Så kan vi dra undan mattan för gängen

Det är dumt att ge gängbrottsligheten monopol på landets drogförsäljning.

Resultatet blir kriminalitet, våld och dödsskjutningar. Precis som när USA förbjöd sprit för 100 år sedan.

Det stämmer förvisso att många kriminella förmodligen kommer att ägna sig åt annan kriminalitet om de blir av med drogmarknaden.

Men till exempel välfärdsbrott, nätbedrägerier och svarta affärer är knappast verksamheter där det passar att dra in 13-åringar i hanteringen.

Sedan finns en viktig skillnad mellan droghandel och annan brottslighet. Droghandel går ut på att tillhandahålla en vara. Annan brottslighet handlar mest om att ta saker från andra.

På drogmarknaden slåss man alltså om marknadsandelar. Vilket på en illegal marknad leder till gängkrig, sprängningar och dödsskjutningar. Precis som i USA på 1920-talet.

Till skillnad från en legal marknad som är reglerad, beskattad och med kvalitetskrav så att användarna vet vad de köper. (Men överreglera inte, det är kontraproduktivt.)

Detta känns så... uppenbart.

Ändå fortsätter politiken att göra samma sak som misslyckats i årtionden - och hoppas på ett annat resultat. På något besynnerligt sätt.

För att de politiska makthavarna inte kan erkänna att de hade fel.

Lördagsvideos: Yttrandefrihet & drogpolitik

Youtube: Yttrandefrihet - Därför HATAR vänstern Musks Twitter »

Youtube: Sverige förlorade kriget mot drogerna - Johan Wicklén »

Samtidigt, i Portugal...

Avskaffa ringa narkotikabrott - halvera brottsligheten!

Vanligaste brotten i Sverige 2014. Klicka på bilden för större variant.

Legalisera innehav av droger för personligt bruk – och reducera den svenska brottsligheten dramatiskt.

Ringa narkotikabrott utgör nästan hälften av de vanligaste brotten i Sverige. I princip handlar det om innehav av mindre mängder droger eller att man har narkotika i kroppen.

Det vill säga brott utan offer.

Den som har narkotika i fickan eller i kroppen kränker ingen annan människas frihet, säkerhet, egendom eller rättigheter.

Ingen tjänar på att missbrukare trakasseras av polisen. Ingen vinner på att icke-problematiska brukare jagas av myndigheterna. Inget blir bättre av statens repressiva drogpolitik. Allt man åstadkommer är att skapa lidande och elände, helt i onödan.

Jo, förresten! Kriminella gäng och ligor tjänar på att staten driver krig mot knarket. De som utvecklar nya, knepiga och potentiellt farliga designerdroger tjänar på förbudspolitiken. Och fackföreningarna för polisen och tullen är naturligtvis angelägna om att det skall framstå som att deras medlemmar behövs, även om det är för en kontraproduktiv sak.

Men, allvarligt talat! Skulle inte polisen och rättsväsendet kunna använda sina resurser bättre än att jaga människor som inte skadar någon annan?

Läs även: Svensk drogpolitik: Vi dödar folk »

Politiken skapar en evighetsmaskin för mänskligt lidande

I Huffington Post har Johann Hari en intressant och mycket läsvärd text. Den handlar om droger och drogberoende: The Likely Cause of Addiction Has Been Discovered, and It Is Not What You Think »

Artikeln argumenterar för att det är missbrukares omedelbara livssituation som är den främsta orsaken till att de flesta av dem missbrukar.

Om det ligger något över huvud taget i detta – då är svensk drogpolitik helt bakvänd. Då skapar politiken nya missbrukare. Då orsakar polisens insatser mot missbrukare en nedåtgående spiral. Då har våra politiker skapat en evighetsmaskin av mänskligt lidande.

Men så är det ju i Sverige. Folk som har problem med narkotika jagas av polisen och riskerar fängelse snarare än vård. Andra, som varit i Mellanöstern för att döda och våldta lämnas i fred av ordningsmakten, får socialt stöd och hjälp med bostad.

Idiotland.

"Why we need to end the War on Drugs"

Den här måste du se... Kraftfullt.

