Till anonymitetens försvar

Förra veckan skrev jag en bloggpost som i sin tur hänvisade till en text av Anders Mildner på Sydsvenkan.se. Mildner efterlyste en principdebatt om anonymitet på nätet.

I kommentarsfältet skrev en anonym läsare "Varför skulle människor få vara anonyma i ett rättssamhälle? Det innebär ju att de kan bete sig åt hur som helst. En koppling mellan ip- nummer och en specifik person skulle stoppa det mesta av brotten som pågår på internet."

Det är en relevant fråga. Jag skall försöka ge något slags svar.

Internet är många saker. En anslagstavla. Ett brevsystem. En handelskanal. Med mera.

I samhället i allmänhet är det rätt självklart att människor skall kunna vara anonyma om de vill. Man kan tipsa en tidning anonymt om att statsministern gör insideraffärer. Man kan sätta upp en anonym affisch om något som man vill protestera mot. Man kan hyra en postbox och köpa en porrfilm under taget namn. Eller beställa känslig politisk litteratur anonymt till den. Man kan delta i en demonstration utan att behöva avslöja sin identitet. Och det är helt i sin ordning.

Nu flyttar allt mer av denna verksamhet ut på nätet. Och det finns ett värde i att människor kan få vara anonyma även där.

En whistleblower måste kunna sätta upp en blogg och avslöja oegentligheter utan att det företag eller den förvaltning denna person arbetar inom skall kunna stoppa eller trakassera honom eller henne. Den som vill framföra en kontroversiell politisk åsikt skall kunna göra detta utan att myndigheterna eller någon annan skall kunna registrera henne. Den som vill tipsa en tidning om en affär skall kunna göra det utan att behöva frukta att staten kan snoka reda på källan. Och en godtycklig runkpelle skall kunna se på porr utan att detta noteras i hans akt.

Anonymitet är inget brott. Det är inte ens ett tecken på något skumt. Det bör ses som den normala regeln.

Sedan finns det oärliga och kanske farliga människor. Det är en annan sak. Naturligtvis skall polisen kunna begära ut uppgifter från en internetoperatör vid en mordutredning eller ett bedrägeri. Så är det redan i dag. Men det är en våldsam skillnad mellan detta och att alltid registrera allt som alla svenskar gör på nätet (eller via telefon). Skillnaden mellan tvångsmedel vid utredning av allvarliga brott och total övervakning borde vara uppenbar för alla som ägnar frågan minsta lilla tankemöda.

Det kommer politiska signaler, bland annat från (s), om att göra det omöjligt att vara anonym på nätet. Liknande tongångar hörs allt som oftast i EU-sammanhang. Och jag antar att regeringen rätt snart kommer att vara inne på samma spår.

Här måste vi mota Olle i grind. Detta får inte bli en fråga som kommer upp till debatt först när allt redan är "för sent" och propositionen ligger på bordet. Vi måste sända starka och tydliga signaler till politikerna om att vi inte tänker ge upp anonymiteten frivilligt.

För mig är detta i första hand en demokratifråga. Man skall ha rätt att göra sin mening hörd och att organisera sig politiskt utan att staten skall kunna kartlägga detta. Man skall ha rätt att vara besvärlig utan att registreras och sättas upp på listor.

Det är även en integritetsfråga. Den som vill kolla in kreativ porr på nätet, läsa märkliga texter, donera en slant till en kufig religiös organisation eller delta i udda forum skall kunna göra detta – och veta att ingen kikar över axeln. Man skall inte behöva vara rädd för att göra saker som inte är olagliga, även om de är udda.

Det vi ser just nu är inte omsorg om den allmänna ordningen. Istället handlar det om att människors kommunikationsverktyg uppfattas som ett hot från makthavarnas sida. Folk lägger sig i och stör den politiska verksamheten. Det tycker de alls inte om. Det är det de vill hindra.

I ett rättssamhälle är envar oskyldig till dess motsatsen har bevisats. Och att utsätta ett helt folk för registrering, övervakning och kontroll – det är att misstänkliggöra alla vanliga, hederliga människor. Det är att reducera fria medborgare till en fårskock. Det är att sätta sig över det demokratiska mandatet.

Det är, som sagt, nu denna diskussion måste tas. Vi får inte vänta tills det är för sent!