Den så kallade verkligheten

I dag (torsdag) tycks det vara den ironiska generationens dag. Vi kan börja med Låtsas-Guillou på Twitter, som alltid förgyller min dag.

Sedan är det den där fejkade (kd)-bloggen. Eller är den fejkad? Inte ens kådisar kan väl...

Och så till dagens ironiska huvudnummer, som kan tolkas på så många sätt: Federley-ironin.

Att det handlar om retsam ironi, det är solklart. Federley väckte mig, till min förvåning, med ett lätt speedat telefonsamtal härom morgonen. Han hade gått igång på att morgontidningarna skrev att politikernas bloggar är meningslösa. Han lät meddela att han minsan skulle visa att ett enda litet blogginlägg på en riksdagsledamots blogg kan få genomslag med buller och bång. Jag tror att jag sa något i stil med "så kul" innan jag somnade om.

And so he did. Med besked. Jizzzus! 11:34 i förmiddags SMS:ade Federley mig att han hade lagt upp en bloggpost med krav på en regeringsombildning. Media högg naturligtvis direkt. (Och med den här nattliga bloggposten i åtanke behandlade jag hans utspel med en kort notis, på samma sätt som jag hade gjort i vanliga fall. Av nyfikenhet om vad som skulle komma att hända.)

Federleys experiment är kul och motsäger morgontidningarnas tes med exemplets makt. Men jag måste nog säga att jag är lite förbryllad. Hur har han tänkt sig att ta sig ur det här med sin trovärdighet i behåll?

Den processen pågår nu. Och gammelmedia är verkligen skitsura. Vilket jag åter måste erkänna att jag tycker är rätt kul. Få saker är så underhållande som indignationen hos den som gått på ett practical joke. Vilket detta alltså är. I kolossalformat. Frågan är alltså bara var det här kommer att landa.

Många frågar nu om man kan lita på bloggar – vilket är en utmärkt fråga som fler borde ställa sig lite oftare. Vi bör också fråga oss om vi kan lita på information från andra människor i ett större perspektiv. Eller på information i gammelmedia.

För min personliga del brukar jag alltid försöka bedöma människors, bloggars och medias trovärdighet innan jag bestämmer mig för att lita på dem. (Ibland sker det för övrigt med rätt stora reservationer.)

På samma sätt bör folk i allmänhet ifrågasätta det som står att läsa här i bloggosfären. Precis som i alla andra sammanhang har all information en avsändare – och alla avsändare har ett syfte.

Det blir i slutändan en förtroendefråga, som avgörs från fall till fall.

Själv försöker jag följa någorlunda goda publicistiska principer och jag ägnar mig en hel del åt källkritik. (Bortsett från en och annan fyllepostning.) Och framför allt försöker jag vara öppen med det jag gör. Jag har nämligen på tok för dåligt minne för att klara av att ljuga... ;-)

Men åter till Federley. Hans experiment är intressant på flera sätt. Det har ju uppenbarligen retat gallfeber på gammelmedia. Det har visat kraften hos (stora) bloggar och sociala media. Det visar hur lätt det är att manipulera debatten. Det har väckt en diskussion om trovärdighet i både nya och gamla media. Man skall inte heller bortse från att detta faktiskt har fört upp frågan om småpartiernas ställning i regeringen på dagordningen. Och det har gett honom själv ännu en dag i rampljuset.

Men jag är, som sagt, inte helt på det klara med hur Federley har tänkt ta sig ur det här, nu när hans ironiska inpass har fått ett eget liv. Vi får väl se.

Även om jag fortfarande är besviken och arg på Federley efter FRA-fiaskot, så tycker jag ändå att jag måste dela med mig av den input jag har. Jag tycks ju vara Federleys ofrivilliga alibi för att dagens utspel faktiskt var ett utslag av speedad ironi och retsamhet. Men framför allt för att se till att mina läsare är korrekt informerade. (Jag berättade ju trots allt inte allt jag visste tidigare i dag.)

Men visst undrar jag hur jag kom att spela något slags mindre biroll i det här...

Låt mig avsluta med en sliten slogan från Radio B2 i Belgrad: Lita inte på någon. Inte ens på oss.

Ännu en absurd dag lider mot sitt slut.