Youtube »

"Dödsdrogerna" är ett politiskt problem

I dag har media larmat om ännu en "dödsdrog". [Länk»]

Att sådana nya, speciellt farliga droger finns är helt och hållet våra politikers fel.

Det hänger samman med förbudspolitiken.

Förbudet leder till att uppfinnarjockar hittar på nya – ännu inte formellt sett olagliga – droger i sina labb. Droger vars effekter är nya och okända för brukarna, vars dosering folk får experimentera sig fram till och vars sidoeffekter ofta är riktigt dåliga.

Så länge förbudspolitiken fortsätter kommer denna verksamhet att fortsätta. Det är ett krig politikerna aldrig kan vinna.

Men om man legaliserar narkotikan – då finns det ingen anledning att ta fram nya, ofta sämre och extra farliga droger. Då kan brukarna hålla sig till de droger de känner till, vars handhavande de behärskar och vars risker de är någorlunda medvetna om.

För visst vore det bättre att hantera de problem som kan finnas med redan kända droger – istället för att skapa incitament för att det skall introduceras helt nya droger, med okända effekter på marknaden?

Men de svenska betong- och batongpartierna driver hellre människor i döden.

Statens krig

Justitieministern är farligare än drogerna

Sverige är ett av de ledande länderna i kriget mot narkotikan. Det innebär också att svenska politiker har ett stort ansvar för onödigt lidande, död, förvärrad brottslighet och rättsstatens förfall.

Justitieminister Beatrice Ask (m) vill nu skärpa straffen för narkotikabrott, igen. I och med detta höjer hon också insatserna i kriget mot drogerna. Med en ökad risk att ta in i beräkningen kommer de ligor som ligger bakom den illegala droghanteringen att bli mer våldsamma, allt mer skrupelfria och allt mer organiserade. Vilket gör problemen värre. [ Länk » ]

Och det blir inte bättre av att det som irriterar justitieministern är att domstolarna nu för tiden tar hänsyn till de faktiska omständigheterna i narkotikamål, istället för att bara låsa in folk och kasta bort nyckeln. "Jag vill inte ha det här ifrågasättandet, om narkotikabrott är allvarliga eller inte allvarliga" säger hon. [ Länk » ]

Dessutom är den förda politiken ett grundligt fiasko. Dödligheten bland narkomaner har aldrig varit så hög i Sverige som nu. Det är ju så det blir när man jagar missbrukare istället för att erbjuda dem hjälp, vård och medmänsklighet. [ Länk » ]

Kriget mot narkotikan förs på många plan. Från det närmast fåniga [ länk » ] till det direkt rättsvidriga [ länk » ]. Detta krig har utvecklats till en hel industri, med gott om skattepengar att roffa åt sig och med starka lobbyister. Det är också ett lysande tillfälle att ta vara på för alla som har intresse av att övervaka, kontrollera och surfa på moralpanik.

Det har länge varit ett välkänt problem att den svenska polisen använder sig av narkotikalagstiftningen för att jävlas med folk. Eftersom det i Sverige är olagligt att ha narkotiska preparat i kroppen – kan polisen hota med att ta in vem som helst som käftar emot till provtagning. Det är förfärande och farligt, på så många sätt. [ Länk » ]

Det är inte att förvånas över att den svenska drogpolitiken och polisens omdömeslösa sätt att upprätthålla den ibland knuffar människor över kanten. [ Länk » ]

Och så där håller det på. Allt betong- och batongpartierna lyckas åstadkomma är att göra problemen värre. För alla.

EU fortsätter sitt War on Drugs

I veckan presenterade Europol och EMCDDA (European Monitoring Centre for Drugs and Drug Addiction) en rapport om den illegala drogmarknaden i EU. [ Pressmeddelande» | Sammanfattning» | Rapporten» ]

Till att börja med låter meddelas att det behövs ett "holistiskt perspektiv" på drogfrågan i EU. Inte mig emot. Men sedan blir det inte så mycket av med den saken...

En slutsats man drar är att de kriminella ligor som styr droghandeln i EU har blivit proffsigare och mer diversifierade. Detta vill man komma till rätta med genom ökad övervakning och genom hårdare kontroll av pengaflöden (man krattar manegen för EU:s nya bank-FRA).

