. Vilken, med sina öar av utspridda bostadsområden visade sig ha optimala förutsättningar för gängkrig.

Allt har slutat i massiv segregation.

Se där ett exempel på oförutsedda eller i vart fall oönskade konsekvenser av missriktad välvilja, utopiska visioner och centralstyrning.

Hur mycket mer integrerade hade våra städer inte kunnat vara - om de fått växa spontant och naturligt istället?

Vår verklighetsfrånvända regering

Vi är på väg mot en elkris, som är konsekvensen av politiskt fattade beslut.

Vi har en cement-kris, som är konsekvensen av politiskt fattade beslut.

Vi har bostadsbrist, som är konsekvensen av politiskt fattade beslut.

Det räcker med skissartade insikter om grundläggande ekonomiska realiteter för att förstå varför.

Det räcker med en smula rimligt, logiskt tänkande för att förstå varför.

Det räcker med att man ser verkligheten för vad den är - istället för hur man tycker att den borde vara - för att förstå varför.

Med en regering som sätter ideologiska och utopiska mål framför verkliga förhållanden kommer i slutändan hela vårt välstånd att riskeras.

Politiker i allmänhet och rödgröna politiker i synnerhet är bundna av dogmer som förvränger deras varseblivning - och som tränger undan rationella argument med emotionella låsningar.

På så sätt blockeras deras beslutsförmåga. Och då går det som det går.

Socialism leder alltid till brist

Youtube »

Sossesveriges betongförorter gör integration omöjlig

Om man bygger bostadsområden som öar utanför stadskärnorna - är det då något att förvånas över om det uppstår gäng och gängbrottslighet?

Speciellt som dessa öar av höghus är förfärliga, isolerade betongkomplex från vilka samhället i övrigt har dragit sig tillbaka.

För några år sedan tillbringade jag under en sommarmånad min nattvila i Hässelby Gård. På dagarna var jag på Södermalm. Det som slog mig var hur jämförelsevis etniskt och socioekonomiskt rensat Södermalm är. (Undantaget servicepersonal, som inte bor där de jobbar.)

Problemen finns huvudsakligen i förorter långt från alla journalister, HR-chefer, proffstyckare genuskonsulter och DN-prenumeranter på Södermalm och i Vasastan. Där de slipper se dem.

Om man vill ha integration - då är det en dålig idé att dumpa invandrare i betongöknar, fjärran från övrig mänsklig verksamhet. (Enda uppsidan är för de vänstermänniskor i stadskärnorna som slipper leva med konsekvenserna av sin egen politik.)

Städer mår bäst av att växa organiskt, naturligt. Som årsringarna på ett träd. En del områden kommer förvisso att anses vara "sämre" från tid till tid. Men det brukar förändras i takt med att befolkningen ständigt ändras.

I en sammanhållen stad drar sunkiga områden till sig unga människor, kreatörer och andra som inte har så mycket pengar. Vilket i sin tur leder till att andra får upp ögonen för området - och innan men vet ordet av dyker trendigt hipstriga ramen-restauranger och surdegspizzerior upp vägg i vägg med turk-butikerna. 

Samtidigt fångar någon annan del av staden upp nya unga människor och kreatörer med begränsade ekonomiska resurser. Send in the clowns - and development will follow. Och så där fortsätter det, spontant och med en stor uppblandning av olika sorters människor. Vilket i huvudsak har positiva effekter.

Men något liknande kommer aldrig att ske i Biskopsgården, Vårby, Bergsjön eller Akalla - som är konstruerade för att vara autonoma satelliter. Det behöver man knappast vara raketforskare för att räkna ut.

Ändå är dessa områden - frustrerande nog - konstruerade med vett och vilje. Av politiker vars utopiska visioner inte var kompatibla med verkligheten. Glöm inte deras ansvar.

Bostadsrättsföreningar är socialism

En detalj värd att notera när man jämför Sverige med andra länder är »ägarlägenheter«.

I Sverige är bostadsrätten det normala konceptet för den som äger en lägenhet. I denna konstruktion äger föreningen fastigheten och lägenhetsinnehavaren har en andel i samfälligheten.

Vad är då skillnaden mellan bostadsrätt och ägarlägenhet?

