Upphovsrätten

Jag får ibland frågan hur det går ihop att jag både är för upphovsrätt – och samtidigt kritisk till IPRED1 och en mängd andra nya regler på upphovsrättens område.

För att lägga något slags grund för diskussionen vill jag rekommendera att du läser två intressanta artiklar ur Sydsvenskans upphovsrättsspecial.

Börja med Fritz-Anton Fritzsons artikel som försvarar upphovsrätten som princip. Den är väl genomtänkt och i allt väsentligt känner jag att jag står bakom det som skrivs.

Läs sedan Rasmus Fleischers artikel om upphovsrätten i det nya medielandskapet. Den pekar på ett antal frågor kring det nya informations- och mediesamhälle som vi lever i, och är också mycket viktig.

På sina bloggar lämnar Fritz-Anton och Rasmus sedan repliker på varandras inlägg. Detta är, för en gångs skull, en intressant och bra debatt som håller lite höjd.

Men nu undrar du naturligtvis hur jag kan hålla med båda.

Svaret är att man mycket väl kan vara för upphovsrätt – men samtidigt mot kränkningar av rättssäkerheten som i IPRED1, mot avstängning av fildelare från nätet och kritisk till en nöjesbransch som skriker efter speciallagstiftning när den inte hänger med i utvecklingen.

Jag förväntar mig rent av att den som, på ideologiska grunder, delar min uppfattning om upphovsrätten också har ett engagemang för rättssäkerhet, yttrandefrihet och fri ekonomi utan speciallagstiftning för olika särintressen.

Jag vill till och med gå så långt att jag påstår att upphovsrättslobbyn i dag är på väg att bli upphovsrättens värsta fiende. Det är något som borde oroa artisterna...

Om man vill ta med sig både upphovsrätten och det nya medielandskapet in i en reformerad lagstiftning, då tror jag att den rimligaste modellen ser ut ungefär så här:

I dag är det långt från självklart att den som skapar något vill hålla det för sig själv. Det finns affärsmodeller som bygger på att man delar ut verk gratis. Det finns många upphovsmän som ser sitt arbete som en grund för andra att bygga vidare från.

Och samtidigt skall den som vi ha ensamrätt till användning eller försäljning av det han eller hon har skapat naturligtvis ha den rätten.

Den modell som skulle passa båda dessa intressen är den tidigare amerikanska, med frivillig registrering för upphovsrättsskydd.

Den person eller det företag som vill skydda ett verk måste helt enkelt låta registrera det, för att det skall åtnjuta upphovsrättslagstiftningens skydd.

En sådan registrering bör vidare tillåta undantag, som till exempel rätt till fri kopiering för icke-kommersiella ändamål. (Ungefär som Creative Commons i dag.)

Den bör också vara tidsbegränsad – med möjlighet till förlängning. Låt säga fem-tio år i taget. På så sätt får den som vill skydda sitt verk allt lagligt skydd som kan önskas. Samtidigt kommer stora mängder material att släppas fritt när den "kommersiella livslängden" är över.

Rätten att upprätthålla registrering/skydd av ett verk måste även kunna överlåtas genom till exempel försäljning, gåva eller arv.

OK, jag har kanske själv en eller två små invändningar mot denna modell. Men det är den enda jag kan komma på som både respekterar upphovsmannens rätt till sitt verk och som skulle fungera praktiskt i vårt nya informationssamhälle, där ett verk inte alltid är lika med ett kommersiellt projekt.