Demokratins existentiella kris

Än så länge tar de flesta européer demokratin för given.

Ändå går utvecklingen åt helt fel håll – och hoten mot det fria, öppna demokratiska samhället är så många att det är svårt att veta i vilken ända man skall börja.

Politiker ur alla läger, på alla nivåer, visar att de antingen inte förstår demokratifrågorna – eller att de inte bryr sig om dem. Det kan gälla medborgerliga fri- och rättigheter, rättsstatens grundläggande principer eller själva maktutövningen som sådan. Vårt lands justitieminister är ett varnande exempel. Men problemen sträcker sig från EU:s institutioner till minsta kommunala nämnd.

EU är inte bara obegripligt och odemokratiskt i största allmänhet. Här är även inslagen av korporativism tydliga, där särintressen och politiker gör upp utanför den demokratiska processen. Allt mer makt i EU överförs till icke-valda byråkrater, som inte har något demokratiskt mandat och som inte kan ställas till ansvar eller avsättas. EU har ständigt ökad centralstyrning inbyggd i systemet.

Projektet med den gemensamma europeiska valutan – euron – är inte bara en idiotisk idé. Det sätter också ljuset på systemfel i EU. Även om eurokrisen kan sägas vara självförvållad, så avslöjar den att dagens ledare och dagens system inte förmår hantera verklige, stora och allvarliga problem. Sättet på vilket man skjuter problemen framför sig är smärtsamt att se.

Demokratins paradox är att den kan avskaffa sig själv. Men det kan ske på olika sätt. Dels genom ett aktivt beslut, vilket verkar en smula osannolikt. Dels genom att den härskande klassen urholkar demokratin och missköter sig, så till den grad att demokratin förlorar sitt värde – vilket är en väg som vi tyvärr redan är inne på.

Här måste man ställa sig frågan: Kan man lita på att folket och samhället i stort går in och tryggar demokratin, när politiker och byråkrater klantar till det?

Man skulle vilja att det är så. Man kan hoppas att det är så. Men det är inte alls säkert eller självklart. Kanske inte ens troligt. (Vi får väl se...)

I Italien lyftes rabulisten Beppe Grillo fram på en massiv våg av protester och missnöje. [Länk»] Som politiskt och kommunikativt fenomen är det oerhört intressant (och lärorikt). Men vad händer nu? Missnöje och proteströster i all ära – men Grillo har väldigt lite att komma med för att lösa de problem som byggde upp nämnda missnöje. Det troliga är att ett rätt förutsägbart scenario, som är vanligt förekommande i historien, vecklas ut. [Länk»]

Berättigad, rättmätig och begriplig kritik leder inte alltid rätt av sig själv. Frågan är vem som fångar upp den. Som regel handlar det om förenklad populism, fringe-politiker som planerar att använda en kris eller ett missnöje för andra, egna syften. Ta Occupy-rörelsen som exempel. Det är helt begripligt att folk är förbannade och vad de är förbannade på. Men att landa i att kräva mer makt till de politiker som ställde till med eländet, det blir bara nipprigt. Eller Grekland. Tacka fan för att folk är förbannade. Men att tro att nazister skulle kunna göra något bättre, det är ju bara dumt.

I takt med att de traditionella demokratiska värdena gröps ur (av politiker och byråkrater) blir politiken och samhällsdebatten allt mer känslobaserad och irrationell. Vilket öppnar dörren för i stort sett vad som helst. Lynchjustis, deportationer, dödsstraff, etnisk rensning... you name it.

Allt dagens stolpskott till politiker klarar av att göra – det är att göra saken värre. (Och att bygga upp en aldrig tidigare skådad övervakningsapparat, klar att lämna över till de makthavare som kommer sedan...)

Några länkar:
(Pp) om EU»
Sverige borde också få folkomrösta om EU»
Om demokrati: Splatterskyddet»