2012-02-21

EU får demokratin att vittra sönder


Greklands premiärminister är visserligen godkänd av sitt lands parlament. Men parlamentet hade inget annat val än att utse EU:s och ECB:s man. I vart fall inte om man vill undvika statsbankrutt.

I samband med det senaste finansministermötet i EU framförde den tyske finansministern åsikten att de allmänna val som planeras i Grekland till april borde skjutas upp. Det vill säga att det grekiska folket för tillfället skall berövas rätten att välja parlament och politiska ledare. Vilket är fullständigt oerhört, om man ägnar det en tanke.

Italien har en hel regering bestående av teknokrater, som i allt väsentligt är en lydregering underställd EU. Även i detta fall är regeringen ändå godkänd av parlamentet, efter påtryckningar.

I så väl Portugal som Spanien har EU och ECB varit inne och påverkat förutsättningarna för utfallet av allmänna val och regeringsbildning.

Vad gäller resten av EU, så urholkas demokratin på ett mer diskret sätt. Allt mer makt överförs till icke-valda byråkrater som aldrig kan ställas till ansvar inför folket. Tjänstemän och diplomater sitter och förhandlar fram internationella avtal med lagstiftningsliknande konsekvenser, bakom stängda dörrar. EU-Kommissionens ordförande säger rakt ut att maktöverföring från medlemsstaterna till Bryssel inte är något demokratiskt problem – så länge själva besluten om detta fattats under formellt korrekta former. I Europaparlamentet applåderar de flesta folkvalda den maktkoncentration som nu sker. Samtidigt håller deras egen roll på att reduceras till att bli ett demokratiskt alibi – en gisslan som snällt går med på nästan allt som kommissionen och ministerrådet kräver.

EU:s makthavare sluter leden, till priset av en försvagad demokrati.

Detta är allvarligt i sig. I vart fall för oss som anser att demokratins kärnvärden är viktiga. (Även om formerna som demokratin utövas under ibland kan vara lite märkliga. Men det är en annan fråga.)

Frågan vi nu måste ställa oss är vilka konsekvenserna blir, när demokratin försvagas. Att ha en avvikande mening har än så länge varit att sjunga en av de viktigaste stämmorna i den demokratiska kören. Men kommer det att fortsätta vara så?

Hur kommer det att fungera när alla förutsätts sitta ner i båten? När den officiella kursen inte kan ändras, eller ens "bör" ifrågasättas? När inga alternativa utfall tillåts?

Vad händer när människor inte accepterar de styrande som EU tvingar på dem? När folk slutar lyda Bryssels påbud? När maktens män känner att de måste stärka greppet?

Vi känner redan EU som en organism som försöker tysta granskande journalister och whistleblowers. Som hellre döljer oegentligheter än tar tag i strukturella problem. Som vägrar acceptera folkets åsikt som den uttrycks i folkomröstningar vars resultat inte passar makteliten.

Vad händer när media inte ägnar detta mer än förstrött intresse? Vart är vi på väg när människor i allmänhet inte bryr sig om fulspel, dubbel politisk bokföring och korporativistiska tendenser? Vad innebär det när byråkratisk arrogans och stelbenthet är på väg att bli normaltillståndet?

Vi är på väg in i ett märkligt samhälle. Det finns ingen egentlig överideologi, som i det forna östblocket. Ändå blir det allt tydligare hur de led som vi alla förväntas marschera i skall se ut. Formellt sett har vi demokrati, även om de demokratiska organen frivilligt låter sin självständiga makt glida in i skuggan. Vår yttrandefrihet är i stort sett intakt, även om den sällan används för att granska och kritisera de nya och stora strukturerna.

Medborgarnas möjlighet att rösta med fötterna begränsas, när institutionell konkurrens länder emellan raderas ut i harmoniseringens namn. De många valmöjligheterna ersätts med byråkratiskt centralplanerad enhetlighet. Allt den som vill något annat kan och får göra, det är att knyta handen i byxfickan.

EU:s politiska tryckkokare har ingen säkerhetsventil. Människorna förväntas tiga, lyda och jobba på. Några alternativ står inte till buds. De som ändå inte finner sig i det system som växer fram riskerar i någon mening att råka illa ut – utan att egentligen ha gjort något fel.

En övervakningsstat av aldrig tidigare skådad omfattning rullas ut. Det fria informationsflödet på internet stryps. Brott mot staten betraktas i allt större utsträckning som värre än brott mot människor.

Ändå finns det nästan inga politiker som vill avskaffa eller ens inskränka demokratin. I princip alla eurokrater är, var för sig, hyggliga människor som gör sitt bästa för att saker och ting skall fungera och som bara vill leva ett anständigt liv. Någon stor konspiration finns inte, det bara blir så här.