I praktiken ger ägarlägenheter ett mer direkt ägande av bostaden – och därmed även större bestämmanderätt över den.

Wikipedia förklarar: Kopplat till ägarlägenheter finns en samfällighet eller en förening som ansvarar för de gemensamma utrymmena och andra gemensamma intressen, men den äger inte de enskilda bostäderna, ibland inte heller de gemensamma utrymmena.

Här i Tyskland är det vanligt att privatpersoner äger flera lägenheter, som de sedan är fria att hyra ut till andra. Detta till skillnad från den svenska bostadsrättsföreningen, som i princip alltid förbjuder andrahandsuthyrning under längre tid (och därmed begränsar ägarens rätt att fritt disponera sin egendom).

Ägarlägenheten ger alltså människor en möjlighet att äga en eller flera lägenheter som en investering. Och den öppnar upp för en fri marknad med ett stort utbud av lägenheter att hyra för andra som inte kan eller vill binda kapital. Ett win-win-koncept, med andra ord.

Det är tillåtet med ägarlägenheter även i Sverige. Men i praktiken är sådana mycket sällsynta. Vilket är tråkigt – eftersom de skulle kunna öka rörligheten på bostadsmarknaden.

Istället sätter sig svenska folket i bostadsrättsföreningar som i allt väsentligt är microsocialistiska enheter – där individens rätt att bestämma över sin egendom underordnas och styrs av andra.

Flyktingkrisen: Sluta jiddra! Börja fixa!

Skall vi försöka vara pragmatiska en stund?

170.000 flyktingar och migranter kom till Sverige förra året. En del av dem kommer att nekas uppehållstillstånd, men det är ändå oklart om det över huvud taget går att genomföra de 80.000 avvisningar som regeringen talar om. (Somliga lär kanske ändå återvända eller på annat sätt lämna landet, förr eller senare.)

På det hela taget är det bara att inse att de flesta som anlänt kommer att vara kvar här, under överskådlig framtid.

Om detta kan man tycka det ena eller andra. Men det är rimligen så det kommer att bli. Så det är bara att gilla läget.

Hur gör vi då det bästa möjliga av situationen? Hur skapar vi ett samhälle där gamla och nya svenskar kan leva i fredlig samexistens? Hur får vi alla dessa människor i arbete? Var skall de bo? Låt oss fundera högt, tillsammans. Kommentarsfältet är öppet.


Till att börja med måste de nyanlända naturligtvis få en vettig introduktion till Sverige, så snart de satt sin fot i landet.

Jag har skrivit en del om detta tidigare, till exempel här. Jag håller just nu på att försöka jaga fatt i information om i vilken utsträckning sådant sker.

Än så länge har jag bara fått information från Migrationsverket. De meddelar att följande oftast erbjuds i "välkomstpaketet": Till dig som sökt asyl i Sverige; Bo hos Migrationsverket; Information om öppettider för lokal reception, kontaktuppgifter till mottagningsenheten samt Migrationsverket växelnummer; Kontaktuppgifter till boendeansvariga och lokal boendeinformation; Kontaktuppgifter till vårdcentraler, BVC, barnomsorg och skola; Karta över orten; Brandinformation; Förteckning över frivilligorganisationer på orten; Studera svenska på egen hand.

Uppenbarligen förmedlas mycket lite information om hur saker och ting fungerar i Sverige. I vart fall sker det inte innan de asylsökande blir kommunplacerade. Vilket kan ta flera år.

Då kan man inte förvänta sig annat än att mycket kan och kommer gå över styr under tiden. En tydlig och vänlig men bestämd introduktion till det svenska samhället måste ske direkt, på ett språk de ankommande behärskar.

Vi kan ju inte förvänta oss att människor skall anpassa sig till regler och en samhällskod som de inte ens känner till att de inte känner till.


Vad gäller jobben finns en besvärlig politisk låsning.

Det är helt uppenbart att utbudet av outbildad, lågkvalificerad arbetskraft är större än efterfrågan. Den naturliga lösningen på detta är att sänka priset. Men där tvärvägrar facket och regeringen.

Då återstår spontan ordning. Människor tenderar att organisera sig själva, om man bara ger dem chansen.

