Om att protestera

Under 2011 var det många som tog till gatorna.

Först ut var den så kallade Tea Party-rörelsen. Grundanslaget – mindre stat, mindre politik och lägre skatter – är sympatiskt. Men det kraftiga inslaget av kristen höger och annan amerikansk tokhöger gör att i vart fall jag inte vill komma i närheten. Hur svårt hade det varit att hålla sig till grundbudskapet, istället för att blanda in en massa metafysik och nymoralism?

Sedan kom Occupy-rörelsen. Även den känner jag en hel del gemensamt med. Det är klart att folk är förbannade. Men även den gick över styr – i enkelspårig, tröttsamt förutsägbar anti-kapitalism som inte kan peka på något trovärdigt alternativ. Det är möjligen en sak att kräva vissa regleringar. Men när sådana regleringar skall skötas av de politiker som skapat den soppa vi just nu befinner oss i, då är det dags att dra öronen åt sig.

Här skall jag försöka lista vad jag skulle vilja se protester kring...

• EU:s demokratiska underskott – där makt överförs från människor till politiker, från medlemsstater till Bryssel och från demokratiskt valda organ till icke-valda byråkrater.
• Den europeiska valutaunionen, vars one size fits all-approach inte passar någon och vars själva grundkonstruktion ständigt kommer att skapa nya kriser.
• Korporativismen, som ger allehanda särintressen politisk makt på den öppna demokratiska processens bekostnad.
• Hemlighetsmakeri, där maktutövningen sker bakom stängda dörrar och där makthavarna håller sig med dubbel bokföring mot medborgarna.
• War on terror – som blivit till något slags permanent undantagstillstånd som hotar demokratin, integriteten, de medborgerliga fri- och rättigheterna och rättsstaten.
• War on drugs – som gör missbrukarnas liv till ett helvete och som i slutändan bara göder brottssyndikaten.
• Politisk klåfingrighet – som leder till centralstyrning, likriktning, ekonomiska haverier, förmynderi, mygel och översittarfasoner. Reclaim your life, typ.
• Den anonyma rövarekonomin – som går på tvärs mot allt vad fri ekonomi, fri konkurrens och sunda marknadsmekanismer heter.

Just ekonomin förtjänar ett par extra ord. I grunden finns två alternativ: En fri marknadsekonomi eller en centralstyrd kommandoekonomi. Just nu känns det som om vi sitter fast med de sämsta sidorna av båda systemen. Anonyma, otydliga ägarstrukturer låter företagsledningar (som ju faktiskt bara är anställda) roffa åt sig uppseendeväckande förmåner oavsett om de förtjänar dessa eller ej. Kvartalsekonomi sätts före så väl ekonomiska fundamenta som långsiktig utveckling och stabilitet i en hel del storföretag. Politisk klåfingrighet har givit oss marknader som är mer beroende av att leva i symbios med lagstiftarna än med kunderna. Konkurrensen sätts ur spel av en upphovsrätt som skenar, en patenträtt som hindrar utveckling och tillväxt, särlagstiftning som låter vissa företag och branscher komma undan med mental stagnation och av den byråkrati som riktar fokus helt fel i många stora företag. Monopol och de-facto-monopol breder ut sig. Små och nya aktörer misshandlas – i ett läge när det är just de som borde välkomnas som vårt framtidshopp.

Den fria ekonomin måste återupprättas. Och det är något som politiker, byråkrater, särintressen och storföretag verkligen inte är intresserade av.

Någonstans tror jag att det finns många som håller med mig.

I värsta fall får jag väl gå ut med en egen skylt och ställa mig...