Helgens spellista: Vänsterpopulism, kriget och varma mackor

Youtube: Så förstör vänsterpopulism Sverige »'

Youtube: Hur går det på slagfältet? Nils Bildt om kriget i Ukraina »

Youtube: A Better Ham & Cheese Sandwich - Monte Cristo | Chef Jean-Pierre »

Matpriserna: Exakt vilka mellanhänder är det Anders Lindberg vill kapa bort?

Prisreglering på mat, kräver vänstern.

Frågan man då måste ställa sig är: Hur?

Låt säga att man lagstiftar om ett maxpris för en viss vara. Vad kommer då att hända om kostnaderna i produktions- och leveranskedjan ändå ökar?

Svaret är enkelt: Det håller inte att betala mer än man själv kan ta betalt. Så då blir det inget. Alls.

Resultatet blir det samma som alltid, när det gäller socialistiska ambitioner att styra prissättningen: Brist - och sönderslagna försörjningskedjor.

Sedan undrar jag om de mellanhänder som Aftonbladets Anders Lindberg vill kapa bort för att pressa priserna.

Frågan är: Vilka?

Låt oss ta en förpackning köttbullar som exempel.

Först har vi bonden, som fått ökade kostnader för bränsle och el. Sedan har vi djurtransporten som kör djuren till slakt. Den har drabbats av ökade bränslekostnader. Och så har vi slakteriet och beredningen som också drabbats av högre elkostnader och ett allmänt högre kostnadsläge. Därefter skall ännu en åkare med ökade bränslekostnader köra ut köttbullarna till ett centrallager någonstans, som likaledes drabbats av ökade elkostnader och kostnader i övrigt. Nästa steg är distribution - åter med höjda bränslekostnader - till en butik som drabbats av skenande elpriser.

Detta är förvisso en mycket förenklad bild. Ofta krävs fler steg än så för att leverans-, förädlings- och distributionskedjan skall fungera beroende på produkt. Men att ökade kostnader leder till högre priser är knappast raketforskning.

Så, exakt vilka av dessa steg är det Anders Lindberg vill kapa bort? Och hur har han tänkt sig att vi skall få våra köttbullar då?

Allt vänsterpopulisterna ägnar dig åt är tomt prat, utan förankring i verkligheten.

Att kriget är inflationsdrivande kan vi kanske inte göra något åt. Men de höga el- och bränslepriserna är entydigt de rödgrönas fel.

Socialistisk populism kan kanske plocka billiga poäng. Men som vanligt kan den inte omsättas i praktiken. I vart fall inte utan allvarliga problem för hela vårt samhälle. Och med största säkerhet inte utan ett stort mått av kontroll, tvång och misshushållning.

Historien ger oss otaliga exempel på detta.

Lördgasvideos: Jönsson om vänsterpopulism, Hur kan vi med Chang Frick - och om att vara fri i en ofri värld

Henrik Jönsson: Vänsterpopulism - Lögn som strategi »

Hur kan vi? - Chang Frick – Jag är fortfarande en luffare i mjukisbyxor »

AoI: How to Be Free in an Unfree World »

Jönssons lördagsvideo: Hur reagerar Sverige på att maktbalansen ändras?

Youtube »

Jönssons lördagsvideo: Politik, pengar och populism

Youtube »

Dags för liberal populism

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

Dags för liberal populism »

"En tyckande klass, som försöker pådyvla folket sina värderingar, som vill bestämma vad vi skall få säga och som vill ändra på människor. Men som är inkompetent när det gäller viktiga saker. Det känns som ett givet tema för en folklig resning."

Är väljarna upproriska eller bara uttråkade?

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

Är väljarna upproriska eller bara uttråkade? »

"Väljarna kan vara synnerligen otrogna. Den som uppskattar tacksamhet och lojalitet bör snarare köpa en hund än ägna sig åt politik."

Trump ger populismen dåligt rykte

Läs min senaste text hos Mårtensson:

Trump ger populismen dåligt rykte »

Gör Sverige lagom igen!

Frihetens fiender

En text som alla libertarianer, äkta liberaler och frihetliga humanister bör läsa.

At least three symbiotic threats to liberty can be seen on the horizon: a) identity politics and the zero-sum political economy of conflict and aggression they engender; b) populism and the yearning for strongman rule that invariably accompanies it; and c) radical political Islamism. They share certain common intellectual fountainheads and form an interlocking network, energizing each other at the expense of the classical liberal consensus.

Av Tom G. Palmer på Cato » A New, Old Challenge: Global Anti-Libertarianism »

Studio Axess om auktoritär populism

Soundcloud »

Brittisk politik: Se upp för Corbyn

Trots att stora delar av brittiska Labours parlamentsgrupp och partiets skuggregering revolterat mot partiledaren – Jeremy Corbyn – har han nu fått förnyat förtroende. Detta efter en medlemsomröstning.

Man kan tycka att Corbyn är en vänstertok och företrädare för en socialism som sedan länge passerat sitt bäst-före-datum. Men jag tror att det kan vara ett misstag att undervärdera honom.