Sedan intar man ett globalt perspektiv och kommer fram till att vad som händer på den internationella drogmarknaden också spelar roll i EU. Vilket känns som en no-brainer. Ökat internationellt engagemang och förbättrad analys föreslås, vid sidan av fortsatt repressiv politik på hemmaplan.

Och så ger man sig på internet. Droghandeln på nätet kommer att ägnas ökad uppmärksamhet. Dessutom tänker man satsa på samma vapen som man vill använda mot allt från olicensierat spel på nätet till att strypa Wikileaks inkomster: "frivilligt samarbete" med kreditkortsbolagen och andra företag som sysslar med betalningsförmedling.

Om man ser till utbudet av droger förefaller det som om nya, syntetiska, mer lättsmugglade (och ofta farligare) droger mer än väl fyller luckan efter de droger vars användning minskar (som till exempel heroin).

Vad innebär då detta?

Till att börja med kan man konstatera att EU tänker höja insatserna i kriget mot narkotikan – till exempel genom ökad övervakning och genom att sila medborgarnas ekonomiska transaktioner genom allt finmaskigare nät.

Och om det inte går att vara tillräckligt repressiv inom lagens gränser, då kan man ju alltid ta till det där "frivilliga samarbetet", inom vars ram privatpoliser kan stänga ner i stort sett vilka ekonomiska kanaler som helst – utan att behöva bry sig om detaljer som lagar, rättssäkerhet och rättslig prövning.

Kriget mot narkotikan rullar alltså på. Till priset av mänskligt elände och död. Till priset av att nya, knepiga droger tar över marknaden när tillgången till mer "naturliga" preparat (som ofta är mer svårsmugglade) stryps. Till priset av ökad övervakning, urholkad rättssäkerhet och med bruk av samhälleliga resurser som skulle kunna ha använts bättre.

Det är lite märkligt att man inte tar ett steg tillbaka och försöker lära sig något av helhetsbilden. Jag menar, det finns ju en hel del intressanta saker att notera inom EU.

Som att antalet dödsfall till följd av narkotikamissbruk är högre i de länder som har en repressiv drogpolitik (som Sverige) jämfört med länder som har en mer avslappnad inställning (som Holland).

Eller att det är lättare att hjälpa folk ur missbruk i länder där innehav av narkotika för personligt bruk är avkriminaliserat (som i Portugal).

Sådant borde vara självklarheter att ta upp. Men tack vare vissa EU-länders hysteriska tonläge är det allt för kontroversiellt att använda fakta och logik. Istället fortsätter man med det som de flesta EU-länder ändå kan enas om: Det vill säga worst practice – ett utökat war on drugs.

Man blir så matt.

En film om War on Drugs – som du måste se!

Här är Sam Bransons nya omtalade dokumentärfilm om War on Drugs – och om alternativet: Breaking the Taboo.

Den är intressant, sevärd och borde närmast vara obligatorisk att se för alla som över huvud taget tänker yttra sig i drogdebatten. Bland annat visas hur en avkriminalisering av droger för eget bruk har minskat problemen på många håll.

Sprid filmen!

[Direktlänk»]

Bullshit - War on Drugs

Nu när drogfrågan är på tapeten i piratkretsar vill jag passa på att tipsa om ett intressant, underhållande och folkbildande tv-program om War on Drugs, från Penn & Tellers Bullshit. [Direktlänk»]

Åsö-razzian: Vilken roll spelade regeringen?

Här är ett uppslag till ett scoop för någon ambitiös journalist eller bloggare. (Själv befinner jag mig i fel land för att kunna rota tillräckligt djupt i saken.)

Vi börjar i gårdagens bloggpost med knarkrazzian mot Åsöskolan. Ett antal elever togs till förhör, tydligen under rätt dramatiska former. Flera utsattes för husrannsakan. Många kallades till förhör. Och en del elever fick lämna urinprov. Dock resulterade detta inte i några positiva provsvar. Kvar står eleverna med minnet av razzian, bilden av en polisstat och stukat förtroende för samhället.

