Det finns de som påstår att euro-krisen snart kommer att vara över. Och så finns det de som säger att de i vart fall har hört någonstans att euro-krisen snart kommer att vara över. Vilket toppas med att kapitalmarknaden blir på bättre humör, eftersom så många snackar om att euro-krisen snart kommer att vara över...
Ja, det här handlar till stor del om psykologi. Men lite markkontakt kan nog ändå vara på sin plats.
Att euro-krisen snart kommer att vara över – det är något som påstås av politiska ledare, som Frankrikes president Hollande. Och Frankrikes ekonomiska trovärdighet är ju... sådär. Andra kris-förnekare är EU-kommissionen. Hade någon verkligen väntat sig att de skulle säga något annat, oavsett hur verkligheten ser ut? Och så den europeiska centralbanken, ECB. Möjligen kan det vara så att ECB inte har så många andra alternativ kvar, än att försöka snacka sig ur krisen.
ECB:s exponering är astronomisk. Ungefär tre biljoner (3.000.000.000.000) euro av skattebetalarnas pengar har man pumpat in i systemet, bara för att hålla det flytande.
Bankerna håller andan. Utlåningen mellan bankerna har inte varit mindre på årtionden. Tillväxtsiffrorna är usla och arbetslösheten i euro-zonen är rekordhög. (Det finns tecken som tyder på att låst valutakurs och ränta i viss mån "kompenseras" genom att arbetslöshet "exporteras" till de svagare euro-länderna. Det kan lite liknas vid vad som händer när man klämmer på en ballong.)
I teorin börjar Grekland kanske få lite grepp på sin budget. Men skadan på hela det grekiska samhället är stor, på så många sätt. Även om en del av problemen är självförvållade – så hade den grekiska staten och grekerna aldrig fått låna pengar att festa upp för så låg ränta om de inte varit med i euro-samarbetet. Och då hade festen inte blivit lika vild. Inte heller baksmällan.
Italien är fortfarande en gåta och Berlusconi verkar vilja gå till val på att strunta i ekonomiskt ansvar. I Spanien svajar banker och regioner betänkligt. Och alla kopplingar till den spanska ekonomin ger franska bankirer sömnlösa nätter.
Låt oss inte heller glömma grundproblemet: Oavsett vad man gör och vad som sker – så är hela idén med en valutakurs och en valuta för vitt skilda ekonomier fullständigt orimlig. Den är själva receptet till ständigt nya ekonomiska kriser.
Se även: Open Europe
Jag har sagt det här förr och jag säger det igen: Du skäller upp mot fel träd. Euron liksom metern är inget annat än en godtyckligt definierad enhet. Euron för värde och metern för längd. Vi skulle inte lösa våra ekonomiska bekymmer genom att byta valuta lika lite som vi skulle lösa dem genom att byta meter till fot eller alnar. Problemet här är fruktansvärd misskötsel av ekonomin i ett antal länder. De verkar totalt ha glömt principen att man på lång sikt inte kan spendera mer än man tjänar. Dessutom verkar flera euroledare också ha glömt principen att man inte skall slänga goda pengar efter dåliga. Här har du orsakerna till krisen i inte en gemensam valuta.
SvaraRaderaJa, visst är ohållbart stora skulder en följd av ansvarslös upplåning.
RaderaMen argumentet att den gemensamma valutan är orsaken bygger på att räntan var lika för alla länder med gemensam valuta trots stora skillnader i ekonomiska fundamenta. Oansvariga politiker ska också ses som konstant över tiden, de kommer alltid och oavsett färg att försöka leverera godsaker så länge de inte tvingas att dra ner. Med en egen valuta hade de blivit tvingade långt tidigare, lånegivarna hade krävt högre ränta långt innan de pantsatt landet och alla medborgarna, både födda och kommande släktled.
Euron är bara en peng ja, men för den skull ska man inte glömma borden valutaområdens psykologiska funktion.
