För inte så länge sedan var sätten att skaffa sig välstånd, egendom och prylar rätt begränsade: Stöld, våld, krig, arv eller att odla sina egna morötter (i förhoppning om att ingen skulle komma och ta dem).
Man kan säga mycket om kapitalismens framväxt. Men det var i vart fall första gången om alla människor, i vart fall i teorin, hade en möjlighet att skapa sig eget välstånd – eller rent av en viss förmögenhet.
Sedan dess har kapitalismen varit under ständig attack. Den främsta drivkraften bakom kritiken har varit avundsjuka. En avundsjuka som bortser från att kapital måste vara i arbete, vilket i de flesta fall kommer hela samhället till godo.
Det har gjorts experiment med alternativ till kapitalismen. De har alla lett till tvång, våld, förtryck, misshushållning och brödköer. Centralplanering, ledd av politiker och byråkrater, kan helt enkelt aldrig ersätta de marknadsmekanismer som ser till att det varje dag bakas lagom mycket bröd, att tusentals samverkande krafter spontant producerar en så enkel sak som en blyertspenna – eller något så komplicerat som en skiktröntgen.
Kapitalismen är det enda ekonomiska system som bygger på frivillighet, istället för våld och tvång. Och kapitalismen är det enda system som har ett inneboende intresse av att hushålla med resurser så effektivt som möjligt.
Däremot finns det inget i kapitalismens väsen som säger att man får lura kunder, leverantörer, medarbetare och ägare. Allehanda finansskandaler är ett brott mot kapitalismens grundläggande regler om fair play. Och vissa fenomen, som anonymt ägande i statens, fackets, pensionsfonders och ansiktslösa fonders händer kan bli problematiska – eftersom de inte bär upp något naturligt, sunt ägarintresse.
Att företag blir för stora kan också (ofta men inte alltid) skapa problem. Helt enkelt genom att de blir för byråkratiska, sätter sitt inre liv framför marknaden och tappar fokus. Det finns dock i sig inget problem med att förtag blir stora. Problemen uppstår när de börjar leva sitt eget liv, tappar kontakten med marknaden och börjar parasitera på politik och skattepengar.
En fri ekonomi behöver (så vida man inte går till ren anarkokapitalism) även tydliga och rimliga regelverk, fungerande rättsväsende och väktare.
Vi skall dessutom komma ihåg att den marknad som är kapitalismens och den fria ekonomins spelplan består av såväl producenter som konsumenter, leverantörer som kunder, företag som individer – och allt däremellan. När man talar om marknaden, då talar man lika mycket om medborgarnas och konsumenternas efterfrågan och behov som om McDonalds och H&M:s reklamtavlor.
Och varje gång politiker och byråkrater försöker reglera eller styra marknaden, då tar man ett steg bort från behov, utbud och efterfrågan – och mot en DDR-ekonomi som är i otakt med allt och alla. Ett system där inte ens hundratusentals byråkrater lyckas få produktionen av en så enkel sak som plasthinkar att möta konsumenternas efterfrågan. (Ja, jag har sett köer på hundratals meter med människor som köat för att få köpa just plasthinkar, i forna Östtyskland.)
En del saker som vi skulle kunna kalla för marknadsmisslyckanden är egentligen inte marknadens misslyckanden. Det kan handla om skapad, falsk brist på produkter som uppkommer ur koroprativistisk särlagstiftning. Det kan handla om forna statsmonopol som förvrider marknaden genom en onaturligt dominerande ställning. Det kan handla om politisk reglering och (återigen) korporativsm som håller nya, fria aktörer borta från marknaden. Och det kan handla om en oärlighet som inte har på en fri marknad att göra.
I dag ser vi hur politiken ägnar sig åt protektionism, gynnande av särintressen, upprättande av speciallagstiftning, understöd till i längden dödsdömda företag och branscher, världsfrånvänd styrning av valutor och räntor, korporativistiska äventyr, merkantilism, upprätthållande av skråväsen och allmän klåfingrighet. Inget gott kan komma ur detta.
Istället borde det handla om att vårda och vakta den fria marknaden. Så att teknologisk utveckling, humankapital och innovationsförmåga kan föra oss framåt. Så att nytt kan blomma där gammalt dör. Så att vi får utveckling och tillväxt. Så att vi får en fungerande marknad med människan i centrum. Så att den spontana ordningen får ro nog att ge vår ekonomi och vårt samhälle balans.
(Sett i detta perspektiv är informationssamhället ett naturligt nytt steg i en fri ekonomi. Just därför – och för att de nya möjligheterna det för med sig skall kunna blomma ut – måste politiker och särintressen hållas borta.)
I grunden handlar en fri marknad om humanism. Att låta människor få utlopp för sin kreativitet och sitt företagande. Att bygga ett välstånd som i slutändan gynnar alla och som gör att vi har råd att hjälpa dem som misslyckas. Att tillvarata spontanitet, samarbete och människans inneboende vilja att försöka skapa något bättre. Att bygga ett samhälle där alla människor kan bidra på många olika sätt, utifrån sina förutsättningar och sin ambition.
