De verkliga rättshaveristerna

Det är alltid gratis ost i råttfällan

Sverige är ett land där den som antyder att man borde följa grundlagen blir stämplad som rättshaverist. För att inte tala om den som hänvisar till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Samma öde drabbar den som till exempel påpekar jäv, maktkorruption eller vårt samhälles allt mer korporativistiska drag.

Politiker och byråkrater tycks dock kunna bete sig ungefär hur som helst, utan att någon kommer med några allvarligare invändningar.

Ändå är det politikerna och byråkraterna som är de verkliga rättshaveristerna – i meningen att det är de som kraschar rättsstaten.

Socialdemokraterna har i och för sig alltid varit på kant med grundlagarna, den övriga lagstiftningen och de medborgerliga fri- och rättigheterna. Det finns det årtionden av Lidbomeri som bevis på. De brukar mena att juridik inte får stå i vägen för politik. Trots att de själva har varit med och utformat juridiken, det vill säga lagarna.

Den borgerliga alliansens haveri är lite märkligare. De borde veta bättre. Och någonstans tror jag att de längst inne vet att de borde veta bättre. Men de struntar i sina principer. Speciellt när de sitter vid makten. De har ju dessutom statsministerns ord på att de inte behöver bry sig om det där med ideologi och principer längre.

Att svika rättsstaten och rättssäkerheten är en rätt tung sak. Det handlar om de principer och värderingar som definierar medborgarnas förhållande till staten. Är staten till för att skydda enskilda, fria medborgare mot våld, övergrepp och rättighetskränkningar? Eller är medborgarna bara anonyma undersåtar – vars rättigheter kan offras för kollektivets bästa?

Detta är frågeställningar som har betydelse för själva demokratin. I vart fall om man definierar demokrati som folkvälde.

Och nu är vi där. Man bygger upp en övervakningsstat som inte bara är integritetskränkande – utan även synnerligen lömsk ur ett rättssäkerhetsperspektiv. Det stiftas morallagar, som inte har något att göra med att någons frihet, säkerhet, egendom eller rättigheter kränks – utan snarare är uttryck för vad politikerna tycker och känner för tillfället. Vi har en justitieminister som i obevakade ögonblick torgför åsikter som att man kan hänga ut människor till skamstraff på blotta misstanken om brott – och att rättegångar är något som är onödigt tidskrävande och dyrt. Folkhälsoministern anser att tull och polis skall kunna beslagta droger som inte är olagliga – det vill säga konfiskera saker utan rimligt lagstöd och med ett starkt inslag av godtycke. Hemliga polisen kommer undan med konsekvent upprepade brott bot våra lagar, vår grundlag och Europakonventionen, med förklaringen att den är inkompetent.

Rättsstaten befinner sig i utförsbacke. Men nästan ingen tycks bry sig. Politikerna kan i stort sett delas upp i de som över huvud taget inte begriper – och de som av omsorg om den egna maktpositionen inte bryr sig. Media tiger. Till och med de flesta ledarredaktioner tiger som muren. Samhällsdebattörerna, kultureliten och proffstyckarna ägnar sig mest åt trams istället. Den breda allmänheten verkar ha annat att göra.

Det finns med andra ord rätt goda skäl för att rösta på ett parti som är redo att ta ansvar för rättsstatens och rättssäkerhetens ställning i vårt land. Och jag kan uppriktigt sagt bara hitta ett: Piratpartiet!