RaderaValutaområden gör det nämligen möjligt att sänka folks löner, utan att de protesterar. För det som skulle ha hänt i Grekland hade ju varit att Drachmen undan för undan hade sjunkit i värde vilket hade motverkat import av säg tyska bilar, och förstärkt exporten av grekisk feta ost. Valutaområden verkar utjämnande, men för ett för befolkningen försåtligt sätt.
På samma sätt kan folks löner öka i värde i ett land med stort överskott i handelsbalansen, trots att de nominellt är desamma. Så som skedde i Tyskland före euron.
Eurozonens politik, som delvis också är EU:s politik har varit misslyckad på två sätt i förhållandet till EMU.
För det första har man inte haft några omfördelningsmekanismer att tala om på plats för att motverka obalanser inom euroområdet. Detta var i och för sig högst medvetet, men ändå. Det betyder att den enda mekanism som finns kvar är arbetslöshet. Om inte staterna lånat så förtvivlat hade krisen inträffat tidigare, men inträffat hade den.
För det andra så fortsatte Tyskland med en extrem låginflationspolitik. Löner i Tyskland har i stort sett stått stilla under EMU-tiden. Det har visserligen gynnat tysk industri, men folket har inte fått betalt. För eurokursen har hållits nere på ett sätt som man inte hade klarat med den egna tyska valutan.
Men båda dessa problem går att lösa. I Tyskland måste man nog inse att man kan inte sträva efter 0 % lönetillväxt, när inflationen förväntas vara 2 % i hela eurozonen.
Hur en omfördelningsmekanism ska se ut, det är den stora frågan. För den måste av naturen vara överstatlig, och det är ju vissa problem förenat med det - nämligen att man sätter kommissionen som ansvarig. Men rent krasst skulle man kunna tänka sig en ny regionalfond med uppgift att motverka valutaunionens obalanser. Gärna på ett sätt som stimulerar framväxten av nya jobb då.
Men man kan också tänka sig att man sätter ett än högre inflationsmål på ca 3-4 %. Då behövs ingen överstatlighet, utan varje land kan då på egen hand ägna sig åt inflationskompenserande åtgärder. Men poängen med lite högre inflation är att de som presterar dåligt inte nödvändigtvis behöver ha 3-4 % löneökning då, utan deras löner kommer att sänkas relativt fast det ändå blir mer pengar (nominellt) i plånboken.
Och vi behöver bankunionen. Inte för att EU bör ha mer makt, utan för att det är nästan omöjligt för små stater att hantera bankkrascher när bankerna får sprida sina pengar inom hela EU. Särskilt om man inte har sin egen valuta, som Island hade.
Att likställa meter och valuta som godtyckligt definierade enheter leder tanken fel.
RaderaLängd är en storhet som existerar i den fysiska verkligheten. Om man mäter i meter, alnar eller fot är ganska likgiltigt, bara man vet vad man gör; man får bara olika mätetal. Den fysiska längden är ändå den samma.
Pengar är annorlunda. Penningbegreppet är baserat på ett underliggande värdebegrepp. Värde är inget som förekommer i den fysiska verkligheten; det är en mänsklig abstraktion.
Tänk för ett ögonblick bort alla människor (inklusive dig själv): då kommer inget längre att ha något värde. (Men längden i exemplet ovan kommer att vara densamma.)
Det är värdebegreppet som är det egentliga problemet. Det har bara mening i transaktioner mellan två (eller flera) parter. Vardera parten bedömer att det som motparten erbjuder har lika eller större värde för honom eller henne *i den aktuella situationen* än det som denne själv kan erbjuda. Då kan ett byte ske.
Värdet är *situationsberoende*, och man kan inte definiera någon absolut skala för det (vilket man däremot kan för längd).
Det är på denna flytande bas som ekonomin är baserad. Undra på att det spricker ibland!
Till Tjäder 17.46.
RaderaVi behöver en bankunion lika lite som en groda behöver en cykel.