För att det skall kunna ske i dagens genomreglerade och byråkratiska Sverige måste man erbjuda enkla lösningar. I går presenterade Centern en idé om en jobb- och skatte-app som skulle kunna passa den som främst vill sälja sin arbetskraft. [Länk»] Det kan vara en idé. Sedan finns paraplyföretag som Frilansfinans och Cool Company, som hjälper människor att fakturera sitt arbete (och som sköter moms, sociala avgifter och skatter). Sådant behöver uppmuntras och lyftas fram.

Men vi måste också göra det mycket lättare för de människor som vill starta eget på riktigt och ägna sig åt till exempel försäljning av varor, tillverkning och bredare serviceverksamhet som kräver investeringar. (Vilket för övrigt bör gälla så väl för invandrare som för svenskar.) Det måste inte bara bli enklare att utföra tjänster enligt ovan, utan också att anställa medarbetare på riktigt.

Det är mycket möjligt att fritt företagande, entreprenörskap och frilansande är den enda realistiska möjligheten att få in större volymer nyanlända i arbetslivet. Vilket vi måste se till att göra – om inte (det förvisso illa konstruerade) systemet skall gå omkull. Vi behöver tillväxt, inte bara kostnader.

Det handlar inte bara om de nyanlända. Det vore till exempel trevligt om alla andra som i alla år betalat in till systemet i slutändan kan få en pension som går att leva på. Det är sådana saker som står på spel. På riktigt. Så det är bäst att vi tar det här på allvar.


Bostadsfrågan är kanske den svåraste nöten att knäcka.

Förmodligen måste vi inse att det inte finns någon bra lösning på kort sikt. Det går helt enkelt inte att skaka fram en halv till en miljon bostäder i en handvändning. Kanske inte ens på lite sikt – eftersom politikerna har saboterat bostadsmarknaden genom sin verklighetsfrånvända (men möjligen missriktat välmenande) inkompetens.

Så hur förhåller vi oss till det? Vi kommer att tvingas acceptera trångboddhet. Vi kommer att tvingas acceptera att det uppförs "tillfälliga" modulboenden lite varstans – som i verkligheten kommer att bli tämligen permanenta. Vi kommer att tvingas acceptera okonventionella lösningar.

Men vi skulle även kunna lägga om byggandet efter behoven: Både nyanlända och svenskar vill bo inne i städerna – nära jobb, affärer och folkliv. Många hushåll består för övrigt av endast en person.

Detta skulle man kunna hantera genom att avreglera och satsa på produktion av riktigt små lägenheter till rimlig hyra. Som ett hotellrum med badrum, ett par garderober plus ett pentry. (Det går utmärkt att leva på det sättet. Jag har själv bott i enrumslägenheter i hela mitt liv, en del av dem mindre än ett vanligt hotellrum.) Och passa på att bygga lite åt våra studenter samtidigt.

Men gör det för guds skull inne i städerna. Inga fler miljonprogram ute i skogen.

Dessutom kan man bygga högre. Ett fem gånger så högt hus rymmer i princip fem gånger så många lägenheter. Släpp skräcken för höga hus inne i våra städer. Skall man ha storstäder, då får man finna sig i att de även ser ut som storstäder. (Med höga hus kan man dessutom ha råd att hålla sig med en portvakt / door man / reception som ser till att hålla koll på att allt fungerar och att ordning råder.)

Det går att bygga riktigt många små lägenheter i höga hus inne i städerna – och att göra det rimligt snart – om bara viljan finns. Det är direkt nödvändigt. Om vi inte vill ha kåkstäder vill säga. (Vilket faktiskt börjar se ut som ett allt mer realistiskt alternativ.)


Verkligheten är som den är. Att bara gnälla gör tyvärr inget bättre (även om det är en kär hobby för många). Vi måste med nödvändighet försöka hantera den situation som föreligger. Nu har ni fått mina fem cent – tydliga regler, personligt ansvar, fri företagsamhet och avreglering. På köpet får ni lite fart på hjulen i landet.

Och vill politikerna inte acceptera verkligheten som den är – då får vi flytta på dem.

Kommentarer?

Stöd denna blogg »

Regeringen: Det finns ingen anledning till oro

Youtube »

Tog Wallström en rövare?