Däremot finns ett slags outtalat samförstånd – som måste exponeras, ifrågasättas och kritiseras. Det är inte det lättaste, eftersom ingen enskild aktör för sin del anser sig ha gjort något fel. Ibland finns det inte ens några enstaka, konkreta beslut att peka på. Det är bara så att summan av delarna är på väg att bli något helt annat än man tänkt sig. Förmodligen på grund av intellektuell slapphet. För att man inte var uppmärksam. Och för att man inte förstod vad man skulle vara uppmärksam på.

För att vända denna utveckling måste vi lyfta en ny positiv politisk och samhällelig motkraft.

En visionär motkraft som står för decentralisering, transparens, mångfald, tolerans, humanism, frihet samt respekt för medborgarna och deras lika rättigheter.

Och då får vi nog börja med att ta oss samman...

11 kommentarer:

  1. Jag håller med. Det ser inte ljust ut. Och jag tror att du har rätt i att "det bara blir så här".
    De flesta vill antagligen väl, men summan av alla delarna blir någonting helt annat. Helheten blir någontingt helt annat än det kanske var tänkt.

    Jag antar att det är svårt att se till helheten (eller lätt att blunda?) , när man sitter här, just nu, mitt i smeten.

    Jag antar att generationerna efter oss kommer att se tillbaka i historieböckerna och tänka, -Varför gjorde de sådär?
    -Varför röstade de frivilligt igenom det där?
    -Varför såg de inte helheten?
    -Sådär skulle vi minsann aldrig göra...

    SvaraRadera
  2. Svår megakommentar... del 1/2:

    Nu har de baxat nåt som kräver centralmakt "ända hit", men tror inte att Europa är redo för en centralstyrd stat med länder som län. (Vill tro att det betyder intelligens att jag tänkte så här när jag röstade nej till euron.)

    -
    Apropå det sista om visionär motkraft verkar religion vara på tapeten och kommer vi nog så småningom att tvingas till mångkulturella justeringar i politiken. Tankar i ett flera decennier långt perspektiv:

    När t ex Ayaan Hirsi Ali lyft upplysningen har hon av många -- jämte vänsterdebattörer kanske av sådana som Isabel Hadley Kamptz eller Dilsa Demirbag Sten -- anklagats för att vara upplysningsfundamentalist och/eller att flirta med högerextrema. Kanske har mångkultur (i meningen att etniciteter och kulturer bör blandas så mycket som möjligt (oavsett att mångkulturalistisk politik minskar)) och antirasism blivit ett övergripande moraliskt mått efter andra världskriget samt när vänstern sloknade efter kalla kriget? Att blanda kulturer och samla poäng i spelet "kalla nån rasist och ge den på käften" (så man kan sova gott) är kanske en moralisk måttstock och mening som planerande etatister som tidigare körde socialismen satsat på? Nu tror jag dock att antirasism är viktigt, bl a som ett slags korrektiv för människors lika värde, men att diskutera invandring och värderingar samt problem att tackla där är inte fobi eller rasism. (Kritisk teori sysslar visst med feminism, klimat, queer, att expandera staten mm som moral och politik syftande att bli meningsbärande och via propaganda fylla människors sinnen.)

    Kan upplysningen ses som en sekulär religion med visioner? Efter nyligen postmodernismen kanske religionens betydelse ökar i Europa, då den åberopar absoluta värden. Samtidigt står sekulära kyrkan handfallen, tystad både internt, "av sig själv", och utifrån där religiösa intressen deltar. Ett tystande med anklagelser om rasism när det enda väsentliga, värderingar, ska diskuteras.

    Har försökt att ta upp sånt i egen regi, utan ens en loosy t-shirt utan där allt jag fick var en "utmärkelse" av Expo, islamofob. Märkligt då jag på intet sätt hatar muslimer och inte hatar islam och förresten även är antirasist i meningen att alltid säga ifrån när någon fördomsfullt delar upp människor efter etnicitet. Finns såklart behov av att i analys kunna säga något generellt om befolkningars värderingar (vilket Expo alltså "belönade" mig för att jag gjorde), men jag säger ifrån när ord endast syftar till att misskreditera någon/några pga etnicitet.

    Säkerligen kommer religionens betydelse att öka medan sekulära begränsar möjligheten att diskutera problem rörande detta. Progressiv sekularism stämplar sån diskussion som fördomsfullhet, rasism och islamofobi.

    SvaraRadera
  3. Svår megakommentar del 2/2:

    För att avrunda: Jag ser mig som antirasist och anti-SD men anser att invandring, religion och värderingar måste diskuteras utan att man anklagas för olika saker. Jag vet att sekulära debattörer slutat diskutera islamism sedan Breiviks dåd, men att sätta likhetstecken mellan de som diskuterar det och högerextremister som använder ämnet är logiskt felslut.