Centralisering av maskt kommer att missbrukas och av erfarenhet så kan vi se att inga ekonomiska modeller eller aktioner från något politiskt håll har fungerat. Man bara samlar misslyckanden på hög så att smällen blir värre när den väl kommer. Bankräddningar har bara resulterat i belönande av oansvarigt beteende och en utslagning av de som betett sig ansvarigt. Storleken på bankerna har ökat liksom de så kallade vinsterna trots att den underliggande ekonomin ligger i koma. Endast spekulation är lönsamt när billiga krediter är tillgängliga för de stora bankerna och inte för någon annan.
Island har valt den rätta vägen och hållit fast vid sin valuta. Att skappa sitt eget öde genom att själv kunna välja riktning är den framkomliga vägen.
En delning mellan affärsbanker och investmentbanker är också under bearbetning på Island och ett stort steg framåt. Ett återinförande av Glass-Stegall liknande regelverk är nog nödvändigt för att rensa ut skräpet ur banksystemet, och låtsa verkliga värden ligga kvar.
Att förlita sig på en bankunion är som att låta räven vakta hönshuset. Lobbyister och bankirer har inte tagit sitt ansvar hittills, så varför skulle de göra det nu?
Det är som att göra samma experiment upprepade gånger och förvänta sig nya resultat hela tiden.
It aint gonna happend.
Anonym @ 12 januari, 2013 18:22
RaderaNu är det ju ändå så att vi finns, och då behöver vi ett sätt att bestämma värde. Så det intressanta är om det är mer hållbart att ha en gemensam enhet eller olika.
Men det är just de egenskaper hos värde som gör det här så försåtligt, eftersom det inte syns när valutor ändrar värde mot varandra och i sin lokala finansiella kontext så gör det dessutom inget.
Eftersom längd och massa är fysiska företeelser så ser folk om man manipulerar med enheterna. Men man ser inte det med valutor lika enkelt - förrän man börjar med internationell handel. Då blir det här problemet genast ganska stort. Svenska företag lider redan idag av att man inte kan förutsäga vad ett avtal är värt och de som handlar med svenska företag i utlandet är lika drabbade. Mer just nu eftersom kronan gått upp på senare tid.
I en värld med global handel är det logiska steget att ha en valutaenhet som är gemensam och där man kan hantera obalanser på annat sätt än att manipulera valutakurser.
MEN
Slutsatsen kan också bli den andra. Man behåller sina små valutaområden - kanske delar upp befintliga också. Stora länder med många olika naturresurser vinner på det, medan små länder med stor utrikeshandel - som Sverige - förlorar på det.
Men argumentera för det kan man ju.
Anonym @ 13 januari, 2013 03:09
RaderaVi behöver väl varken banker eller Bankunion i så fall. Eller pengar heller för den delen.
Men så länge vi har banker som har den funktion som banker i dag har som förmedlare av pengar - blodcirkulationen i ekonomin - då är det rimligt och logiskt med en Bankunion i EU.
DÄRFÖR ATT
Okontrollerade bankkrascher skulle rycka undan mattan för förtroendet för hela betalningsflödet. Problemet med bankkonkurser är att bankens tillgångar till stor del är virtuella och består utav fordringar. Plötsligt ska alla dessa tillgångar realiseras, helt i strid med den ursprungliga planen då ett lån kanske var menat att vara i 50 år. Det säger sig själv att det inte på kort tid går att realisera ett sådant värde. Och ingen annan bank vill ju gå in och ta över lånestocken rakt av. Man vet ju inte vilka mer dåliga krediter en dålig bank har gett. "Toxic assets" kallas det numer.
Och om tillgångarna inte kan realiseras, ja då kan bankens långivare inte få sina pengar tillbaka heller. Och ingen långivare kan förväntas ha sådan uppsikt över en bank - det är ju en affärsrörelse som har rätt att vara hemlig - att man kan göra ett rimligt och övervägt beslut att bankens verksamhet är sund och säker.
