Att brottas med demokraturen

Konspirationsteorier. Hemliga papistiska sällskap. Tramsiga frimurare och den långtråkiga Bilderbergkonferensen. Tällberg, Folk & Försvar, Davos, New World Order. Nja...

Det är, som jag skriver nedan, inte detta som hotar vår frihet – utan den billiga vardagliga maktkorruptionen. Konsensus, grupptänk, ansvarsflykt, fantasilöshet, inlärd hjälplöshet, auktoritetstro, småskurenhet, byråkrati enligt Parkinson, passiviserande gruppdynamik och förutfattade meningar är verkliga problem.

Därför blir jag så trött när folk skriker "Diktatur!" För vi har, i formell mening, ingen diktatur i Sverige. Det är inte ens någon som föresatt sig att skapa en diktatur. Därför faller alla sådana utbrott på hälleberget. "Fascism!" Nä. Sverige har förvisso obehagligt korporativistiska drag. Men en fascistisk stat är det inte. Och väldigt få vill medvetet att det skall bli en. Därför blir alla sådan utbrott en indirekt begäran om recept på elchocker och psykofarmaka. "Polisstat!" Nja. Även om polisen tar sig obehagligt stora friheter och det inte finns en åklagare som förstår ordet oskuldspresumtion – och även om det finns en del oskyldigt fängslade medborgare – så är det varken defaultläget eller målet. "Orwells 1984!" Tja. Om det inte vore för de (för tillfället rådande) goda föresatserna.

Även om allt är på väg att gå åt skogen, så är det ingen som vill att det skall göra det. Det är därför ingen lyssnar när några skriker att vargen kommer.

Sverige är helt enkelt ett halvhyggligt land. Folk har det rätt bra. Medborgarna har, av lättja eller rationell ignorans, valt att överlämna allt som är viktigt och jobbigt till staten i utbyte mot källskatteinbetalningar som de själva slipper se. Skattefinansierad solidaritet förhåller sig, förvisso, till verklig solidaritet på samma sätt som prostitution förhåller sig till verklig kärlek. Men det funkar i vart fall... någorlunda. I vart fall rätt ofta. Vi slipper tänka eller ta ansvar. Eller att besöka moster på långvården. De medborgerliga fri- och rättigheterna, rättsstaten och demokratin är inte saker som uppbär klockren respekt, men som ändå klarar sig någorlunda i ett internationellt perspektiv. Det är dessutom saker som är jobbigare att fundera på än vem som skall vinna Let´s dance. Så varför bråka..?

Det är detta som är Sveriges problem! Ett postmodernt relativiserande som långsamt kokar grodan. En marsch till helvetet längs en väg stensatt med goda föresatser. En princip- och moraluppluckring (med moral menas här respekt för andra männsikors frihet, fria val, säkerhet och egendom) som motiveras med att motsatsen antas vara Sieg Järrel i Hets. Allt administrerat av en byråkrati som har sin helt egna agenda. Beslutat av politiker som har noll koll. Ledda av Lasse Kronér. Upprätthållet av ett våldsmonopol som kompenserar vad det saknar i form av gott omdöme med en god tillgång på regler, paragrafer, skyddsombud, organisationsförändringar, fikapauser, mikrofoner och batonger.

Detta är den svenska demokraturen. En demokratisk stat med tydliga totalitära och korporativistiska tendenser. Vilket få förstår och ingen bryr sig om. I vart fall inte innan det är för sent.

Skrik diktatur och allt du får är kufpoäng. Gör motstånd och du blir inspärrad (med allmänhetens gillande). Hänvisa till grundlagen och du kan bli ett fall för rättspsykiatrin.

Vill man sticka kniven i Levithan, då måste det ske inom ett normsystem som är allmänt begripligt och accepterat. Tyvärr.

Vill man kämpa för fri- och rättigheter, då får man vara beredd på att få ta de allra hårdaste smällarna. Och att sedan artigt tacka. Stå upp för rättssäkerhet eller rättsstaten och du blir ombedd att sätta dig ner. Vänd då andra kinden till, om inte annat så för att skapa uppmärksamhet. Det gäller att vara jävligt listig. Att lirka. Att uttrycka sig så att folk verkligen fattar. Att vara oändligt tålmodigt pedagogisk. Att flyga in under radarn. Att räkna ut vad som triggar folk. Att provocera fram svenska folkets dolda stolthet och integritet. Att aldrig ge upp.

Jag varken kan eller vill beväpna mig. (Förmodligen skulle jag bara skada mig själv.) Jag tänker inte tvinga andra människor till deras egen lycka. Jag har inga planer på att sälja min själ till partipolitiken. Allt jag kan göra är att argumentera för att staten skall lämna vanligt, hederligt folk i fred. Jag gör det dag efter dag. Och det skulle vara kul att ha flera vänner.

Hur många är vi som gör det här? 100? 500? 1.000? Men ändå lyckas vi – ibland – pressa upp makthavarna mot väggen. Ändå lyckas vi emellanåt göra EU-byråkratin nervös. Ändå är det vi gör tillräckligt intressant för att då och då plockas upp av gammelmedia. Ändå förändrar vi en del saker, åt rätt håll. Ibland.

Tänk om vi vore dubbelt så många. Eller fem gånger så många. Hur mycket skulle vi inte kunna förändra då? Istället för att bara haverera. Tänk om vi skulle ta och skärpa till oss en stund...

Det är därför du borde fundera, ta ställning – och ansluta dig till något som verkligen är ideellt arbete: Att varje dag envist ta strid för friheten. Streetsmart och med hjärnan inkopplad.