Vad gäller Kommunals gräddfiler till lägenheter – så säger utrikesminister Margot Wallström (S) att hon själv inte gått förbi någon kö.

Visst. Hon kanske inte har gått förbi någon i Kommunals interna kö. Men eftersom inga av dessa lägenheter lämnas till Bostadsförmedlingen – så är det uppenbart att hon har gått förbi den verkliga kön. Den som alla vanliga människor måste stå i. I årtionden.

Visst. Det är rimligt att landets utrikesminister har en centralt belägen bostad i huvudstaden. Vi hade till och med kunnat skaffa henne en för skattepengar. Men det som är anmärkningsvärt är att ett politiskt parti som bär en stor del av ansvaret för bostadskrisen, som talar om solidaritet, som påstår sig stå på vanligt folks sida – att detta parti gynnar sina egna pampar och funktionärer framför folket.

Fast dubbelmoral från sossarnas sida... Vad är nytt?

Bostadskrisen: Politiska beslut är inte lösningen, utan problemet

I årtionden har problemen på den svenska bostadsmarknaden varit uppenbara.

Men politikerna har inte gjort något av substans för att lösa problemen. Förmodligen eftersom de inte vill inse att politik inte är lösningen, utan problemet.

Nu är krisen akut. De närmaste fyra åren behövs 460.000 nya bostäder. Regeringen planerar – helt medvetet – att endast 250.000 skall byggas.

Det är alltså inte bara så att politikerna har misslyckats och att de inte vet vad de sysslar med. Regeringen håller fast vid den politiska makten över bostadspolitiken – och skapar medvetet en situation där bortåt 200.000 bostäder fattas.

Det är helt absurt.

Så vad kommer att hända? Förmodligen kommer något slags tipping point. I panik kommer staten att tvingas bygga nya, dåligt planerade, trista miljonprogramsområden – med alla de inbyggda problem som sådana brukar föra med sig. Och vi kommer att få kåkstäder.

Handlingar får konsekvenser. Även frånvaron av handlingar får konsekvenser. Och när politiker envist vägrar släppa makten över ett område de varken behärskar eller förstår – då går det åt helvete.

Länk: Akut brist på bostäder. Och reformer. »

Stöd denna blogg »

Centern har rätt, incitament fungerar

Ju mer man tänker på det – ju mer ligger det i Centerpartiets förslag om att det vore bättre höja flyktingarnas dagpenning och låta dem ordna sitt boende på egen hand.

I dag går Migrationsverket (och kommunal socialförvaltning) fram som en skördetröska och tvingas ofta betala anmärkningsvärt mycket för boenden. Detta är en myndighet under stark press. Pengakranen är öppen. Och det vet de som har lämpliga lokaler att hyra ut.

Om flyktingar istället får ordna sitt boende själva – då kommer till att börja med många av dem att hyra in sig hos släkt och vänner. Uppenbarligen har många som kommer till Sverige redan ett nätverk på plats, som kan hjälpa dem att finna sig till rätta i mellanmjölkens land.

Fler flyktingar skulle då hamna i eller i närheten av storstäder där det finns en viss möjlighet att få ett jobb, istället för att isoleras på boenden långt ute i skogen.

Den som har något att hyra ut måste anpassa priserna till kundernas betalningsförmåga istället för att mjölka det halvstirriga Migrationsverket på pengar.

Företagsamma och omtänksamma människor i civilsamhället kan då sätta upp flyktingpensionat – vilket både kan hjälpa till med boende och integration, plus ge en förtätning av boendet.

Och Bert skulle kunna fortsätta hyra ut, till de flyktingar som vill bo hos honom. Men när det handlar om ett frivilligt hyresförhållande får han nog tänka lite mer på kvalitet och på att lyssna till kunderna (som annars kan vända sig till någon annan).

Detta måste vara ett mer effektivt sätt att absorbera de flyktingar som kommer till Sverige – i väntan på en rimligare arbetsmarknadspolitik och en annan bostadspolitik. Det måste vara en framkomlig väg för att skapa integration. Och ett mer kostnadseffektivt sätt att använda skattebetalarnas pengar.