    Jag säger inte att Sverige inte kommer att "gå under" med säg 20% resp. 50% muslimer om 40 resp 90 år (20-25% år 2050 enligt Eric Kaufmann och 50% ett scenario), men kanske "libanisering" är sannolik där man en mångkulturalistisk konstitution skapas. Krig på vägen till ett nytt tillstånd skulle inte förvåna mig. Människan funkar på ett sätt så att hon vill ha en sorts tillhörighet, ett "land". När jag resonerar om värderingar och invandring är det inte utifrån liberalens idealistiska allt-ordnar-sig- eller rent av ju-mer-kaos-desto-bättre-position utan utifrån hur samhälle och människor fungerar utifrån sakers tillstånd.

    Är du liberal och anser jag är rasist för att jag nämnt invandring, låt mig utifrån siffror i fetstil ovan fråga hur du ser på om ett halvsekel ca 1/10 av Sveriges befolkning önskar sharia (nära 1/3 muslimer i UK önskar det nu och fler bland unga * ) samt majoriteter i lokala parlament driver igenom lokala sådana regler? (Detta det mest tillspetsade jag formulerat och torde enligt Expo göra de som inte fördömer frågeställningen till islamofober.)

    * http://www.achgut.com/dadgdx/index.php/dadgd/print/00709

    SvaraRadera
  4. Det fanns en anledning till att det på 1800-talet när samhällsskick diskuterades ansågs att skuldsatta inte skulle ha rösträtt.

    Skuldkulturer och demokrati är antagonistiska storheter. Demokrati förutsätter någorlunda fria aktörer. Men den som är satt i skuld är ägd.

    Därmed inte sagt att alla Stockholmare med bolån (+ Anders Borg) borde förlora sin rösträtt. Men det borde tas upp i den allmänna debatten. Anders Borg representerar Skandiabanken, som beviljat hans miljonlån.

    +1 på upplysningen förresten. Lögner for a greater good can go hang.

    SvaraRadera
  5. magnus123,

    skaffa en egen blogg. Ingen orkar läsa din kommentar här.

    SvaraRadera
  6. Den 22/3 kommer Monika Arvidsson från LO till Frihetsfronten och talar om EU och demokratin.
    Vi liberaler måste inse att vi i detta fall måste samarbeta med personer som vi ideologiskt ogillar men som i denna fråga tycker som vi.

    SvaraRadera
  7. Du börjar fel, men slutar rätt. Problemet är inte EU, kommissionen, eller tjänstemän och byråkrater. Problemet är lätthet och ignorans hos en stor del av befolkningen. Jag så Thatcher filmen häromdagen och ett citat fastnade: Förut var det viktigt att göra något, i dag är det viktigt att vare någon. Idol, Big Brother, Justin Bieber...

    Men det är fortfarande demokrati.

    SvaraRadera
  8. Riskerar inte en decentralisering att stärka det icke transparanta ministerrådet på bekostnad av de något mer transparanta institutionerna i EU?

    SvaraRadera
  9. Magnus:

    Det är väl en fråga om mind set, antar jag. Men själv uppfattar jag det inte som speciellt relevant varifrån någon "kommer" eller vad folk har för etnicitet.

    Den liberala, demokrtiska rättsstaten skall alltid försvaras - oavsett om den hotas från Livets Ord, sharia, SD eller FP.

    Mattias:

    Ministerrådet har i slutändan inte mer makt än de nationella parlamenten ger sina representanter.

    Mandatet bör i största möjliga utsträckning ges av parlamenten, som bör behandla frågorna först.

    Och om man ändå skall reformera systemet, då finns det massor av olika sätt att öka transparensen i ministerrådet.

    Jag uppskattar din sunda misstänksamhet mot ministerrådet. ;-)

    SvaraRadera
  10. För att vända denna utveckling måste vi lyfta en ny positiv politisk och samhällelig motkraft. En visionär motkraft som står för decentralisering, transparens, mångfald, tolerans, humanism, frihet samt respekt för medborgarna och deras lika rättigheter.

    Och då får vi nog börja med att ta oss samman...

    Och skaffa ett riktigt namn och bli mer seriösa.

    SvaraRadera
  11. Jonas: Jo när det gäller EU, Euro, EMU så är skiljelinjerna verkligen helt annorlunda, t.ex dagens kolumn i Metro av Göran Greider var första gången jag har hållit med honom, kändes konstigt som om något måste vara fel. ;-)

    SvaraRadera

Håll en hyfsad ton. Kommentarer bör vara intressanta, fyndiga eller på annat sätt tillföra något - för att slippa igenom nålsögat.