Därför är det rimligt att samhället går in och lämnar sådana garantier i bankernas ställe, naturligtvis genom att reglera bankverksamhet med sist och slutligen genom att stå för den likviditet och de förluster som uppstår när en kraschad banks dåliga krediter måste skrivas ned.
Men den nationella nivån är nästintill oförmögen att hantera banker som kraschar. Till följd av den fria rörligheten för kapital kan en bank skicka ut pengar över hela EU, utan att att det enskilda landet kan förhindra det. Ändå är det hemmalandets skattebetalare som förväntas stå för notan när en bank kraschar.
Island har kommit på fötter igen, ja, men det isländska folket har i praktiken tillföljd av bankkrascherna bidragit med en massa pengar till andra länders ekonomier utan att få något tillbaka. Detta är ett dåligt system, som inte uppnår ett primärt syfte, nämligen att lägga betalningsansvaret och risken hos den som kan göra nåt åt det.
Jo, visst är det mycket pengar. Nu är det ju tack och lov hela ECB:s balansomslutning som är 3.000 miljarder euro, och lite vill vi ju ändå att ECB ska låna ut - annars skulle det ju inte finnas några pengar i cirkulation.
SvaraRaderaSå totalt 1.500 miljarder euro har lånats ut under eurokrisens år sedan 2008. Det är också mycket pengar. Hur mycket?
Jo, enligt EU:s statistikbyrå Eurostat väntas BNP i euroområdet bli 9.503 miljarder euro 2012. Den totala statsskulden är nu 88,2 % av BNP, alltså 28,2 % mer än den (visserligen godtyckligt) valda gränsen på 60 %.
Såldes är euroländernas skulder 2.680 miljarder euro över målet. Det är i princip storleken på krisen.
Uppenbarligen har 1.500 miljarder euro inte påverkat eurozonens ekonomi nämnvärt. Det beror på att man just nu sitter i en likviditetsfälla. Så även om ECB har låga räntor vågar man ändå inte låna för att låna ut sen för man vet inte om man får tillbaka pengarna. Marknaden saknar förtroende. Uppenbarligen hjälper det inte att låna ut 1.500 miljarder till ens.
MEN
om man i stället hade lånat ut 3.000 miljarder euro, eller rent av bara 1.500 miljarder euro till euroländerna i räntefria eller nästintill räntefria lån, då hade det sett ut på ett helt annat sätt. På väldigt kort tid hade man då kunnat pressa ner hela eurozonens statsskuld under 60 %. Ja, inte formellt då - för staterna hade ju fortfarande stått i skuld till ECB - men ändå.
Även det som redan lånats ut på 1.500 miljarder euro hade räckt för att sänka den marknadsexponerade skulden till 72,4 %. Och det hade kanske räckt för att stärka marknadens förtroende.
Räntefria lån är inte så farligt som det verkar. Staterna hade kunnat bli ålagda att betala tillbaks lånen med årliga amorteringar på 4 %. I praktiken hade det verkat som en ränta.
Det här med olika räntor är ju intressant.
SvaraRaderaDet är inte alls någon självklarhet att olika räntor i Grekland och Tyskland hade gjort någon skillnad. Svenska banker lånade ju ut en massa pengar i Baltikum och det var länge sedan vi hade gemensam valuta.
Nä, det som gjorde det här möjligt var extremt svaga finansmyndigheter i kombination med att tyska banker ju var tvungna att placera alla sina pengar nånstans. Tyskarna finansierade ju princip själva sin egen industris vinster, fast genom lån till greker et al.
Och det förklarar Angela Merkels agerande (och därmed kommissionens) från den här krisens start. För om Grekland hade gått i statsbankrutt, vilket hade varit rätt beslut för Grekland, så hade det inneburit svart på vitt att tyskarna arbetat gratis för grekerna de senaste tio åren. Det hade inte varit populärt på nåt sätt. Det tragiska i det hade varit att skulden förmodligen lagts på grekerna, fast det är de tyska bankdirektörerna som står för det mesta av den här krisen.
