Teledatalagringen: Den svagaste länken

Den senaste tiden har vi fått se en mörkare sida av polisen. Vi har en före detta länspolismästare som sitter häktad för våldtäkt. I Stockholms tunnelbana har civilpoliser betett sig som Gestapo. Och så har vi polisen som glömde bevismaterial från ett barnporrbrott i tvättstugan.

Detta är helt säkert undantag. De flesta poliser försöker sköta sitt ofta otacksamma arbete på ett korrekt sätt. Men att det finns undantag är uppenbart. Historien ger oss många fler exempel.

På samma sätt finns det dåliga åklagare. Till exempel händer det lite då och då att åklagare försöker smussla undan fakta, omständigheter och bevis som talar till den misstänktes fördel. Återigen handlar det om undantag. Men det råder ingen tvekan om att de finns.

Därför måste vi ställa oss frågan om det där med teledatalagring är en så bra idé. Att göra data om alla svenskars alla telefonsamtal, SMS, MMS, e-postmeddelanden och internetuppkopplingar tillgängliga för polis och åklagare ökar risken för att denna information missbrukas eller faller i orätta händer. Ja, vi kan till och med känna oss rätt säkra på att det kommer att ske - även om historien får visa omfattningen.

All information läcker, i varierande grad. Information kan och kommer emellanåt att missbrukas. Det kommer alltid att finnas poliser som begår brott, beter sig som idioter, slarvar med utredningsmaterial eller som har kontakter med kriminella. Det kommer alltid att finnas åklgare som är mer målkåta än samvetsgranna.

Vill vi verkligen sätta information om alla våra telekommunikationer i händerna på dem?

Vore det inte bättre att göra som vi gjort förut? Det vill säga att bara spana mot människor som är misstänta för brott - och inte mot vanligt, hederligt folk?