Sossesverige låser in flyktingar i passivitet, utanförskap och inlärd hjälplöshet

SR Studio Ett hade i eftermiddags ett tröstlöst inslag om den svenska migrationsbyråkratin.

Människor är frustrerade över att det tar lång tid innan de ens får börja lära sig svenska. De är upprörda över att de inte får börja jobba och försörja sig själva. Många blir kvar på asylboenden i åratal, i brist på riktiga bostäder. De tappar gnistan.

Visst, Migrationsverket och många kommuner går på knäna och trycket från ett stort antal ankommande är stort. Systemet som det ser ut i dag är helt uppenbart inte dimensionerat för den rådande flyktingsituationen.

Men jag undrar... Fungerar Migrationsverket så rationellt och effektivt som det skulle kunna fungera? Det verkar ju som om man, i vart fall emellanåt, gör mer skada än nytta. Om detta är det knäpptyst i debatten.

Vad säger till exempel Riksrevisionen? Kan man öppna alternativa vägar i vilka civilsamhället kan hjälpa till att slussa ut flyktingar? Finns det rent av kommersiella alternativ – som har ekonomiska incitament för att lyckas?

Och varför tycks studieförbunden och privata språkskolor inte vara en del av språkundervisningen? Så fungerar det ju i de flesta andra länder. Det viktiga är inte var och hur man lär sig svenska – utan att man kan visa att man når uppsatta mål. Vilket till exempel kan ske i form av ett prov eller något slags examinering.

I grunden finns även den akuta bostadskrisen. Utan en folkbokföringsadress trillar flyktingar ner i kön för SFI-kurserna. Och utan en bostad i någorlunda expansiva kommuner är det svårt att hitta ett jobb.

Nu skall vi inte upprepa misstagen med miljonprogrammet. Men borde det inte gå att hitta enklare och kanske tillfälliga lösningar på något som i vart fall är pendlingsavstånd till våra större städer, där jobben finns? (Kanke inte – eftersom politikerna vägrar släppa på de regelverk som i dag stoppar byggandet.)

Sammantaget är dagens situation inte bara ansträngd. Den möter inte de krav man borde kunna ställa på ett effektivt, rationellt och humant mottagande. Att minska trycket är en sak och förmodligen nödvändigt. Men vi måste också börja tänka nytt, utanför lådan.

Vilket aldrig kommer att ske i det Sossesverige där allt skall vara lika, där alla skall gå i samma takt i likadana raka led och där en storlek förutsätts passa alla. Så istället skolar vi in flyktingar i passivitet, utanförskap och inlärd hjälplöshet.

SR Studio Ett: Köerna till svenskundervisning för nyanlända är långa »

Nu måste Sverige börja titta framåt!

Reglerna för flyktinginvandring är på väg att skärpas. Oavsett vad man principiellt tycker om detta – så innebär det på lite sikt att trycket på samhällsfunktioner och ekonomi kommer att bli mindre än om inget gjorts.

Ändå visar en opinionsmätning att två tredjedelar av svenska folket är oroligt eller mycket oroligt över flyktingsituationen. [Länk»]

Det är lätt att fastna i negativa tankespiraler kring situationen. Och en negativ inställning kan i sig göra situationen värre.

Nu måste vi försöka se framåt. Oavsett vad som händer eller inte händer i morgon, så är situationen just nu i dag som den är – och den måste hanteras.

Det offentliga Sverige är dåligt – mycket dåligt – på integration av flyktingar. Här finns en stor och viktig uppgift för civilsamhället. För vägen in i den svenska samhällskoden går genom dem som redan förstår den. Här kan alla göra en konstruktiv insats.

Att komma in i det svenska samhället innebär även att man behöver ett jobb. För den som är ny på arbetsmarknaden innebär detta som regel något slags enklare instegsarbete. Därför måste vi komma runt det skråväsende och det protektionistiska tänkande som ligger i vägen.

Framförallt måst vi vara lyhörda och beredda att släppa fram sådan verksamhet som de nya svenskarna själva kan skapa. Arbete skapas nämligen inte av politiker, utan av människor som vill tjäna pengar. En stark ekonomi byggs inte av Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan, utan av människor som skapar spontana samarbeten som alla tjänar på.

