Det finns en snabbt växande opinion för en ny drogpolitik i Sverige. I akademia är en allt mer utbredd uppfattning att den rådande politiken är direkt kontraproduktiv. De forskare som verkligen levt med drogmissbrukare (som Ted Goldberg) pekar på att det finns en tydlig skillnad mellan bruk och missbruk och att missbrukares problem sällan är själva drogen – utan istället skälen till att man söker sig till droger, vilka de än vara må.
I länder som har en mer liberal drogpolitik (Portugal, Tjeckien, Holland, Tyskland, Belgien) förefaller det dessutom som om man har lättare att hantera det problematiska bruket än i repressiva länder som Sverige.
I den svenska politiken är det i stort sett bara vänsterpartiet som har en åsikt som avviker. De menar att innehav för personligt bruk skall vara tillåtet, för att hjälpa missbrukare att komma ur sitt missbruk (och gissningsvis även för att inte i onödan göra oproblematiska brukare till brottslingar och föremål för den obarmhärtiga missbruksvården).
När jag bodde i Sverige var jag en av de få människor som medverkade i media i drogdebatter. (Jag lärde mig så småningom att bara vara med i direktsändningar, där det man säger inte kan förvanskas.) Jag vill nu dela med mig av några tankar, apropos detta...
Frågan kan, till att börja med, delas upp i lätta droger (till exempel hasch/marijuana) och tyngre droger. Det finns dessutom en gräns mellan droger som producerats "naturligt" som heroin och kokain och de nya droger som tas fram på syntetiskt väg (för att kringgå lagen eller för att de är mer lättsmugglade), vilka som regel är betydligt mer lömska och farligare.
Vad gäller den lagliga aspekten finns också en skillnad. Vi har dels linjen att göra lätta droger lagliga, i vart fall för personligt bruk. (Som i Belgien, som har den pragmatiska linjen att fem gram hasch eller marijuana är OK, så länge drogen inte konsumeras på offentlig plats och så länge användaren inte stör den allmänna ordningen. Och vem som är pårökt skulle störa den allmänna ordningen?) Så har vi harm reduction-linjen som går ut på att göra alla droger lagliga för personligt bruk – för att underlätta missbrukarvården, minska brottsligheten och hjälpa problematiska brukare tillbaka till ett rimligt liv. Sedan finns linjen om att helt legalisera – vilket bland annat skulle slå ut de brottssyndikat som i dag finansierar sin verksamhet med droghandel.
Här förtjänar även att nämnas aspekten att många menar att en legalisering – i en eller annan form – inte är att släppa drogerna fria. Här menar man att det är i dag som drogerna är fria. Om de vore lagliga skulle distributionen undandras brottssyndikaten. Styrkan skulle vara möjlig att bedöma och kvalitén skulle vara jämnare. De verkligt farliga nya fuldrogerna skulle inte ha någon plats på marknaden. Vilket skulle leda till färre snedtändningar, färre överdoser, färre dödsfall, mindre hälsorisker och minskad brottslighet. (Och man skulle rent av kunna beskatta verksamheten.)
Detta sagt, skall man ha klart för sig att alla droger medför risker. Men dessa risker blir knappast mindre om droghandeln – som i dag – bedrivs av samvetslösta brottssyndikat, vars enda incitament är att göra fler till missbrukare.
OK, skälet till att jag tar upp detta är att frågan om legalisering av cannabis har kommit upp på piratpartiets breddningsblogg. Här skall man komma ihåg att breddningsbloggen är en form av brainstorming – och inte uttryck för vad (pp) antagit som sin politik. Men det är intressant att frågan kommer upp där.
Ovan har jag försökt vara så saklig som möjligt i min beskrivning. Men jag vill också tillföra ett par personliga tankar...
Det finns något slags kulturell samhörighet mellan piratpartiet och legaliseringsrörelsen. I båda fallen handlar det om att ta upp frågor som utmanar den politiska hegemonin, att ifrågasätta ett politiskt grupptänk som varken tar hänsyn till logik eller verklighet. Båda rörelserna avspeglar också en skillnad mellan det som är politisk konsensus och uppfattningen bland en stor del av befolkningen.
Det roliga med piratpartiets beddningsarbete är att människor från olika bakgrund, till och med i olika länder, spontant landar i liknande åsikter. Här finns en humanism och en respekt för rättsstaten som ständigt återkommer. Att ifrågasätta det havererade och utsiktslösa kriget mot drogerna vore helt i linje med detta.
Det finns en (delvis berättigad) oro för att piratpartiet skulle dra på sig mycket kritik om man intar en avvikande åsikt i drogfrågan. Men vem skall göra det, om inte piratpartiet? Har (pp) någonsin vikt undan vad gäller att hävda förnuft, bara för att folk skulle kunna bli förbannade? Och är uppmärksamhet inte exakt vad ett parti som planar på 0,6 procent i riksdagsvalen behöver?
Min – personliga – uppfattning är att det vore rätt blekt om (pp) i vart fall inte kunde matcha (v) i drogfrågan.
