Krig, våld - och alternativet

Jag hatar krig och våld.

Men jag utesluter inte att det ibland kan vara nödvändigt. Det kan handla om självförsvar, hjälp till självförsvar, att förhindra folkmord eller att plocka bort en galen tyrann som hotar sitt eget folk och sina grannländer. Kanske. Det beror faktiskt lite på och varje fall är unikt.

Det bästa vore om vi slapp väpnade konflikter över huvud taget. Vilket naturligtvis är en vacker, på gränsen till enfaldig, dröm. Men vi kan faktiskt gå åt det hållet. Genom envist att sprida idéer om demokrati, humanism, människorätt och medborgerliga fri- och rättigheter kan vi minska risken för våld. Och minska risken för fler vidrigheter av den typ som vi kunde se i gårdagens Wikileaks-klipp.


Självförsvar är inte så mycket att orda om. Men hur hanterar man till exempel folkmord? I Rwanda, Srebrenica och i Darfur har omvärlden mest stått och tittat på, medan den etniska rensningen har pågått framför dess ögon. Här känner jag att man bör, möjligen måste, göra något. Men jag kan inte ge något bra svar på vems ansvar det i så fall är. Vilket eller vilka länder skulle man kunna kräva skall riskera sina ungas liv och kasta in oerhörda mängder skattepengar för att försöka reda ut en förgiftad situation? (FN har ju i sammanhanget visat sig vara tämligen värdelöst.)

På skalan finns sedan allt, från att plocka bort en hotfull regim som stödjer terrorverksamhet (Talibanerna) till att gå in och fördriva en galen diktator (Saddam Hussein). Men svaren är aldrig enkla.

Det är lätt att ägna sig åt "bean counting". Det vill säga att väga ett visst antal oskyldiga offer vid en invasion mot ett annat antal oskyldiga offer om en regim får sitta kvar. Men det bygger på ett farligt, utilitaristiskt resonemang. Om målet bara är pragmatiskt, då kan man offra vilka principer, rättigheter och värden som helst på vägen. Och det skall vi akta oss väldigt noga för.

Om nation X går in i nation Y, av vilket välmenande skäl den än har – så har X ett ansvar. If you break it, you buy it. Det är på gränsen till kriminellt att bara dra in och sedan öppna för till exempel plundring, våld och kaos.

Jag tillhör inte den grupp som alltid, reflexmässigt kritiserar USA. Men man får nog konstatera att Bush-administrationen förtjänar kritik. USA gick in i Irak med på tok för få resurser, vilket många också påpekade i förväg. Och för att vara ett fälttåg i namn av frihet och demokrati, så kan man konstatera att till exempel Abu Ghraib-fängelset och interneringslägret på Guantanamo var olämpliga och oacceptabla verktyg. Hela beslutsgången, upp till toppen, måste kritiseras när den tillåter sådant att ske.

Pedagogiskt blir det naturligtvis ohållbart när de som skall försvara friheten ägnar sig åt saker som är direkt stötande ur människorättens och rättsstatens perspektiv. Där kan USA möjligen ha tappat ansiktet för all överskådlig framtid.

Samtidigt ser vi hur de som inte vill att Irak skall utvecklas mot fred, frihet och demokrati beter sig oacceptabelt. Senast i dag sprängde man ett 15-tal irakier till döds. Och det uppmärksammas inte med mer än en kort notis i våra media. Det borde vara minst lika upprörande som de avslöjade dödsskjutningarna.

Och samtidigt som vi betraktar gårdagens Wikileaks-video med berättigad vrede – så skall vi veta att till exempel Ryssland kommer undan med minst lika jävliga saker, utan att för den sakens skull dra på sig speciellt mycket kritik. Våldet och förtrycket i länder som Zimbabwe, Kuba, Burma, Iran och Nordkorea borde väcka vårt ursinne. Men icke. Vissa förtryckarregimer, som Kina, gullar vi, våra företag och våra politiker fullständigt skamlöst med. (Därmed inte sagt att jag vill ha sanktioner, bara tydliga principiella ställningstaganden.)

Så, hur kommer man då till rätta med allt detta? Hur destabiliserar man skurkstaternas regimer på ett fredligt sätt? Hur främjar man fred, frihet, demokrati och människorätt i världen?

Något som jag verkligen tror på (och som är det enda område där jag konkret kan bidra) handlar om så kallad soft power. Vi måste sprida frihetens, demokratins, öppenhetens, toleransens och människorättens idéer över världen. Det kan möjligen vara lättare än vi tror, eftersom dessa idéer är virala. Vi måste ha ett intensivt handels- och kulturutbyte med alla. Dels öppnar det dörrar för nya idéer. Dels skapar välstånd och vidgade perspektiv grogrund för frihetens idéer. Vi måste rikta printmedia, radio, tv och web-platser mot de mörkaste platserna på vår jord. Och vi måste vara pådrivande för att så många människor, företag och institutioner som möjligt blir uppkopplade.

Det måste rimligen vara mer långsiktigt effektivt än att försöka bomba fram demokrati.

Och detta är ett frihetligt, liberalt projekt. Vänstern är fortfarande mer intresserad av att ersätta en sorts skurkar med en annan.