Samtidigt måste bostadsfrågan hanteras. Överdriven reglering och planering måste bort om det skall bli fart på byggandet. Det samma gäller hyresregleringen, som drabbar de svagaste på bostadsmarknaden hårdast.

I en fri ekonomi uppstår med tiden en balans mellan utbud och efterfrågan. Därför måste en liberalisering av bostadspolitiken ske omedelbart – om vi skall kunna hantera situationen.

(Om staten över huvud taget skall lägga sig i byggandet, då skulle den kunna släppa byggandet fritt med ett enda undantag: Att 15-20 procent av bygg- och bostadsbolagens nyproduktion skall bestå av enkla och billiga bostäder. Vilket är en idé som bland annat har framförts av ekonomihistorikern Jan Jörnmark.)

Tänk om alla kunde samla sig och verkligen försöka göra det bästa möjliga av den situation som råder. Hur skulle det vara om vi vågade tänka lite nytt och djärvt? Vad sägs om att släppa marknadens osynliga hand och människors företagsamhet fria? Är det inte dags att ge den spontana ordningen en chans? Är det inte hög tid att vi kavlar upp ärmarna och försöker vända en utmaning till en möjlighet? Varför inte sätta lite positiva målbilder istället för att deppa samman?

För vad är alternativet? Att bara gnälla kommer inte att göra något bättre.

Men även om svenska folket vill försöka göra det bästa möjliga av situationen, så är politikerna ett hinder på vägen. De kommer att fortsätta påstå att de vet bäst och att de måste få fortsätta bestämma – trots att politik och byråkrati redan haft sin chans och misslyckats.

Politiken är inte lösningen. Den är en betydande del av problemet.

Stöd denna blogg »

Nu kan vi fortsätta att göra fel i lugn och ro igen

Regeringen gör alltså en u-sväng i flyktingfrågan.

Frågan är om man nu också kommer att göra något åt bostads- och arbetsmarknadspolitiken. Eller om man blåser faran över och låter allt fortsätta att vara som det är.

Jag misstänker det senare...

Vi skall komma ihåg att flyktingkrisen inte bara är en praktisk fråga - utan även sätter ljuset på att svensk politik har problem med verkligheten.

Och bostäderna..?

Att den svenska bostadskrisen är akut är ingen nyhet. Inte heller att våra politiker endast avser att låta bygga del av de bostäder som behövs.

Detta är redan ett allmänt problem i det svenska samhället. Lägger man till det alla flyktingar som inte kan bo i tält, på förläggningar och i evakueringsboenden hur länge som helst – då är sammanbrottet totalt.

Om politikerna alls skall fortsätta styra det här, då måste de dels få fart på byggandet – dels göra som forskaren Jan Jörnmark har föreslagit: Att sätta upp en regel som säger att en viss andel av alla bostäder som byggs skall vara enklare och billigare boende.

Eller så säger man att man släpper byggandet fritt – och upprätthåller bara en Lex Jörnmark.

Ett tredje alternativ är att politikerna (och byråkratin) helt drar sig ur bostadsbyggandet. Det kan knappast bli värre än i dag. Och på en fri marknad tenderar utbudet att spontant möta efterfrågan. Människor behöver bostäder, vilket byggherrar och bostadsbolag kan tjäna pengar på. Så låt dem då göra det.

Men varken regeringen eller oppositionen verkar vilja göra något alls.

Flyktingkrisen och välfärdsstatens självmord

Vi har en flyktingkris som uppenbarligen är utom kontroll.

Men det är bara början. En akut bostadsbrist är på väg att bli helt omöjlig. Och som svensk arbetsmarknad och integrationspolitik ser ut, så kommer vi snart att ha en verklig arbetslöshet på i vart fall 15 procent.

Oavsett vad man tycker i flyktingfrågan, så är faktum att vi redan har en massa nya människor i vårt land – som måste absorberas in i samhället om inte allt skall gå helt över styr.

Detta är vår tids stora utmaning.

Här gäller det att tänka utanför lådan. Det måste bli fråga om systemförändringar.

Intressant nog håller situationen på att bli sådan att det inte är mer politik som behövs. Politikerna har haft sin chans. Deras stelbenta system erbjuder ingen lösning. De har misslyckats.