Alla på forumet undviker grundfrågan;
SvaraRaderavad är pengar?
följdfrågorna som uppkommer måste också besvaras;
var kommer pengar ifrån?
vem ger ut dem?
många skulle säga staten eftersom de via riksbanken har ensamrätt på pengatryckande enligt RF 9 14§.
men då inställer sig den intressanta frågan;
om staten kan skapa pengarna genom att garantera värdet genom sin ställning, varför låna utomlands när man kan trycka själv?
Det är något som är skumt i ekvationen, och just frågan vem som skapar pengar och hur de kommer i cirkulkation är väsentlig.
Staten trycker inga pengar i Sverige, det gör riksbanken som är en helt juridiskit fristående institution i landet. I länder där staten trycker pengarna och har makten över den s.k. riksbanken har man ett system som kallas kommunism.
RaderaAnonym @ 13 januari, 2013 20:12
RaderaRiksbanken har visserligen sålt Tumba bruk, som trycker de svenska sedlarna, men i övrigt så stämmer inte det där.
Sveriges Riksbank är en statlig myndighet vars verksamhet är reglerad i 8 kap 13 § samt 9 kap 13-14 § regeringsformen samt i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank.
Det regleras särskilt i 9 kap 14 § RF att endast riksbanken har rätt att ge ut sedlar och mynt.
Man måste också ställa den intressanta frågan;
SvaraRaderaEftersom skulderna nu är så stora att det fordrar flera världs-BNP för att betala hela summan, vem hade de pengarna från början?
Man har ju uppenbarligen lånat ut pengar man inte har sk. FRB fractional reserve banking.
Nu säger säkert ekonomerna i församlingen att foliehatten är på, men varför pratar bankerna i sina redovisningar om kapitaltäckningsgrad? Den siffran är till för att ha ett kalkylerat skydd mot en bank-run. Casino-ekonomin har tagit över totalt. och det enda som är kvar att göra är att köpa åkermark och guld om man har pluring över. För politiker och banksters jobbar nu bara på att behålla de förmåne de har när systemet sås om vi känner det kraschar under lagen om exponentiell tillväxt i ett ändligt system av resurser.
God natt, o sweet dreams.
Förutom det aktiva kapitalet som lånats ut, består fordringarna av ränteskulder. Ränta är nämligen en kostnad som uppstår utan att det motsvaras av någon intäkt. Och ju mer man lånar ut, desto större blir ränteberget.
RaderaI ett ekonomiskt system där värde kan tillföras, t.ex. guldmyntfot, är detta inget problem. Där kan ränta tas ut eftersom systemet kan matas med mera guld - åtminstone tills världens guldgruvor tar slut.
Men i en värld med fiat-valutor där ekonomin enbart växer på grund av skuldsättning där blir det obönhörligen en obalans.
I Sverige är den här effekten mycket mindre, eftersom den vinst som uppstår hos Riksbanken för räntor tas ut som utdelning av staten och skjuts in i ekonomin igen via statsbudgeten. Där försvinner bara värdet av själva Riksbankens arbete. Men Sverige är ju ack så litet.
Banker talar om kapitaltäckningsgrad helt enkelt av det skälet att det är så bankverksamhet i grunden fungerar. Man lånar ut en del av kapitalet för att så småningom få tillbaks pengarna med ränta. Men nu förtiden gör man inte så, utan FRB gör det möjligt för bankerna att låna pengar mot sitt eget kapital som säkerhet.
Och visst är det ett privilegium att kunna få göra så. Om jag fick låna några hundra miljarder som jag kunde låna ut skulle räntan bara på en timme vara tillräcklig för att jag skulle kunna leva gott hela året.
Man kan förstås ordna tillvaron så att det inte är vinstdrivande bolag som får denna rätt att vara ombud för riksbanken, men så är det inte nu.
