Fredrik Reinfeldts svek öppnar för borgerligt vägval

Efter valet har jag stött på många avgående borgerliga regeringstjänstemän, bortröstade riksdagsledamöter och uppgivna partiaktiva som är bittra på Fredrik Reinfeldt, för att han bara drog så där.

Välkomna i klubben. Jag varnade er för honom. I Reinfeldts spår finns många kasserade, svikna och bortstötta människor. (I allt väsentligt mycket bra och duktiga människor.)

Reinfeldt hade kunnat stanna ett tag. Han hade kunnat ta fighten och lett i borgerligheten i att rösta nej till regeringen. Han hade kunnat sätta stopp för den absurda regering som tillträdde i dag.

Men Reinfeldt drog. För honom passar bara vinnare som självbild. Att tusentals borgerliga partiaktiva och miljoner borgerliga väljare nu känner sig svikna, det bryr han sig inte om.

Reinfeldt har säkert sitt på det torra. Nu får andra städa upp efter honom.

En ljuspunkt är att den svenska borgerligheten nu i lugn och ro kan återvända till sina rötter under en tid i opposition – utan en ledare som kväver dess själ.

Att vinna ett par val på att övertaktisera, triangulera, frontförkorta och vända kappan efter vinden, det kan i stort sett vilken idiot som helst göra.

Men vill man bygga stabil framgång – då måste man börja med idéer och principer, vinna debatten och sedan vinna väljarna.

Snart får vi veta: Har (MP) stått pall eller har de sålt ut sig i övervakningsfrågorna?

Nästa vecka får vi se om det blir någon regering. Och vad den i så fall vill.

En fråga att hålla ögonen på är naturligtvis massövervakningen. Min gissning är att (MP) har sålt ut sig vad gäller FRA och datalagringen – för att få sitta i regering.

Jag kan ha fel. Jag hoppas att jag har fel. Men...

Nu vill vi dessutom veta vem som blir justitieminister och vem som blir försvarsminister – så att det i vart fall finns ansvariga politiker att ställa frågor till och att bråka med.

En annan fråga är om de borgerliga partierna kommer att vara mindre tjurskalliga i övervakningsfrågorna, nu när de sitter i opposition. Om viljan finns – då skulle Alliansen, (MP) och (V) kunna köra över (S) och (SD).

Det är knappast troligt. Men vi skall komma ihåg att (S) röstade mot FRA 2008, trots att de egentligen var för – bara för att djävlas med den borgerliga regeringen. Så inget är hugget i sten.

I riksdagen kommer inget att bli som (S) och (MP) har tänkt sig

Sossarna och miljöpartier förhandlar vidare för att sy ihop en regering.

I media får man lätt intrycket att detta spelar någon roll.

Men nu är det ju trots allt så att dessa två partier inte har någon majoritet i riksdagen bakom sig.

Vad (S) och (MP) kommer fram till är alltså inte vad som kommer att ske i Konungariket Sverige – utan bara vad en eventuell rödgrön regering skall vara överens om att den skall tycka.

I riksdagen har en sådan regering sedan två alternativ. Det ena är att göra upp med (V) och (SD) – samtidigt. Det andra är att göra upp med de borgerliga partierna.

Annars blir det inte något. Och då kan regeringen tycka vad den vill.

Det enda som går att säga med någorlunda säkerhet – det är att nästan inget kommer att bli som det (S) och (MP) kommer överens om i sina förhandlingar.

Ett annat sätt att se på (SD)

Som bekant gillar jag inte Sverigedemokraterna. Men jag tror att det är viktigt att skilja på (SD) som parti och dess väljare. Jag tror att de flesta av väljarna varken är nationalister eller rasister. (Möjligen kan de ha fallit för en extrem förenkling av en mycket komplicerad fråga.)

Men – låt oss titta på (SD) bortom utlänningsfrågan. Jag tror nämligen att det finns något annat som lockar i partiet. Det är inte det att de är nostalgi-sossar. Och det är inte deras politik i andra sakfrågor, som ju faktiskt ofta är rätt lam.

I SVT:s VALU-undersökning finns en ledtråd. Där visar det sig att det är i princip lika många som anger "lågt politikerförtroende" som skäl för att rösta på (SD) som invandringen.

Det är vad jag har misstänkt hela tiden. Alltihop handlar om att ge det politiska etablissemanget fingret.

I den delen kan man inte annat än sympatisera med partiets väljare.

Och gissa vad som händer när hela det etablerade politiska Sverige, medieeliten, kulturkoftorna, den ilskna vänstern, sossekyrkan, feministerna och Björn Ranelid säger att detta parti får man absolut inte rösta på..? Yeah, right.

Ironin i det hela är att (SD) är rätt kasst som missnöjesparti, i nästan alla sakfrågor. Partiet är snarast socialkonservativt, hopplöst konventionellt och blekt.

