Gott Nytt År!

Gott Nytt År på er alla!

Det här kommer att bli ett ännu mer intressant, ännu bättre år. Och ett fantastiskt nytt årtionde!

Jag, som är så gammal, skall nu berätta för er hur det var förr...

Att sända texter till tidningar (och andra) var inte det enklaste. Man fick sätta dem på papper och åka över till redaktionen eller lägga ett brev på lådan.

I slutet av 70-talet kom smidigare telex-apparater, stora som en vanlig elskrivmaskin. Men det var aldrig ekonomiskt försvarbart att skaffa en. Dessutom var alla man kunde nå via telex ett antal myndigheter, nyhetsredaktioner, hotell och storföretag.

Under mitten av 80-talet började telefaxen få fotfäste. Det tog ett tag innan den slog igenom. Återigen fanns det i början nästan ingen att sända till. Men när faxen med tiden blev billig och populär, då var det en revolution. Nu kunde till och med vanligt folk och småföretag sända text och skisser på ett ögonblick. Om än fortfarande fäst på papper.

Att sända fotografiska bilder var ännu knepigare. De minsta telefotosändarna hade en trumscanner, var stora som en resväska och kostade en förmögenhet. Och bara de allra största tidningarna, telegram- och bildbyråerna hade mottagare. Fortfarande var fysisk distribution det enda rimliga alternativet.

Någonstans i början av 80-talet kom de första mobiltelefonerna för allmänt bruk. De vägde hur mycket som helst och fick transporteras i en axelväska, ur vilken antennen stack upp. Ringde det, då fick man ställa ner väskan, öppna locket och lyfta en lur. Samtalen var dyra. Men det skulle ännu ta många år innan alla, eller ens många, vanliga människor skulle gå att nå mobilt – med samtal, text och bilder.

Endast ett fåtal datorer klarade, innan Macen kom, grafiska uppgifter. I de flesta av dem fick man i så fall skriva in koordinater för var en spalt, linje eller ram skulle börja och sluta. Det fanns inte ens laserskrivare, så det var närmast en sensation när de grafiska matrisskrivarna i rimlig prisklass dök upp. Med ny teknik kunde människor plötsligt börja publicera saker själva – utan att behöva ha ett mediehus, en organisation eller en reklambyrå bakom sig.

Och det var rent allmänt svårt att få något publicerat i media. Allt skulle granskas av redaktionernas smak- och innehållspolis. Bara staten fick sända tv och radio. Enda sättet att visa film (förutom tv) var att projicera den på en filmduk framför en publik, tills videon dök upp. Men inte ens videon gav till en början vanligt folk möjlighet till massdistribution.

Så där kan jag gå på ett tag. Du har greppat bilden.

I dag sitter jag vid min dator och kan omedelbart sända en text eller bild till vem jag vill. Till en mottagare eller många. I princip gratis.

Med min blogg kan jag kommunicera med människor över hela världen, dygnet runt, året runt. Det sker med omedelbar uppdatering. Det är lätt att liveblogga och att lägga upp minutgamla bilder, video- och ljudfiler. Detta är en elektronisk publiceringsplattform där man inte behöver fråga någon om lov innan man kan publicera material som i teorin kan nå miljarder människor. Varje dag har denna blogg 4.000 - 7.000 läsare! Jag har helt enkelt fått min egen tidning, radiokanal och tv-station!

Sedan har vi så många andra verktyg för kommunikation och samarbete. Forum, Twitter, Facebook, Etherpad, cloud computing... Och nästan all information är sökbar!

Nyhetsflödet, den politiska debatten, kultur och entreprenörskap har blivit omedelbara företeelser. Alla kan delta. Och allt fler gör det.

I love this shit!

Nu är jag oerhört nyfiken på vad 2010-talet kommer att erbjuda. Och en smula orolig över att det fortfarande finns människor som vill strypa, kontrollera, censurera och styra informationsflödet. Men jag tror de är chanslösa.

När Jan Stenbeck gav Sverige sin första icke-statliga tv, då sa han ungefär så här: Politik slår måhända pengar. Men teknik slår alltid politik.

Jag tror det är så. Vi står just nu inför ett skifte, vars vidd vi ännu inte har riktigt klart för oss. (Inte ens vi utvecklingsoptimister kan mer än ana eller gissa vad som kommer att ske.) Och i skiften finns det alltid de som gnäller och stretar emot. Men de är chanslösa. Inte ens totalitära regimer klarar av att hålla tillbaka den tekniska utvecklingen och allt som ett informationssamhälle med hyperdistribution medför. Därmed inte annat sagt än att det kommer att bli strid och bråk på vägen. Men den striden är vi många som är redo att ta – för frihet, utveckling, öppenhet, mångfald och kreativitet.

Nu gör vi 2010-talet!