För att fortsätta min kommentar ovan (18:22):
SvaraRaderaGrundproblemet som vi skulle vilja lösa är att finna en metod med vars hjälp vi kan konservera ekonomiskt värde.
Eftersom ekonomiskt värde är beroende av den situation i vilka inblandade parter befinner sig och relationen mellan dem är det i princip omöjligt om man inte skapar ett samhälle där alla tänkbara relationer och situationer fördefinieras och permanentas. Det låter hemskt.
Penningsystemet erbjuder praktiskt en näst bästa lösning genom att mängden transaktioner göra att relation mellan värde och pengar (i valfri valuta) jämförs och ensas genom att transaktionerna är många.
Pengar är krediter utfärdade av stater eller banker (som får göra det eftersom de har oktroj). Krediten utgörs av ett kontrakt mellan utfärdaren och låntagaren.
Krediten är baserad på den tillit som låntagaren har till att utfärdaren kan garantera att värdet på krediten bibehålls under den tid som den kommer att användas, dvs man förlitar sig på att relationen mellan värde och valuta är konstant.
Genom kontraktet tar utfärdaren på sig att hålla värdet mot att låntagaren tar på sig att återbetala det (plus ränta).
Bubblor uppstår när relationen mellan valuta och värde förändras, därför att låntagarna eller utfärdare förändrar sina värderingar, och värde är som sagts ovan en mänsklig abstraktion.
Jordbruksfastigheter och guld fungerar som ganska bra värdebevarare. Jordbruksfastigheter är ”säkra” eftersom de kan producera de nyttigheter som ligger längst ned på Maslow-trappan (mat, värme, kläder, osv) och som vi inte kan undvara.
Guld är intressant eftersom det använts under tusentals år, utan att tillfredsställa andra behov än fåfänga och som bytesvara. De intressanta egenskaperna för detta är knapphet (höjer värdet, och gör det lätt transporterbart), att det inte korroderar och att det har en karakteristisk färg så att man kan visa upp et om man vill. I dag har det ju också fått teknisk användning, speciellt inom elektronik, som kontaktmaterial.
Men inte ens jordbruksfastigheter eller guld är perfekta bevarare för värde.
Men guldet och fåfängan är intressant; det är en av de sju dödssynderna och har fungerat ganska bra. (De andra är girighet, vällust, avund, frosseri, vrede och lättja).
En stabilare bas för värde skulle man kanske alltså kunna få genom skapa en ”korg” som innehåller alla de sju dödssynderna. Frågan är bara hur det skulle gå till.
Anonym @ 12 januari, 2013 23:45
RaderaDet perfekta systemet finns inte. Det förutsätter ju att vi korrekt kan bedöma alla parametrar i en affär även sådana som bestäms i framtiden.
Det kommer alltid att finnas ett visst mått av osäkerhet och därför måste samhället vara den yttersta garanten för att systemet inte kollapsar.
Debatten tar alltför ofta vägen öveer att försöka måla upp ett nytt system utan att förstå det gamla.
SvaraRaderaDagens system och centralbanksväsende måste förstås på djupet för att kunna göra något åt problemen vi har hamnat i.
Woov, himmlans lustigt. Det är nästan lika många olika åsikter som antalet kommentatörer, på denna bloggtråd.
SvaraRaderaOch man kan inte låna sig ur en skuld precis som man inte kan dricka sig nykter på sprit.
SvaraRaderaKrisen varar tills kapitalet fått dom pengar som dom förlorat av skattebetalarna.
SvaraRaderaSå har det alltid varit.
Det är därför det finns något som heter socialsim.
Men eftersom det är så stora pengar att det fordras flera års BNP för världen så kan man med fog undra om pengarna som man skapat som skuld verkligen existerat eller hela skiten är ett ponzi-verktyg för att i all evighet sätta alla länder under klacken på BIS eller vem som nu råkar vara top-dog.
RaderaFörstår inte. Medför socialsim att kapitalet kräver åter de pengar de förlorat.