Vi måste i vart fall våga tänka tanken att öppna för mer spontan ordning. Människor brukar organisera sig själva. Marknaden är snabbare på att anpassa sig än politiken och bättre på att utnyttja befintliga resurser. Samhällen tenderar att ordna och balansera sig själva.

Men det kommer knappast att ske. Välfärdsstaten, den hårt reglerade arbetsmarknaden, högskattesamhället och bostadsbyråkratin är heliga kor i svensk politik.

Politikerna kommer att hålla fast så hårt vid sin modell att de hellre låter systemet haverera helt än att ändra på något.

Och ett systemhaveri riskerar att även drabba kärnverksamhet, sådant som staten bör och måste ägna sig åt – som ordningsmakt och rättsväsende.

Vi lever i intressanta tider. Ironiskt nog kommer det att vara den generella välfärdsstatens främsta förespråkare som ger densamma dödsstöten.

Flyktingkrisen exponerar den svenska kärnrötan

Flyktingkrisen sätter ljuset på ett antal problematiska svenska företeelser – som egentligen inte alls har med flyktingar och invandring att göra.

• Svenska myndigheter följer bara gällande lagar och regler när de själva känner för det.
• Statens våldsmonopol, förkroppsligat av polisen, klarar inte av (eller förmår inte förstå) sin kärnverksamhet.
• Sverige klarar inte skarpa lägen. Vid större katastrofer skulle landets myndigheter stå handfallna.
• Bidragssystemen har en del uppseendeväckande generösa inslag.
• Den svenska arbetsmarknaden är närmast ett skråväsende, som fokuserar på att hålla folk borta från densamma.
• Bostadsbristen är inte bara akut i dag. Den kommer att bli mycket värre. Och situationen kommer att vara omöjlig under överskådlig framtid.
• Samhällsdebatten fokuserar på gnäll kring konstruerade problem istället för att tackla verkliga utmaningar.
• Politikerna vet inte vad de sysslar med.
• Media har en politisk agenda och man kan inte lita på att de förmedlar en korrekt bild av verkligheten.

Allt detta är problematiskt – och skulle fortfarande vara det även om Sverige inte tog emot en enda flykting.

Stöd denna blogg »

När spricker politikens inkompetensbubbla?

Nu har svensk politik krupit ihop i fosterställning, igen.

Decemberöverenskommelsen är historia – men Allianspartierna tänker fortfarande släppa igenom en S+MP-budget som de menar är skadlig för Sverige.

Förra veckans överenskommelse om flyktingfrågorna var i allt väsentligt för lite och för sent. Och dess få konkreta punkter kommer inte att bli verklighet i brådrasket. (TUT/PUT-reformen kanske först om ett drygt år.) Några tecken på att man tänker gå vidare finns inte, trots att statsministern själv bedömer att situationen är ohållbar.

Bostadskrisen är akut och blir än värre med den pågående flyktingkrisen. Regeringen gör inget konkret åt situationen. Men den är inte heller beredd att ge upp den politiska styrningen av bostadsbyggandet för att istället låta marknaden lösa krisen. Allt är som det är och så kommer det att fortsätta vara.

I arbetsmarknadspolitiken är det enda som kan ses som en smula nytänkande att Moderaterna åter är redo att kritisera den "trygghetslagstiftning" som stänger ute unga och invandrare från arbetsmarknaden. Fast högst motvilligt, från M-ledningens sida. Några tankar om hur vi kan skapa nya, enkla instegsjobb tänks över huvud taget inte i det politiska Sverige.

(Däremot stänger de rödgröna fungerande, säkra och i vissa fall nyrenoverade kärnkraftverk. När det är dags att göra fel, då saknas inte handlingskraft.)

Det är frustrernde att se hur politikerna gör anspråk på att veta bäst, reglerar och lägger sig i – för att sedan drabbas av totalt hjärnsläpp och handlingsförlamning, när det väl kommer till skarpt läge.

Lik förbannat tycks den allmänna meningen vara att politiker och byråkrater skall fortsätta att styra och ställa över sådant som ligger långt bortom deras kompetenshorisont. Detta är politisk hybris, på folkets bekostnad och mot marknadens bättre vetande.

