Supervalåret 2014 och Storebror

Supervalåret 2014 är här. Frågan är om övervaknings- och integritetsfrågorna kommer att få det utrymme de förtjänar?

Media kan förvisso inte undvika att skriva om Edward Snowdens avslöjanden. Men den svenska rapporteringen är tunn och grund i ett internationellt perspektiv. Och så länge de etablerade politiska partierna duckar frågan har media ingen politisk vinkel på ämnet att tala om.

Regeringen vill döda integritetsdebatten. Det kommer den, bland annat, att försöka göra genom att tillsätta en utredning. I praktisk handling är dess linje dock kristallklar. Alliansen kommer att fortsätta rulla ut övervakningsstaten. De borgerliga kommer att ge FRA fortsatt fritt svängrum.

Sossarna är inte ett dugg bättre. De är ett maktparti, för vilket en apparatur för att kontrollera folket är något helt naturligt. Och de är minst lika intresserade av att få tillgång till den stora godispåsen med information som den sittande regeringen.

Miljöpartiet och vänsterpartiet är i och för sig skeptiska till övervakningsstaten, om än på ett halvhjärtat sätt. De har tänkt sig sitta i regering med (s). Så man kan förstå att de inte vill ha detta som en konfliktyta inom de rödgröna.

Sverigedemokraterna gör som regeringen och sossarna. Det har förmodligen ännu inte gått upp för dem att de själva är en naturlig måltavla för statens övervakning. Och medborgarrättsliga frågor är de helt enkelt inte intresserade av.

Samtidigt är sakfrågan hetare än någonsin: NSA och GCHQ har byggt upp en gigantisk, global övervakningsapparat som tycks ha fått ett eget liv. Det har visat sig att svenska FRA i praktiken är en filial till NSA. Ändå vägrar regeringen och sossarna att berätta vad som sker, ta en sakdebatt eller ens förstå medborgarnas oro och olust. Maktpartierna kräver folkets förtroende för att bedriva en verksamhet vars verkliga innehåll, riktning och mandat de vägrar informera nämnda folk om.

Och några terrorister har man inte lyckats fånga in och ställa inför rätta. Inte en enda. Varken NSA eller FRA.

Den enda verkliga utmanaren i övervakningsfrågorna är Piratpartiet – som går in i supervalåret 2014 med extremt begränsade resurser. (Uppskattningsvis ett par miljoner kronor, mot de övriga partiernas 340 miljoner av skattebetalarnas pengar. För att nu inte tala om att piraterna i allt väsentligt är beroende av frivilliga krafter, medan de andra partierna har arméer av betalda förtroendemän, ombudsmän och partianställda.)

Men man behöver inte vara piratpartist för att vilja få upp övervaknings- och integritetsfrågorna på agendan i årets två valrörelser. Det är en demokratifråga. Alla som är engagerade för människo- och medborgarrätt, alla goda liberaler, alla som vill ha ett fritt och öppet samhälle och alla i de etablerade partierna som oroas över det som nu sker – de måste också ta tag i det här.

Situationen påminner mig om folkomröstningen om euron. Då stod nej-sidans principer, fakta och engagemang mot etablissemangets överväldigande resurser. Då vann nej-sidan. Så vi vet alltså att det är möjligt. Men för att det skall kunna ske – då måste vi först få in övervakningsfrågorna i den politiska debatten.

Alle man på däck!