Nätneutralitet, del 2

Lite tidigare i sommar skrev jag en bloggpost om den amerikanska kampanjen för nätneutralitet. (Läs den gärna först.) Sedan dess har frågan blivit än mer aktuell och tonläget har höjts. Även här i Europa finns denna debatt, men med delvis lite annat fokus.

Debatten tycks ständigt vara aktuell, till exempel nu i samband med tredjebehandlingen av EU:s telekompaket. Låt mig därför försöka peka på en del saker som är värda att fundera och resonera kring.

Helst skulle jag vilja ha ett helt oreglerat, underbart anarkistiskt och helt fritt internet. Men friheten på nätet är hotad – bland annat av regleringskåta politiker, upphovsrättslobbyn och rena skurkar. Så det här blir lite att bekämpa eld med eld. Vilket i sin tur skapar oerhört kniviga gränsdragningsproblem. All form av reglering, även sådan som har gott uppsåt, ger som regel oförutsedda och oavsiktliga negativa konsekvenser. Som alltid när det handlar om dynamiska system måste man därför gå mycket försiktigt fram och inte ta i mer än vad som är absolut nödvändigt.

Man kan till en början fråga sig vad en internetuppkoppling är. I min bok är det en uppkoppling till internet – med i princip allt som finns där. En uppkoppling där jag själv bestämmer vilket innehåll jag vill ta del av, vad jag själv vill lägga ut och vilka tjänster och applikationer jag vill använda. Det vill säga en öppen, ocensurerad kanal till andra människors tankar, kreativitet, affärsprojekt, kunskap och till en fri debatt.

Det är rätt rimligt att argumentera för att om någon säljer en uppkoppling till internet, då vore det att luras om det inte gäller hela internet. Det är helt enkelt en konsumenträttslig fråga och en fråga om ärlighet. Påstår man att man säljer X, då skall det vara X och inte Y eller Z.

Låt oss så komplicera det hela en smula. Det finns företag och operatörer som vill erbjuda nätuppkopplingar till ett begränsat innehåll.

(Säg att t.ex Aftonbladet vill erbjuda en gratis uppkoppling som bara ger tillgång till Aftonbladet, Coop, Swebank, Livets Ord, SSU, Folkhälsoinstitutet och en egen webmail. Konceptet är visserligen dumt, men det skulle ändå kunna vara väldigt lönsamt. Speciellt de stora mediehusen kan se detta som en möjlighet att rädda sina tidningar eller att hålla koll på vem som ser på deras filmer och lyssnar på deras musik.)

Skall de då få erbjuda uppkopplingar som bara ger tillgång till ett begränsat utbud, bara en liten del av nätets innehåll?

Jag har svårt att se att man kan förbjuda dem. I vart fall så länge verksamheten inte skadar andra. Men en sak är klar: Det bör i så fall inte få kallas för en internetuppkoppling.

Detta kan dessutom få en del andra konsekvenser. När man diskuterar nätneutralitet är principen "mere conduit" viktig. Det vill säga att nätoperatörerna inte kan hållas ansvariga för den information som människor och företag sänder fram och tillbaka i deras kablar. Detta på samma sätt som Posten inte kan hållas ansvarig för vad människor skriver i de brev som den distribuerar. Det här är en förutsättning för ett fritt och öppet internet, som vi känner det i dag.

Ett "Aftonbladet Net", som beskrivet ovan, skulle mista denna frihet från ansvar – eftersom man har ett kontrollerat nät där man väljer ut vilket innehåll som distribueras. Gör man ett urval, då blir man också ansvarig för det man aktivt har valt ut. Då måste man förhandsgranska allt. Det kommer att göra sådana slutna nät till slutna, ängsliga, tillrättalagda och rätt tråkiga nät.

Sedan är det bara en tidsfråga innan lobbykampanjer som bygger på ett bakvänt resonemang om "lika regler för alla" drar igång. Det vill säga att de slutna nätens ägare kommer att kräva att även de öppna, fria nätoperatörerna skall åläggas ansvar för det innehåll de distribuerar. Det vore i så fall inte första gången i historien som man låter worst practice styra lagstiftning och regelverk. För vissa politiska krafter kommer en sådan chans att sätta koppel på internet att vara oemotståndlig. Och i så fall är det fria, öppna internet historia.

Gör man operatörerna ansvariga för innehållet på nätet – då innebär det att all trafik måste kontrolleras innan den släpps fram. Vilket antingen ger oss en oerhört omfattande och integritetskränkande kontrollapparat – eller förhandscensur där websidor (och allt annat innehåll) måste granskas och godkännas innan det kan distribueras.

Så även om man kanske inte kan förbjuda inskränkta, kontrollerade och styrda "gated nets" – så är risken uppenbar att de kommer att göra allt sämre för alla. Förhoppningsvis kommer konsumenterna helt enkelt inte att vilja ha dem. Men jag är inte så säker. Många mediehus slåss just nu för sin överlevnad – och kommer att erbjuda nya, annorlunda och ibland märkliga nättjänster som vi kanske inte ens kan föreställa oss ännu.

Det här blev långt, så jag stannar här. Jag återkommer snart med mer om nätneutralitet.

EU Open Internet samlar in namn för ett fritt och öppet nät här...