RaderaEller kan vi alla deltaga i socialsim, när väl kapitalet fått sitt.
Socialsim finns inget som heter annat än när man går till badhuset för att eventuellt öva konstsim i grupp, däremot ... Socialism är en false flag ideologi för Storkapitalet som ser till att skydda Storbanker, Storföretag i skön förening med StorStaten genom att skapa allsköns privilegier åt dem mot en mindre avgift (skatt), precis enligt de nationalsocialistiska, korporativistiska principerna i Italien och Tyskland på 30-talet.
RaderaAnonym @ 13 januari, 2013 16:52
RaderaSjälvklart har pengarna existerat och de gör så fortfarande. Men de pengarna har ju gått ut i ekonomin, men alla pengarna kommer inte tillbaka. Tvärtom, några måste ju förlora sina pengar för att andra ska ha råd att betala sin ränta.
Socialism är när man skyddar befolkningen genom att ta ut skatt av anställda och kapital som sedan används för att under gemensamt ansvar upprätthålla grundläggande social trygghet.
RaderaFascism är när staten liksom falleidag är i Sverige och många andra länder när staten portionerar ut rätten för företag att profitera på det kapital som skattebetalarna drar ihop.
Nyliberalism är när staten överlåter ALL faktisk ekonomisk (och därmed all övrig makt) makt till kapitalet och skapar därigenom såna klassklyftor att vi är tillbaka på 1700 talet.
Det är fina traditioner våra västerländska ekonomiska system vilar på, ska ni veta. Krisen är över den dag BIS och den övriga ekonomiska världseliten bestämmer sig för att världen endast behöver en enda valuta och en enda regering.
SvaraRaderaMen å andra sidan, jag skulle inte hålla andan tills detta eventuellt sker.
Euro-fiaskot kommer att rulla på tills tillräckligt många tyskar säger "nein" och med detta så fylls inte systemet på underifrån med likviditet, som är av nöden för inte hela systemet skall börja bocka sig under trycket.
SvaraRaderaNär detta skett kommer resten av de ostabila ekonomierna i eurosamarbetet att implodera, en och en efterhand som dess statspapper inte längre hålls uppe av de produktiva ekonomierna (mest tyska pengar, men också holländare, finnar och svenskar har jag för mig är nettogivare i den här härdsmältan).
När detta är gjort kommer saker och ting att stabilisera sig efter en stund, och saker återgår till det normala. Jag tror inte att euron överlever det i längden (såvida inte euron blir valuta för "starka" ekonomier inom EU). Vi får se om EU klarar det. Är inte helt säker på det heller.
-Att massor av människor kommer att förlora jobb, hus och sparkonto samt de socioekonimiska oroligheter som följer är väl det som man egentligen bör oroa sig över. Desperata männiksor är farliga människor. Någon kan få för sig att göra något dumt...riktigt dumt...
Mitt råd är att spara en del av ditt kapital i guld och se över dina lån.
-Intressanta tider framför oss, på min ära...
@Socialliberal
RaderaSjälvklart kommer de inte att implodera. Om Tyskland t.ex. skulle lämna EMU, så skulle euron börja falla i värde. Det skulle innebära en kraftig konkurrensfördel till resten av Europa och en tämligen stor nackdel för Tyskland vars egen valuta nog skulle stärkas kraftigt till en början.
Men "Euro-fiaskot" kommer inte att bli något fiasko. ECB har ju fattat galoppen och fyller nu på med pengar där det behövs, utan att man för den skull gör särskilt stort väsen av det. Det är ett brott mot fördraget, men det sker med Merkels väldigt tysta medgivande. Och ECB har ju inget val. Försvinner euron så behöver man ju inte ECB heller, så det alternativet kommer ECB aldrig att acceptera. Hellre då köpa statsobligationer tills dess förtroendet är återställt.
Innan förtroendet är återställt kommer vi ändå inte att se någon entusiasm för att låna pengar för konsumtion. Därmed hotas inte inflationen för tillfället.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRadera