SD och den svenska politiska scenen

Jag är liberal. Jag tycker att människor skall få bo var de vill.

Men inte på andras bekostnad. Och på samma sätt som för all annan frihet går gränsen för denna där någon inkräktar på någon annans säkerhet eller egendom.

Svårare än så behöver det inte vara.


Jag tänker inte rösta på Sverigedemokraterna. Jag tänker inte uppmana folk att rösta på dem. Men jag förstår precis hur deras väljare tänker och känner.


Detta sagt, har jag kommit fram till att jag på sätt och vis trivs med den rådande politiska situationen, med SD som blockerar riksdagens båda traditionella block.

Varken Alliansen eller de Rödgröna kan regera på egen hand eller göra hur de vill. SD ger maktbalansen mellan höger och vänster något slags tröghet. Med ett 15-20% stort SD i riksdagen, så vet folk i vart fall att bidragsinvandringen kommer att hållas på en rimlig nivå, annars blir det ingen riksdagsmajoritet.

Detta kan möjligen vara dynamisk demokrati in action. Och ju mer oberörbara den politiska eliten anser SD vara – ju större blir de senares verkliga makt.

Samtidigt kan de inte få makten på egen hand, i vart fall inte på demokratisk väg. Och de kommer inte att få sitta i någon regering.

Dessutom tror jag att en treblocks-riksdag kan bromsa upp vansinnet en smula. Och återföra makt till riksdagen.

Då kan regeringen (vilken den än är) inte lägga fram vilka förslag som helst. Då måste makten hejda sig och tänka efter, i vart fall en smula. Då kan inga stolliga utopier tvingas på folket. Då bestäms det mindre. Vilket i sig är en bra sak.

Alla utvecklar som bekant psykopatiska drag om de får makt på riktigt. En egen riksdagsmajoritet. Härskarringen.

Men med SD som riksdagens kungamakare kan ingen av tronpretendenterna känna sig riktigt säker. Då blir de mer alerta. Då kanske de rent av lyssnar lite på folket. Vilket bara är bra för demokratin.

Så, mig gör det ingenting om »det parlamentariska dödläget« eller »det politiska kaoset« fortsätter många val till. Och ju mer etablissemanget fortsätter att stigmatisera SD – ju längre kommer rådande situation att bestå.

När politikerna inte kan ta makten för given. När partiledare tjurar för att de inte kan få total makt. Den känslan.


Naturligtvis hade det varit roligare om det varit jag och mina libertarianska polare som varit riksdagens tredje block. Men vi har inte lyckats, eller riktigt velat ta oss samman. Vi vill ju inte styra och ställa över folk, utan låta människor bestämma det mest själva. Och det är tveksamt om vägen dit går genom den politiska parlamentarismen eller yttre tryck.