Åt vilket håll lutar du?

Ibland känner jag mig väldigt gammal.

Ett skäl är att var och varannan människa i dag är för ung för att minnas hur det var. Vad som är viktigt. Och varför. Vilket markant ökar risken för att de skall begå misstag som redan har begåtts, en gång till, med rätt jobbiga konsekvenser.

Jag är så gruvligt gammal att jag har sett östtyskar köa i timmar, för att det just har kommit in en sändning med plasthinkar till ett av de få varuhusen. De dagliga brödköerna. Människor vars vildaste fantasi var att kanske, någon gång i framtiden, få äga en jävla Trabant.

Det fanns mekanismer bakom det där. Rätt uppenbara mekanismer. Men den insikten börjar falla i glömska. Och allt oftare hör jag människor som glömt hur det var, uppfinna dumheten på nytt.

Så här...

Det finns två ekonomiska motpoler. Och en del däremellan.


Å ena sidan har vi en fri ekonomi. I den möter utbud efterfrågan - utan att det behövs planering, centralstyrning, politik eller byråkrati.

I mötet mellan utbud och efterfrågan uppstår pris. Det enda verkliga, rimliga och korrekta priset, för att vara exakt. Fria aktörer samverkar på en fri marknad. Produkter med hundratals olika komponenter, råvaror, processer och moment produceras genom spontant samarbete. Allt som behövs är lite vinstintresse, som drivkraft.

I en fri ekonomi används olika resurser på effektivast möjliga sätt. Det ligger i sakens natur att man inte vill kasta bort sådant som man betalar för och behöver. Här finns incitament för att ta ansvar.

Och – framför allt – en fri ekonomi bygger på frivillighet. Fria konsumenter kan göra fria val mellan många olika alternativ. Företag väljer frivilligt att samarbeta med varandra för till exempel produktion, distribution eller försäljning. Eller att låta bli.


Å andra sidan har vi den politiserade, centralstyrda ekonomin. Förr kallades den för planekonomi. Nu för tiden är det väl något med EU, kan man tänka. I den centralstyrda ekonomin fattar politiker (det kan ske under synnerligen ordnade demokratiska former) och byråkrater besluten som skall konsumeras, vad som skall produceras och vad saker skall kosta. Vilket sker oavsett utbud och efterfrågan.

När politiker och byråkrater får bestämma över ekonomin – då går det som regel åt helvete. Vilket är rätt så självklart, när man ser hur de blundar för de enkla regler som styr en marknad. Och om man inser att (och varför) dessa politiker och byråkrater aldrig kan ta in och hantera den oerhörda mängd information som ligger till grund för vad som egentligen sker på en riktig marknad. Resultatet blir brist på vissa varor och skrattretande överskott på andra, utan koppling till reglerande prisfunktioner.

I den centralstyrda ekonomin berövar man steg för steg människor makten över ägandet, vinstintresset – och därmed även ansvaret. Resultatet blir misshushållning, dålig miljö, bristande engagemang och dålig kvalitet. För att bara ta ett par exempel.

Och så var det det där med att centralstyrning bygger på tvång. Som all politik. I ekonomin fungerar sådant extra dåligt. Fel människor sätts på att göra fel saker. Resurser satsas fel. Felaktiga beslut forceras igenom med rå kraft. Politikers och byråkraters idéer kommer att styra istället för människors önskemål och behov. Går något fel, då fins det inga alternativ.


I grova drag.

Det är därför jag blir så bekymrad när jag ser EU:s ledare, finvänstern, miljömuppar, kravallvänstern, sossar, FN, klimataktivister, den politiska korrekta eliten, kulturmuppar, särintressen, new age-troll, dokusåpakändisar, religiösa ledare, nymoderater och många, många andra komma dragande med "lösningar" som inte fungerade på DDR-tiden och som fungerar lika illa i dag. "Lösningar" som leder till tvång, ofrihet, ekonomiska haverier, dåligt resursanvändande, maktelitism och ansvarslöshet. Bara för att de kan. Och förpackat som att det skulle vara fint, på något sätt.

I'll rather trust the Force!