Farväl till staten? Del 4.

Ett meddelande från motståndsrörelsen...

Så, var var vi..?

Staten har gått från att vara till för medborgarna, vilka kan ha skiftande individuella behov – till ett perspektiv där folk blir undersåtar, som är till för statens skull. [Länk»]

Staten sysslar med mycket – men misslyckas ändå på många områden där det trots allt skulle vara motiverat med en stat. [Länk»]

Staten är dessutom rätt kass på mycket av allt det där andra. Och människor blir totalt utelämnade när det inte finns några alternativa system, lösningar och skyddsnät. [Länk»]

Det verkar helt enkelt som om vi har byggt fast oss i ett system där vi är så beroende av politikernas och byråkraternas välvilja – att de flesta av oss finner sig tvingade att försvara det.

Detta skapar flockmentalitet, orsakar grupptänk och föder misstänksamhet mot allt som är nytt, alternativt eller okänt. Människors samveten överlåts till lagstiftaren och det sunda förnuftet underställs kollektivet.

Och det sker inte utan viss nit. Det sägs ju som bekant att de lyckliga slavarna är frihetens bittraste fiender...

Alla ägg ligger i en korg. Då gäller det att korgen inte välter. Då gäller samma logik som får soldater att marschera mot kulsprutenästen. Det vill säga en direkt antites till individualism och frihet.

Vilket också belyser ett annat problem med monolitiska system, att de har a single point of failure. De är trots allt oerhört sårbara. Inte sällan kompenseras denna svaghet med arrogans och propaganda.

Jag vet att jag är naiv – men i mitt samhälle råder öppenhet, mångfald och tolerans. Att tänka nytt och utanför lådan uppmuntras. Nya idéer prövas. Mångfald skapar utveckling och stabilitet. Spontan ordning skapar lösningar som bygger på frivillighet istället för tvång. Staten litar på folket och människor slipper vara rädda för (eller misstänksamma mot) staten. Staten ägnar sig åt det som är viktigt och som nödvändigtvis måste skötas gemensamt – och gör det bra.

Men vi lever alltså istället i en politiserad stat – där andra bestämmer vad som är viktigt och där makten upprätthålls genom tvång.

Det intressanta är att hela denna maktmodell upprätthålls bara på grund av att de flesta tycks ta den för självklar. Eller snarare, det var ett annat och mindre politiserat samhälle som vi skrev kontrakt med – inte det vi ser i dag. Det gäller Sverige och det gäller EU. Ena parten har ändrat på väldigt mycket sedan samhällskontraktet skrevs. Samtidigt förväntas den andra parten (folket) stillatigande acceptera detta. Men det fungerar, som sagt, bara om tillräckligt många tror på systemet.

Och de avvikande rösterna måste komma från folket. Från de politiska partierna kan man inte vänta sig något. Vem i det svenska politiska landskapet står upp för demokratins djupare värden i dag? Vem i riksdagen står upp för rättsstaten? Vem står upp för individens frihet, värdighet och rättigheter? Nä... just det.

Så håller man också på att skapa en post-demokratisk, korporativistisk, auktoritär, centralstyrd och elitistisk stat. En hård och oresonlig stat – där människor måste ändra på vad de är för att passa in.

Hur detta kommer att sluta, det har jag ingen aning om. Men jag vet att om ingen gör motstånd – då kommer det garanterat att gå åt helvete.

Eller, för att citera Henry David Thoreau i stridsskriften Civil olydnad: Låt ditt liv vara den friktion som hejdar maskineriet.