I Svenska Dagbladet skriver Mats Tunehag, jurist och utrikesredaktör på Världen i dag om hatbrott.
Han menar att själva etiketteringen hatbrott leder till att vi får en åsiktspolis. Han jämför vidare benämningen hatbrott med sharialagar, under vilka vissa människor (män) har mer värde än andra (kvinnor).
Det ligger mycket i vad Tunehag skriver. Hatbrott är som hetslagstiftning. Det är ett sätt att göra människor olika inför lagen, att ge dem olika rättigheter. Och det öppnar dörren för något mycket värre.
[Länk]
2007-08-01
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag är ganska förundrad över hur städat hr Tunehag tyligen kan uttrycka sig när han skriver i SvD.
SvaraRaderaJag håller med om att hetslagstiftning och andra inskränkningar i yttrandefriheten är problematiska, hade jag fått bestämma hade vi haft en starkare yttrandefrihet.
Dock har jag svårt att set hur det skulle innebära något ytterligare hot mot demokratin att hatbrottsmotiv principiellt skall ge hårdare straff när det gäller våldsbrott, eftersom uppsåt är en tungt vägande faktor när det gäller straffsatser och har varit så mycket länge än hatbrottskonceptet existerat.
Hade den misshandlande uppsåt att skada? Handlar det om mordförsök eller grov misshandel? I någon mening behöver polis och åklagare röra sig i gråzonen av åsiktspolisiärt arbete även utan att ta eventuella hatbrottsaspekter i beaktande.
Själv tycker jag att det är rimligt att straffet för ett våldsbrott står i proportion till den skada som åsamkats, och en våldskampanj mot en folkgrupp av typ kristallnatten (ett extremfall, det medges, men ändå principiellt intressant) tycker jag förorsakar en större skada än bara den sammanlagda skadan på person och egendom som var det direkta resultatet av våldet.
Jag håller med noa resare om att det finns motiv bakom brott som gör att de skall bedömas särskilt hårt. Det gäller när brottet i praktiken riktas mot en grupp eller vårt samhälle. En tidigare klasskamrat som "spöade bögar" i stort sett varje helg kan inte bara bedömas utifrån den skada han åsamkat de slagna personerna. Han har också satt skräck i en hel kontignent människor. På samma sätt är AFAs attack mot en hög jurist inte att betrakta som en enskild händelse utan just som ett terrorhot, som naturligtvis skall förstås av andra jurister så att dessa bör agera som AFA tycker, annars väntar vedergällning. Därför bör straffvärdet också vara mycket högre än i ett vanligt fall av ofredande och skadegörelse.
SvaraRaderaBlanda inte ihop uppsåt och motiv. Juridiskt är det inte samma sak.
SvaraRaderaJag kan få på käften för att jag har en viss etnicitet - förövarens motiv - och förövaren kan vilja slå mig medvetslös eller kanske till och med döda mig - förövarens uppsåt.
Hatbrottslagen handlar inte om agitation mot vissa grupper.
Ett brott kan få stämpeln hatbrott utan att förövaren på något vis tillkännagivit sitt motiv för angreppet. Det är åklagarens uppgift att utröna om brottet kan betraktas som ett hatbrott eller ej genom att förhöra sig om förövarens åsikter - alltså straffas man för sina åsikter inte i första hand för sina handlingar.
Helt förkastligt!
Ulla, jag är helt med på att uppsåt och motiv är olika saker, men menar ändå att dessa två båda kräver av rättsväsendet att "titta in i huvudet" på förövaren, vilket gör att det finns beröringspunkter mellan de båda.
SvaraRaderaDomstolen bedömer inte enbart handlingar, utan även tankar, så har det varit och så kommer det att vara, oräknat eventuella regler kring hatbrottsmotiv.
Jag tycker att det är rimligt att den som bevisligen begår vissa typer av grova våldsbrott riskerar en allvarligare påföljd utifrån vissa specifika åsikter. Jag tycker med andra ord inte att det skall vara olagligt att anse att alla judar i Sverige borde avrättas, men att det är rimligt en person med sådana åsikter som misshandlar en judisk tant med kniv utanför den lokala synagogan skrikandes om hur alla judar borde dö, får hårdare straff än en annan tänkt förövare som inte hyser den uppfattningen.
Orättvist? Kanske det, men jag tycker att det är en typ av orättvisa som det är rimligt att leva med.
Noa, vid den rättsliga prövningen motiveras sökandet efter motiv av att man vill utröna om personen i fråga är förövaren eller inte. Det har med skuldfrågan att göra, inte med påföljden.
SvaraRaderaUlla, det har heller inte bestridit.
SvaraRaderaMin poäng var inte att uppsåtet nödvändigtvis behöver vara kopplat till påföljdsbedömningen i ett svenskt juridiskt system utan hatbrottsregler, utan att det "demokratiska problemet" som Tunehag hänvisar till när han relativt luddigt fördömer både hatbrottsregler och hetslagstiftning funnits i sveriges rättssytem redan innan hatbrottsreglerna kom på tapeten.
Ulla, vilka faktorer tycker du bör styra bedömningen av påföljd?