Sverige skulle behöva ett riktigt missnöjesparti. Ett slagkraftigt, smart, underhållande och spännande missnöjesparti. Ett missnöjesparti som skulle kunna samla väljare ur ett riktigt brett spektrum.

(Om någon hostar upp de stålar som krävs för ett sådant projekt, då går det att ordna.)

De f.d. nya moderaterna

Ja, det är ju så här det går när man inte har någon ideologi, några principer eller några visioner som binder samman ett parti.

När väljarna inte riktigt fattat varför de skall rösta på en – då försvinner dessa väljare lika snabbt som de kom.

Med poserande, pragmatism, fokusgrupper, frontförkortning och nya loggor kommer man bara så långt.

Först måste man vinna debatten. Sedan vinner man väljarna.

Valet - Dagen efter

Som väntat visade sig bli närmast omöjligt att få ihop en regering i det rådande politiska landskapet.

Vilket samtidigt innebär att det inte går att ställa till med så mycket djävulskap heller. Vi behöver liksom inte vara rädda för att löntagarfonderna plockas fram igen.

Ingen har rymt med statskassan. Det mesta är som vanligt. Och ryssen håller sig än så länge på någorlunda behörigt avstånd. Så det finns inte så stor anledning att hetsa upp sig.

Belgien saknade regering hur länge som helst. Det var helt OK. Till och med mer än OK, eftersom landets ekonomi stärktes under tiden.

Den där Reinfeldt...

Jag borde väl sova. Och jag borde hålla fast vid principen att inte skriva bloggposter på fyllan. Men vaffan...

Jag skall bli mer utförlig i morgon. Någon gång. En sak vill jag dock ventilera redan nu.

Jävlars så många bittra moderater jag har träffat i natt.

Nu vet tiotusen moderata valarbetare hur det känns att bli pissade på av Fredrik Reinfeldt. Välkomna i klubben.

Precis som den så oerhört begåvade MUF-generation han dödade i Lyckselse. Precis som Stegö, Bill, Schenström, Littorin & Co. Kyla och distans.

I Fredrik Reinfeldts värld är en enda sak viktig: Den jungfrufödde Fredrik Reinfeldt.

En narcissists lekstuga. Tills det blev jobbigt. Tills det blev dags för konsekvenser, ansvar och allvar. Tills puckarna blev för hårda och kom för nära. Då, exit. Bye-bye.

[Infoga valfritt kraftuttryck här.]

Well. Vad var det jag sa..? Jag varnade er ju faktiskt för honom.

Så där. Skulle (M) kunna återgå till ordningen nu?

Valet 2014: Må bäste hen vinna. Eller inte.

Fy fan vad jag tycker illa om valrörelser!

En redan snuttifierad och vulgariserad politik blir än mer snuttifierad och vulgariserad. Mer politik lanseras som patentmedicin i alla sammanhang. Alla partigängare blir stingsliga och går in i något slags bunkermentalitet. Logik, fakta och saklig analys  trängs undan. Det goda samtalet efterfrågas över huvud taget inte.

Och när valet är över kommer allt att slå över åt andra hållet...

Let's Dance kommer åter att dominera nyhetsflödet. Politisk inkompetens och ansvarslöshet kommer att rulla på utan att någon egentligen bryr sig om att utmana makten. Våra politiska ledare kan göra som de vill, med förklaringen att de har folkets förtroende. (Detta kommer framför allt att anföras i frågor som de duckade i valrörelsen.) Den politiska journalistiken försjunker i navelskåderi.

Sverige är inte alls Landet lagom. Sverige har ett direkt bipolärt förhållande till politik, maktutövning och samhällsdebatt.

Med detta stänger vi årets valrörelse. Må bäste hen vinna. Eller inte.

Sedan återstår bara finalen: Att skapa en funktionsduglig regering ur ett kaotiskt parlamentariskt underlag. Det blir lite som att försöka göra ett akvarium av fisksoppa.

Istället för att ligga på soffan - rösta på Piratpartiet!

Ja, jag vet... Riksdagsvalet är som vanligt en strid på kniven och de flesta känner sig tvingade att rösta på sitt lag. (SD) och (Fi) har sina groupies. Men det finns ändå en grupp väljare, som jag nu vänder mig till: De som inte tänkt gå och rösta, soffliggarna.

Att avstå från att rösta är visserligen en fullt legitim markering mot systemet. Men jag vill föreslå en annan taktik: Rösta på Piratpartiet.

Så här: Även om (PP) inte kommer in i riksdagen, så vore det oerhört värdefullt om partiet fick minst en procent av rösterna. I så fall kommer det att få gratis, utdelade valsedlar i alla vallokaler de två kommande riksdagsvalen. Detta är ett mål som går att uppnå, om folk bryr sig lite.