Enligt Yarollahis och Åbergs artikel på SvD Brännpunkt om saken, så skedde razzian strax innan regeringen stod som värd för ett möte med World federation against drugs. WFAD är en ledare tillskyndare av det utsiktslösa och kontraproduktiva kriget mot narkotikan.

Frågan man måste ställa sig är följande: Hade biträdande socialminister Maria Larsson (kd) någon del i det som skedde?

Ville regeringen kanske visa sig duktig inför WFAD-konferensen? Hade man låtit förstå att det vore bra om polisen kunde uppvisa någon uppseendeväckande skalp inför konferensen? Pressade någon på för att skapa rubrikvänligt spinn inför mötet med WFAD?

I dessa tider blir man liksom inte förvånad över något...

Skulle det vara så, då har regeringen medverkat till ännu ett rättsövergrepp. Och i så fall är det på en nivå som skulle kunna kosta Maria Larsson jobbet.

Uppdatering - se även: Full Mental Straightjacket - Statuera exempel!

En politikers Modus Vivendi

"Homeaffairs heter det på engelska och då kan man tro att det handlar om heminredning. I bland kan jag önska att jag var ansvarig för inredning för det låter betydligt enklare än organiserad brottslighet, migration och gränskontroll."

EU-kommissionär Cecilia Malmström berättar om sitt jobb.

I samma artikel berättar hon också om ett nytt regelverk i EU som skall göra det lättare att beslagta kriminellas tillgångar. Att ta ifrån skurkar pengar de har tjänat på att lura och stjäla är en sak. Låt oss dock hoppas att EU kommer att göra detta med lite mer fingertoppskänsla än USA – där sådant ofta sker på sätt som varken är rättvisa, rimliga eller rättssäkra.

Malmström låter också meddela att den internationella narkotikahandeln omsätter 2.160 miljarder svenska kronor per år. I det sammanhanget är det värt att påpeka att priser, vinster och verksamhet – och relaterad brottslighet – är uppblåsta helt enkelt på grund av att verksamheten är olaglig. (Det är intressant att notera att droger som kostar en förmögenhet på gatan ofta har lagligt tillverkade motsvarigheter som bara kostar några kronor. Det är alltså förbudet och de riskpremier det implicerar som gör drogerna dyra och den drogrelaterade brottsligheten lönsam.)

Europaportalen: Malmström - Ta de kriminellas pengar

Om att protestera

Under 2011 var det många som tog till gatorna.

Först ut var den så kallade Tea Party-rörelsen. Grundanslaget – mindre stat, mindre politik och lägre skatter – är sympatiskt. Men det kraftiga inslaget av kristen höger och annan amerikansk tokhöger gör att i vart fall jag inte vill komma i närheten. Hur svårt hade det varit att hålla sig till grundbudskapet, istället för att blanda in en massa metafysik och nymoralism?

Sedan kom Occupy-rörelsen. Även den känner jag en hel del gemensamt med. Det är klart att folk är förbannade. Men även den gick över styr – i enkelspårig, tröttsamt förutsägbar anti-kapitalism som inte kan peka på något trovärdigt alternativ. Det är möjligen en sak att kräva vissa regleringar. Men när sådana regleringar skall skötas av de politiker som skapat den soppa vi just nu befinner oss i, då är det dags att dra öronen åt sig.

Här skall jag försöka lista vad jag skulle vilja se protester kring...

• EU:s demokratiska underskott – där makt överförs från människor till politiker, från medlemsstater till Bryssel och från demokratiskt valda organ till icke-valda byråkrater.
• Den europeiska valutaunionen, vars one size fits all-approach inte passar någon och vars själva grundkonstruktion ständigt kommer att skapa nya kriser.
• Korporativismen, som ger allehanda särintressen politisk makt på den öppna demokratiska processens bekostnad.
• Hemlighetsmakeri, där maktutövningen sker bakom stängda dörrar och där makthavarna håller sig med dubbel bokföring mot medborgarna.
• War on terror – som blivit till något slags permanent undantagstillstånd som hotar demokratin, integriteten, de medborgerliga fri- och rättigheterna och rättsstaten.
• War on drugs – som gör missbrukarnas liv till ett helvete och som i slutändan bara göder brottssyndikaten.
• Politisk klåfingrighet – som leder till centralstyrning, likriktning, ekonomiska haverier, förmynderi, mygel och översittarfasoner. Reclaim your life, typ.
• Den anonyma rövarekonomin – som går på tvärs mot allt vad fri ekonomi, fri konkurrens och sunda marknadsmekanismer heter.