Vi lever i omtumlande tider. I hela västvärlden har det politiska etablissemanget problem med sin trovärdighet. Allehanda populister skördar framgång. Olika slags radikala idéer stöds i något som kan liknas vid en allmän trotsighet.

I politik i allmänhet och brittisk politik i synnerhet har väljarna en tendens att med tiden tröttna på sina politiska ledare – även om de för en rimligt vettig och framgångsrik politik. Och i Storbritannien har konservativa Tories och högersossarna i New Labour haft makten under överskådlig tid. Det vore knappast förvånande om väljarna börjar se sig om efter något annat.

Jag skulle inte bli det minsta förvånad om Labour i nästa val går fram med en radikal, populistisk, socialistisk plattform. Jag skulle inte heller bli förvånad om det kan slå an en sträng hos breda grupper av väljare.

Visst, det vore förfärande. Men helt i linje med vår tids politiska dramaturgi.

Ett nytt politiskt landskap

Det är inte bara i Sverige som de gamla maktpartierna sluter sig för att hålla politiska uppstickare borta. DÖ-trenden tycks sprida sig i Europa.

I till exempel Spanien är det ett nytt vänsterparti, Podemos, som växt fram som protestparti. Detta har fått högern, socialdemokraterna och liberalerna att sluta nya allianser efter lokal- och regionalvalen. [Länk»]

Det är begripligt att den traditionella politiska makten blir nervös när populistiska höger- och vänsterpartier går starkt i valen. Och intressant, på ett oroväckande sätt.

För det första är detta ett tecken på att de gamla partierna inte förmår att förhålla sig till frågor som folket anser vara viktigt. Och när inga svar ges, då väljer folk något annat. Samtidigt finns inga tecken på att de traditionella maktpartierna riktigt förstår vad som håller på att ske.

För det andra känns det illavarslande när Makten sluter sig. Dels är det ett demokratiskt problem när de gamla partierna gör upp sins emellan. Dels förstärker detta bara de populistiska partiernas bild av sig själva som den enda oppositionen.

Är detta det nya politiska landskapet i Europa: Maktpartierna mot populisterna?

Demokratins existentiella kris

Än så länge tar de flesta européer demokratin för given.

Ändå går utvecklingen åt helt fel håll – och hoten mot det fria, öppna demokratiska samhället är så många att det är svårt att veta i vilken ända man skall börja.

Politiker ur alla läger, på alla nivåer, visar att de antingen inte förstår demokratifrågorna – eller att de inte bryr sig om dem. Det kan gälla medborgerliga fri- och rättigheter, rättsstatens grundläggande principer eller själva maktutövningen som sådan. Vårt lands justitieminister är ett varnande exempel. Men problemen sträcker sig från EU:s institutioner till minsta kommunala nämnd.

EU är inte bara obegripligt och odemokratiskt i största allmänhet. Här är även inslagen av korporativism tydliga, där särintressen och politiker gör upp utanför den demokratiska processen. Allt mer makt i EU överförs till icke-valda byråkrater, som inte har något demokratiskt mandat och som inte kan ställas till ansvar eller avsättas. EU har ständigt ökad centralstyrning inbyggd i systemet.

Projektet med den gemensamma europeiska valutan – euron – är inte bara en idiotisk idé. Det sätter också ljuset på systemfel i EU. Även om eurokrisen kan sägas vara självförvållad, så avslöjar den att dagens ledare och dagens system inte förmår hantera verklige, stora och allvarliga problem. Sättet på vilket man skjuter problemen framför sig är smärtsamt att se.

Demokratins paradox är att den kan avskaffa sig själv. Men det kan ske på olika sätt. Dels genom ett aktivt beslut, vilket verkar en smula osannolikt. Dels genom att den härskande klassen urholkar demokratin och missköter sig, så till den grad att demokratin förlorar sitt värde – vilket är en väg som vi tyvärr redan är inne på.

Här måste man ställa sig frågan: Kan man lita på att folket och samhället i stort går in och tryggar demokratin, när politiker och byråkrater klantar till det?

Man skulle vilja att det är så. Man kan hoppas att det är så. Men det är inte alls säkert eller självklart. Kanske inte ens troligt. (Vi får väl se...)

I Italien lyftes rabulisten Beppe Grillo fram på en massiv våg av protester och missnöje. [Länk»] Som politiskt och kommunikativt fenomen är det oerhört intressant (och lärorikt). Men vad händer nu? Missnöje och proteströster i all ära – men Grillo har väldigt lite att komma med för att lösa de problem som byggde upp nämnda missnöje. Det troliga är att ett rätt förutsägbart scenario, som är vanligt förekommande i historien, vecklas ut. [Länk»]

Berättigad, rättmätig och begriplig kritik leder inte alltid rätt av sig själv. Frågan är vem som fångar upp den. Som regel handlar det om förenklad populism, fringe-politiker som planerar att använda en kris eller ett missnöje för andra, egna syften. Ta Occupy-rörelsen som exempel. Det är helt begripligt att folk är förbannade och vad de är förbannade på. Men att landa i att kräva mer makt till de politiker som ställde till med eländet, det blir bara nipprigt. Eller Grekland. Tacka fan för att folk är förbannade. Men att tro att nazister skulle kunna göra något bättre, det är ju bara dumt.

