Shit happens...

Det är många som frågar sig hur det egentligen står till med vårt fria, öppna och demokratiska samhälle i dag.

Samtidigt har vi det rätt bra. Vi åtnjuter större frihet än vad mänskligheten någonsin tidigare har gjort. I vart fall i vår del av världen beter sig de flesta människor någorlunda anständigt mot varandra. Nästan alla makthavare vill oss väl. En relativt fri ekonomi och den tekniska utvecklingen har givit oss ett välstånd, en valfrihet och en möjlighet att kommunicera som saknar motstycke i historien. De flesta människor kan känna sig tämligen trygga. Våra medborgerliga fri- och rättigheter har ett rimligt skydd, i Europa har vi fri rörlighet och det fria ordet är på sätt och vis livskraftigare än någonsin.

Ändå får man lätt känslan av att något är på väg att gå väldigt fel.

Övervakningsstaten breder ut sig. Vi ser tydliga korporativistiska tendenser. Det görs försök att strypa det fria informationsutbytet människor emellan. Förmynderi och morallagar är inget ovanligt. Vissa politiker saknar känsla för rättsstatens grundläggande principer. Eller för principer över huvud taget. Andra rider medvetet på rädsla, okunskap, populism, moralpanik och kvällstidningsrubrikernas flirt med lynchjustisen. Det statliga våldsmonopolet uppvisar arroganta tendenser. Byråkratin lever sitt eget liv, med sina egna prioriteringar. Och själva ordet demokrati håller på att reduceras till konsten att, i majoritetens namn, bestämma allt för alla.

Grodan kokas mycket långsamt – i en soppa av något slags självbelåten arrogans. Goda föresatser blandas med maktmedel, övervakning och tvång.

Det är detta som är det verkligt farliga.

Det finns ingen plan på att avskaffa demokratin eller det öppna samhället. Det finns ingen hemlig konspiration som går ut på att ge en viss grupp människor den totala makten. Det kommer aldrig att ske någon kupp. Om vi förlorar det fria, öppna, demokratiska samhället – då kommer vi i efterhand aldrig att kunna säga exakt när det skedde. "Det bara blev så..."

Det är därför det är så lätt att avfärda varningar som nojor, rättshaverism, alarmism eller dumheter. Så länge det inte finns någon konkret konspiration att peka på, så länge kommer allt att fortsätta att gå sin gilla gång. På sätt och vis håller man på att krama friheten till döds.

All makt korrumperar. Ger man människor verktyg för att öka sin makt, utöka övervakningen och leva i en värld av små väntjänster – då kommer de att utnyttjas. Inte nödvändigtvis av illvilja. Utan på grund av att de gör det möjligt.

När maktövergreppen sker, då kommer de inte att ske i syfte att stöpa om vårt samhälle. Istället kommer det att handla om politiker, byråkrater och funktionärer som har målat in sig i ett hörn. Människor som har gjort bort sig och som måste rädda sitt skinn genom att dölja en lögn med en ännu större lögn. Folk som försöker rädda sin karriär, sina röster eller sin livsstil genom att göra saker som går över gränsen. Regeringar och myndigheter som reagerar ogenomtänkt och principlöst på verkliga eller inbillade hot.

Makthavare är nämligen lika trögtänkta, lättstressade, lögnaktiga, egenkära, mutbara, lata, lättstötta, osäkra och vimsiga som alla vi andra.

Då återvänder vi till den klassiska kärnfrågan: Skall man göra motstånd när de börjar inskränka vår frihet? Eller skall man vänta tills det är för sent?