Svensk politik har nu nått en politisk inkompetensnivå där hela vårt samhälle är på väg att bli metastabilt. Vi är på väg mot ett läge där annars marginella händelser kan komma att få oväntat stora konsekvenser.

Låt ekonomiska migranter bli Sveriges nya arbetarklass

Dagens flyktingsituation är ansträngd. På kort sikt står vi inför praktiska utmaningar som ligger långt utanför det offentligas bekvämlighetszon och kompetens. Sverige tycks helt enkelt inte klara av ett skarpt läge, oavsett vad det handlar om.

Det är som det är och diskuteras livligt, även på denna blogg.

Men låt oss lyfta blicken en smula, titta framåt och försöka hålla flera tankar i huvudet samtidigt.

Exakt vad är det vi ser? Vi har en flyktingström som kan delas in i olika segment. Dels har vi människor som faktiskt flyr från krig och förtryck. Sedan finns en grupp som kan betraktas som ekonomiska migranter, som vill bygga sig ett nytt och bättre liv. (Och så finns det säkert en del som lockats hit av en bild om att det går att leva på bidrag.)

Flyktingsituationen är som den är. Vi gjorde inget för att få stopp på kriget i Syrien i tid. Och i Irak och Afghanistan har vårt engagemang varit halvhjärtat och i vissa avseenden bara gjort problemen värre. I denna situation får vi göra vad vi kan och förmår för att erbjuda dessa människor hjälp och skydd.

Om flyktingar lyckas få jobb, då kan de slussas in i det vanliga svenska samhället. Vi bör också inse att vissa konflikter kan resultera i att en del av dem aldrig kommer att kunna återvända hem – och måste komma i arbete.

De ekonomiska migranterna är i sammanhanget en grupp som vi inte har ägnat tillräckligt mycket tankeverksamhet. Mycket talar för att den ekonomiska migrationen kommer att fortsätta och även öka under överskådlig framtid.

Att folk som vill jobba och göra rätt för sig söker sig till vår del av världen borde inte vara något problem i sig.

Problemet är att svensk arbetsmarknad är protektionistisk, utestängande och att vårt land inte har speciellt många enkla låglönejobb (till skillnad från de flesta andra europeiska länder). Man kan dessutom konstatera att Sverige har mycket höga skatter, vilket inte direkt underlättar för dem som vill bygga ett nytt, rikare liv genom hårt arbete.

Däremot har Sverige gott om plats. Så väl för nya bostäder (om någon skulle få för sig att göra det möjligt att bygga sådana) som för industri. Detta borde vara en möjlighet, på lite sikt. Om man bara vill.

Och vi har gott om arbetskraft, i form av ekonomiska migranter och flyktingar som vill eller måste stanna i Sverige.

Tar man tag i saken, då går det säkert att finna företag från olika delar av världen som skulle kunna tänka sig att öppna till exempel sammansättningsindustrier runt om i Sverige.

Detta förutsätter att lönerna är måttliga, om än acceptabla. Sedan kan man locka med allt som "socialt medvetna" företag av idag efterfrågar: Rimliga arbetsvillkor; fackliga rättigheter; miljövänlig verksamhet; jämställdhet. Vilket med fördel kan kombineras med svensk industris adelsmärken som kvalitet och effektivitet.

För, låt säga Apple, borde det kunna vara ett försäljningsargument om deras telefoner och surfplattor skruvades ihop i präktiga och duktiga Sverige. Det samma bör gälla för många andra företag som gör anspråk på att vara moderna, samhällstillvända och medvetna.

Så varför inte se de ekonomiska migranterna som en resurs – på lite sikt?

På köpet skulle Sverige få ökad tillväxt, ökat välstånd och en bredare skattebas. (Skyndar man på processen, då skulle vi till och med kunna rädda våra pensioner.)

Sådant här kräver visioner, framåtanda och en hel del djävlaranamma – så väl bland våra politiker som i det svenska näringslivet. Det kräver att vi kliver ut ur vår bekvämlighetszon. Och det kräver en hel del reformer, till exempel på arbetsmarknadspolitikens och bostadspolitikens område.

Men jag är säker på att det är möjligt – om bara viljan finns.