De moderna ludditerna hotar utvecklingen. Och så småningom även demokratin.

Utveckling sker ofta i språng. Nyskapande idéer, produkter och tjänster skapar nya marknader och nya värden.

Samtidigt ställs då sådant som är gammalt, trött och out of date åt sidan. Eller – så borde det i vart fall vara.

Men utvecklingen har starka fiender – främst i form av Big Government och Big Business. De reagerar kraftigt, aggressivt och med kort tidsperspektiv när existerande verksamheter, modeller och idéer utmanas.

När europeiska företag inte längre är konkurrenskraftiga, livskraftiga eller med sin tid – då gör politiken och särintressena upp. Politikerna kastar hellre in pengar i dödsdömda industrier än möter ilskna väljare som för tillfället är arbetslösa. För företag i kris är det alltid enklare att kräva till exempel bidrag, speciallagstiftning och skyddstullar än att anpassa sig till verkligheten och utvecklingen.

Men om man tänker längre än näsan räcker, då inser man snabbt att sådant bara gör saken värre. Allt våra herrar gör är att dra ut på pinan – vilket gör smällen hårdare när den till slut ändå kommer.

Dessutom ödelägger man den fria marknadens dynamik och självläkande kraft.

Nationella regeringar, EU, storföretag, fackföreningar och andra särintressen skapar ett osunt frimureri som närmast kan beskrivas som korporativism. Här flyttar makten in i slutna rum – bort från demokrati, marknad och verklighet. Särintressen sätts före allmänintresset.

Inte nog med att detta är dumhet på skattebetalarnas och konsumenternas bekostnad. Det hindrar även utveckling av nya produkter, koncept och marknader.

Det hände när brittisk patentlagstiftning en gång fördröjde stora delar av den industriella revolutionen med årtionden. (Vilket redan Edmund Burke varnade för.) Det sker när jordbruk och industri duckar för verkligheten och istället förlitar sig på politiska beslut och bidrag. Det sker när nöjesindustrin får politisk hjälp att upprätthålla omoderna affärsmodeller med speciallagstiftning och statens våldsmonopol.

Det är därför EU har problem med tillväxten. Det är därför många entreprenörer väljer andra marknader att verka på. Det är därför vi européer inte längre befinner oss i utvecklingens framkant.

Detta kommer att göra oss alla fattigare. EU har nu negativ tillväxt. Pengarna är slut och offentlig verksamhet som många har tagit för given måste monteras ner. Festen är över.

Korporativistisk luddism, en krympande ekonomi, en allt mer heltäckande övervakningsstat, politisk vilja att vara en mädchen für alle och en allmän oförmåga till långsiktigt tänkande – allt detta kommer att utsätta vår demokrati för stora prövningar.

Visst, det finns röster för att vi skall gå en annan väg. Men de är marginaliserade i politiken och i samhällsdebatten. De ignoreras av väljarna. De hålls borta från den härskande klassens finrum. De är rösterna som de flesta inte vill höra – och som många helst skulle vilja tysta.