I takt med att de traditionella demokratiska värdena gröps ur (av politiker och byråkrater) blir politiken och samhällsdebatten allt mer känslobaserad och irrationell. Vilket öppnar dörren för i stort sett vad som helst. Lynchjustis, deportationer, dödsstraff, etnisk rensning... you name it.

Allt dagens stolpskott till politiker klarar av att göra – det är att göra saken värre. (Och att bygga upp en aldrig tidigare skådad övervakningsapparat, klar att lämna över till de makthavare som kommer sedan...)

Några länkar:
(Pp) om EU»
Sverige borde också få folkomrösta om EU»
Om demokrati: Splatterskyddet»

Mannen bakom WD29

Dåliga vibbar, på så många sätt...

Norska Fremskrittspartiet

Johan Norberg har varit på en lunch som jag inte kunde gå på.

Skärp dig eller avgå!

Justitieminister Beatrice Ask (m) vill som bekant att fångar på våra fängelser som dömts för sexbrott inte skall få ha tillgång till porr. Som om det är bättre att de är helt utelämnade till sina egna, uppenbarligen rätt osunda, fantasier när de smiskar apan om kvällarna?

Nu vill Ask även förbjuda skildringar av knark och våld på våra fängelser.

Skärpning! Våra demokratiska fri- och rättigheter skall och måste gälla alla. Även landets fångar.

Yttrandefriheten är en pricnip som, med nödvändighet, måste ställas över moralpaniken för att behålla sitt värde.

Och om de demokratiska fri- och rättigheterna inte gäller lika för alla, då gläntar Ask på dörren till en form av maktutövning som skapat oerhört mycket elände i vår värld.

Håll fast vid yttrandefriheten, Beatrice! Det är inte värt, lämpligt eller speciellt begåvat att offra det öppna och demokratiska samhällets grundprinciper för att ta billiga populistiska poäng!

[Länk]

Nej, nej, nej..!

EU skall som bekant försöka utforma ett nytt fördrag. För att alla skall kunna köpa det vill man hålla det kort och minimalistiskt.

I det förra, havererade, fördragsförslaget ("konstitutionen") fanns en "rättighetskatalog" som utformats i Nice för sju år sedan.

Denna har inget med Europakonventionen om mänskliga rättigheter att göra. Den senare är ett viktigt och bra dokument som handlar om negativa rättigheter (individens skydd mot övergrepp) och är redan bindande för alla medlemsstater.

Nice-rättigheterna är däremot ett sammelsurium av krav från särintressen, förmåner, positiva rättigheter, röstfiske och politiskt snömos. De tar bland annat upp "rätten" till dygns- och veckovila, "rätten" till förebyggande vård, "rätten" till moderskapspening, "rätten" till bostad med mera, med mera.

Dessutom har man byggt på Nice-rättigheterna med saker som "rätten till god administration" (!) och "bioetiska principer" (vad nu det är).

Det tyska EU-ordförandeskapet vill nu att det nya fördraget skall upphöja Nice-soppan till att ha samma bindande status för medlemsstaterna som den riktiga rättighetskonventionen.

Utrikesminister Frank-Walter Steinmeier flaggar för att man håller på att uppnå konsensus i frågan.

De enda som tycks streta emot är Holland och Storbritannien.

Vad hände med minimalismen? Har man inte lärt sig något av fiaskot med "konstitutionen"?

EU-kommissionens ordförande, Barosso, lobbar för Nice-rättgheterna och säger "I cannot understand how any democrat can oppose the Charter of Fundamental Rights."

Såpass!?!

Vad gör Sverige? Borde inte Reinfeldt, Bildt och Malmström ha klart för sig att det finns en våldsam skillnad mellan förmåner och rättigheter? Borde inte Ask vara orolig för att de riktiga negativa rättigheterna urholkas om man börjar kalla allt möjligt lullull för "rättigheter"? Borde inte Littorin frukta vad som kan hända om man flyttar arbetsrättsliga frågor och förhandlingsfrågor till EU-nivå? Borde inte Borg vara väldigt mycket emot att kostnaderna för existerande och nya sociala förmåner styrs av ett unionsfördrag?

Jag befarar det värsta.

Läs mer här...

Politiken från dess sämsta sida

De nödvändiga rationaliseringarna inom Airbus hotas nu av de franska presidentkandidaterna - som står i kö för att att kasta pengar på företaget.

[Länk]

Populisterna kan fira

I Österrike bildas nu en bred, blocköverskridande regering bestående av socialdemokraterna och det konservativa folkpartiet.

Populisterna kan jubla. Det var precis en sådan orubblig cementregering som banade vägen för Jörg Heider & Co förra gången.

[Länk]