Just ekonomin förtjänar ett par extra ord. I grunden finns två alternativ: En fri marknadsekonomi eller en centralstyrd kommandoekonomi. Just nu känns det som om vi sitter fast med de sämsta sidorna av båda systemen. Anonyma, otydliga ägarstrukturer låter företagsledningar (som ju faktiskt bara är anställda) roffa åt sig uppseendeväckande förmåner oavsett om de förtjänar dessa eller ej. Kvartalsekonomi sätts före så väl ekonomiska fundamenta som långsiktig utveckling och stabilitet i en hel del storföretag. Politisk klåfingrighet har givit oss marknader som är mer beroende av att leva i symbios med lagstiftarna än med kunderna. Konkurrensen sätts ur spel av en upphovsrätt som skenar, en patenträtt som hindrar utveckling och tillväxt, särlagstiftning som låter vissa företag och branscher komma undan med mental stagnation och av den byråkrati som riktar fokus helt fel i många stora företag. Monopol och de-facto-monopol breder ut sig. Små och nya aktörer misshandlas – i ett läge när det är just de som borde välkomnas som vårt framtidshopp.

Den fria ekonomin måste återupprättas. Och det är något som politiker, byråkrater, särintressen och storföretag verkligen inte är intresserade av.

Någonstans tror jag att det finns många som håller med mig.

I värsta fall får jag väl gå ut med en egen skylt och ställa mig...

Ännu en intressant dag...

Om det stämmer att Juholt även har slarvat med riksdagens resepengar - då är han nog slut som artist.

Här är något man inte ser varje dag: William Petzäll och Alexander Bard skriver en gemensam debattartikel. Om den omänskliga svenska drogpolitiken.

Och så visar det sig att prostituerade från övriga EU får lov att jobba tre månader i Sverige, trots att sexköp är förbjudet här. Den fria rörligheten står alltså över svensk moralpanik.

USA har beslutat utöka sitt war on drugs. Nu skall drakonisk amerikansk droglagstiftning gälla över hela världen, även vad gäller sådant som inte är olagligt i det land där det sker.

Till sist: Du har väl inte missat att EU nu förbjuder barn att blåsa upp ballonger och att blåsa i party-flärpar?

End the War on Drugs!

Läs mer och skriv under här!

Efter kriget

På ett seminarium förra våren satte Wikileaks Julian Assange fingret på den ömma punkten...

Under det kalla kriget kunde konservativa och liberaler slåss tillsammans mot en gemensam fiende. Deras gemensamma kamp för yttrandefrihet är därefter, det vill säga nu, över. Det är därför yttrandefriheten nu för tiden, på olika håll i världen, rullas tillbaka. För auktoritära tendenser, oavsett om de är institutionaliserade eller statliga, är inte yttrandefrihetens vänner. De står i direkt konflikt. Det var bara under en kort tid, under kalla kriget, som de konservativa kunde dela säng med liberalerna. Så är det inte längre. Och nu har vi ett problem framför oss. [Fritt översatt.]

Och så sent som i veckan fick jag denna utläggning of the record. Om jag inte anger källan eller sammanhanget (sorry!) – så antar jag att det är OK att återge tesen...

Den tidigare Bush-administrationen och GOP hatar Reaganinterna. Ronald Reagan gjorde slut på Sovjet. USA kan kanske aldrig få en lika bra fiende. Nu måste de konservativa reta araber, bögar, rekreationsrökare och medborgarrättsaktivister istället – vilket är både vanskligare, svårare och mer tveksamt.

Båda teserna känns väldigt pricksäkra och tidsenliga.

Wikileaks: War on drugs i Peru

Ännu ett amerikanskt ambassadtelegram via Wikileaks: Enligt El Pais samarbetar Perus armé med USA för att bekämpa vissa av landets drogkarteller – samtidigt som samma armé erbjuder andra karteller beskydd i utbyte mot pengar. Länk»