Kampen om "finkulturen"

Under valnatten 2006 satt partiledarna i SVT:s soffa och svarade förvånansvärt enhälligt. Den upphovsrättslagstiftning som deras partier alldeles nyligen hade röstat igenom i riksdagen skulle ”ses över”. Ni kommer kanske ihåg hur det lät – inte kunde man kriminalisera en hel generation, och så vidare. Så lade sig valyran och partierna kom fram till att, jo, man kunde nog ändå det, när allt kom omkring. (...)

Nu, i och med årets valrörelse, har även kulturisolationismen fått ett första genomslag. Kulturisolationismen vill inte att synen på vad kultur är ska förändras. Den vänder demonstrativt bort blicken från all utveckling utanför de egna skrågränserna och säger: Det där rör inte oss. (...)

Om politikerna köper en definition av kultur som något som kommer ur en kulturskapares händer – och om bara de som är certifierade får lov att räknas som kulturskapare – ja, då kommer alla kulturpengar att skickas rakt mot denna lilla grupp, trots att den står för en mycket begränsad del av den samlade kulturproduktionen. Och det är precis vad som sker just nu.

Anders Mildner skriver om kulturisolationism i Svenska Dagbladet.

Och visst är det så. Det är den underliggande kontexten i mycket av upphovsrättsdebatten och i diskussionen om internets deltagandekultur. Kultureliten känner sig hotad.

Tidigare i våras träffade vi en företrädare från bokbranschen i Europaparlamentet. Då var det inte bara fildelningen som var uppe på tapeten. Då handlade det mer om att ett fritt och öppet internet "hotar urvalet". Bokförlagen slåss alltså för sin ställning som gatekeepers.

Till att börja med är detta en elitistisk ståndpunkt, som gränsar till hybris. Skulle vissa människor vara utvalda för att styra och ställa över vad andra skall få läsa? Är dessa människors uppfattning om vad som är "bra" verkligen en sanning som gäller för alla som läser böcker? Naturligtvis inte.

Och hur resonerar man om man menar att en liten rännil "godkänd" litteratur är bättre än den mångfald som skapas när alla som vill kan publicera och distribuera sina verk? Skulle det vara bättre att bara ha en rännil "kvalitetslitteratur" än samma "kvalitetslitteratur" plus oceaner av litteratur av blandad kvalitet?

Är det sedan något internet är bra på, då är det att göra urval. Det som är bra och populärt flyter upp till ytan medan skräpet långsamt sjunker. Det som är populärt på nätet plockas sedan upp av media. Det är bara en tidsfråga innan vi kommer att få se tidningarna publicera listor på de bästa gratis e-böckerna.

Men redigering, korrekturläsning och formgivning då? Tja, tjänsterna finns redan på frilansbasis och olika aktörer kan redan nu finna varandra i olika nätforum. Den som inte vill använda sådana tjänster slipper och får stå sitt kast. (För övrigt verkar det som om de gamla bokförlagen ändå har skrotat redigering, korrekturläsning och formgivning – om man får döma av en del av deras utgivning.)

Detta handlar alltså inte främst om konkurrens från mycket, billigt och gratis. Det handlar snarare om makten över böckerna, dess innehåll och bokbranschen. Eller, för all del, om finkulturellt skråtänkande i största allmänhet.

Innan den där boklobbyisten gick, lyckades hon med hög röst koka ner sitt budskap på ett sätt som kanske var mer kärnfullt än hon själv tänkt sig. "If people wanna read crap for free, they can already do it on the Internet!"