2014-01-12

Därför är det vår skyldighet att göra motstånd!


Det finns en frihetlig anarkist inom mig. Samtidigt har jag en stark misstanke om att det inte är vi som är för frihet, humanism och öppenhet som skulle vara bäst på att ta tillfället i akt om vi skulle få för oss att lägga ner staten. Anarkokapitalism är en sympatisk idé, men i princip omöjlig att i förklara för vanligt folk i praktiska termer.

Människor är olika. Alla har olika åsikter, preferenser, önskemål, behov och alla vill göra olika livsval. Därför är det enda sättet för att låta så många människor som möjligt leva sina liv efter eget huvud att minska den politiska makten – till förmån för människors frihet att välja och fatta egna beslut. (Och den som vill skall naturligtvis vara fri att leva i ett socialistiskt kollektiv, i fruktan för Gud, i samklang med Jordanden, för amorteringarna eller i hedonistisk drogliberal harmoni. Så länge de inte stör eller tvingar sig på någon annan.)

Men jag biter i det sura äpplet. Även om jag vet att det är ett avsteg från vad jag skulle vilja tycka, så är jag minarkist. Det vill säga att jag vill ha en liten stat, som dock bara ägnar sig åt sådant som är viktigt. Få lagar men desto mer ordning. Inga morallagar, pekpinnar och förmyndare. Minimala inskränkningar i människors frihet och i den öppna marknadens spontana ordning och frivillighet. Men inte total anarki.

Den största skillnaden mellan frihetlig anarkism och minarkism gäller våldsmonopolet. Och nu blir det komplicerat. Jag är stark motståndare till våld och tvång. Jag vill se ett samhälle där människor samverkar på frivillig grund. Jag är svårt misstänksam mot politisk och byråkratisk makt.

Ändå förfaller det som om någon form av gemensamt samhällsbygge med lagar som beskriver negativa rättigheter, med ett rättsväsende och med ett våldsmonopol i form av en ordningsmakt (och i förekommande fall försvar mot yttre våld) är det som på ett dramatiskt sätt minskat förekomsten av våld i vårt samhälle. Jämför med hur det var för några hundra år sedan. Jämför med hur det är i dag i klansamhällen. Jämför med hur det är i teokratiska samhällen. (Här kan du se vad jag har på läslistan för tillfället...»)

Problemet som uppstår är att ett sådant system behöver styras på något sätt. Det minst dåliga sättet förefaller vara den politiska demokratin. Men det är inte alls något klockrent system. Det har ingen inbyggd garanti för minoriteters rättigheter, snarare tvärt om. Det förutsätter, men har absolut ingen garanti för rättsstat och maktdelning. Det är med automatik expansivt och drar till sig just de människor som inte borde få utöva makt över andra. Det är känsligt för moralpanik, drev, fördomar, förmynderi och mental likriktning. Det är redan från början borderline korporativistiskt. Den politiska demokratin är sin egen värsta fiende och hotar ständigt att förgöra sig själv.

Ännu värre blir det när ett sådant system är centralistiskt. Man behöver inte gå till EU, det räcker med att se på den centraliserade nationalstaten. Den kan inte känna människors och regioners olika förutsättningar och behov. Enligt principen att en storlek passar alla skapar den en modell som egentligen inte passar någon. Och den bygger system där ett misstag, vid ett tillfälle, på en plats kan få förödande konsekvenser för alla.

Detta måste man vara medveten om – om man förespråkar någon som helst stat oavsett dess storlek, makt och omfattning.

Jag tror att det är detta som får mig att syssla med politik: En vilja att hålla statens mörka sida tillbaka. Det ständiga behovet av att vakta väktarna. Nödvändigheten av att försvara de medborgerliga fri- och rättigheterna. Behovet av att göra demokratin till något mer än bara en räkneövning. Kampen mot korporativismen. Övertygelsen om att det är bäst och säkrast att decentralisera makten så mycket som möjligt, helst ner till den enskilda individen. Att försvara människors frihet, värdighet och integritet mot ständigt svällande system.

Och det är min förbannade skyldighet. I det ögonblick jag accepterar våldsmonopolet och med det den politiska demokratin får jag ett ansvar för att göra vad jag kan för att det hela inte skall gå över styr. Vilket det har alla förutsättningar att göra.

Det känns en smula överväldigande. Så jag förstår den som väljer att vara anarkist istället...

- o -

Ett helt annat, välformulerat men mer anarkistiskt grepp på dessa frågor finner du här: En voluntaristisk kritik av minarkismen »

11 kommentarer:

  1. Denna skyldighet, hur långt går den? Om man tar del i det demokratiska system, om man röstar, är man då (del)ansvarig för alla de beslut som staten tar?

    SvaraRadera
  2. Du målar framtiden hela tiden i mörka termer, i domedagsscenarier.

    Bara det att du har möjligheten att göra det du gör just nu, ex-vis med denna artikel, måste vara någon positivt!

    Hur många hade läst det du tycker och tänker för ca 20 år sedan?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Internet är ett fantastiskt verktyg för frihet och demokrati. Det är därför jag försvarar dess frihet så frenetiskt. ;-)

      Radera
  3. Tack för ett värdefullt svar på min artikel. Jag har svarat i min egen tråd. http://www.mises.se/2014/01/02/en-voluntaristisk-kritik-av-minarkismen/#comment-50824

    SvaraRadera
  4. Är det inte bara att du och de som tror på minarkismen röstar på ett parti som vill ha det så. Blir ni tillräckligt många kan ni ju alltid skriva om lagarna.

    SvaraRadera
  5. .....och som vanligt bör man som ett strypkoppel addera det schweiziska folkinitiativet.

    Väljarna skall i VARJE STUND och i VARJE FRÅGA kunna lägga in sitt veto.

    Varför ha beslutande folkomröstning bara vart fjärde år?

    SvaraRadera
  6. Tycker det är bra att du intar en mer realistisk hållning till detta och inte aktivt propagerar för en utopi, som är vacker i teorin, men som aldrig skulle fungera i praktiken.

    SvaraRadera
  7. Jag vet rätt många som även skulle kalla minarkism för en utopi...

    SvaraRadera
  8. Men är överlappande, konkurrerande jurisdiktioner en utopi?

    Betänk, att det inte är länge sedan idén om att människor av olika trosbekännelser kunde bo inom samma stat, betecknades som "social anarki".

    SvaraRadera
  9. Steven Pinkers bok du refererar till är riktigt bra, i klass med Jared Diamond och Richard Dawkins. Borde läsas av alla.

    SvaraRadera
  10. Skillnaden mellan en minarkist och en anarkist är ungefär ett halvår...brukar man säga :-)

    SvaraRadera

Kommentarsfältet är stängt, medan jag är offline augusti 2017 och ett år framöver.

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.