Dessutom är en röst på Piratpartiet en markering mot övervakningsstaten. Kanske den enda du kan göra, under överskådlig framtid.

Visst, (PP) är inte riktigt på banan just nu. Men på fyra år, till nästa val kan piraterna hinna kamma till sig. Och riksdagsvalet 2018 kan komma att bli oerhört viktigt – vad gäller övervakning, internets frihet och våra fri- & rättigheter.

Så, om du inte tänker gå och rösta för att du inte vet vad du skall välja eller för att du inte tycker att det är mödan värt – rösta ändå på Piratpartiet i riksdagsvalet!

Om det inte finns valsedlar för Piratpartiet i din vallokal, ta då en blank valsedel och skriv Piratpartiet på den. Svårare är det inte.

Maktpartierna måste få lite opposition.

Efter valet börjar den verkliga maktkampen

Nu går Konungariket Sverige till val – för att utse de människor som skall bestämma över alla andra.

I morgon kommer svenska folket att rösta för ökad övervakning, mer hemlighetsmakeri, mer makt till EU, mer förmynderi, fler morallagar, en fortsatt idiotisk drogpolitik och fortsatt slöseri med skattepengar. Oavsett vilket lag som vinner.

Politik handlar om tvång. De som vinner kan tvinga hela folket att bete sig på ett visst sätt. Det gäller även på områden där det vore bättre om människor fick bestämma själva. Politiken drar nämligen till sig utövare som tycker om att ha makt över andra. De kommer alltid att vilja utöka sin makt, på vanligt folks bekostnad.

Under de kommande fyra åren kommer den järntriangel som består av politiker, byråkrater och allehanda särintressen att stärka sin makt. De enda som inte får vara med är folket.

Efter att ha sett gårdagskvällens partiledardebatt blir jag stärkt i min uppfattning om att det inte går att förändra speciellt mycket till det bättre inom systemet. Istället måste man utsätta politiken för ett yttre tryck. Sätta diskussionsramarna. Skapa nya idéer som trendar. Slå makthavarna på fingrarna när de spårar ur.

En spaning är att vi kommer att få se en ny slags maktkamp de närmaste åren. Teknik som är disruptive – som blockchains – kommer att hamna i fokus. Teknik som makthavarna inte begriper sig på eller ännu ens känner till. Teknik som Maktapparaten kommer att göra allt för att stoppa, eftersom den utmanar dess makt. Det kan bli stökigt.

Även kampen om den fria informationen kommer att bli het. Det är nu spelreglerna för internet kommer att ses över. Det är nu upphovsrätten måste anpassas till en ny tid. Det är nu de gamla spelarna har sin sista chans att stärka sin position på uppstickarnas och den fria marknadens bekostnad. Det är nu de stora striderna om övervakningen kommer att stå.

Vilket är frågor den valrörelse vi just har utsatts för inte har varit i närheten av att beröra.

Men det är på dessa områden som den verkliga striden om framtiden kommer att stå. I denna strid kommer frontlinjen inte att gå så mycket mellan höger och vänster som mellan maktapparaten och folket.

Åkessons spelande: Ett taffligt och billigt försök till karaktärsmord

Men vafan är det här?

SR Ekot – av alla redaktioner – går ut med nyheten att (SD)-ledaren Jimmie Åkesson är en storspelare på nätkasinon (eller om det är vadslagning, eller poker eller något annat.)

Nyheten, som den presenteras, har uppenbara luckor och lämnar massor av frågor obesvarade.

Åkesson sägs ha satsat stora belopp på kort tid. Han sägs ha gjort insatser som överstiger hans inkomster. Han skall vid vissa tillfällen ha förlorat pengar. Och själv säger Åkesson att han även gjort minst en rejäl vinst.

Men det finns inte något belägg för att Åkesson – sammantaget – ens skulle ha gått minus på sitt spelande. Däremot får Ekots rapportering det att framstå på det viset.

Sedan ber man en expert på spelberoende kommentera Åkessons spelande. Det vill säga att man går till en person som kan förväntas ha en stark förutfattad mening om spel, vars karriär är beroende av "spel-alarmism" och som har som arbete att problematisera spelande. Vad han har att säga hade man kunnat räkna ut i förväg.

Sedan har vi frågan hur Ekot kommit över denna information. Av artikeln får man intrycket att den kommer från spelbolagen själva (vilket låter mycket märkligt) eller deras anställda (vilket i så fall är anmärkningsvärt). Textens spår av brödsmulor som är utlagt åt det hållet är dock så övertydligt att man nog gör klokt i att fråga sig om det inte är ett villospår.

Vad vet vi egentligen om Jimmie Åkessons spelande? Jo, att det ibland är relativt stora belopp i rörelse. Det är egentligen allt. Men det är i så fall inte unikt för Åkesson. Och det är inte olagligt att vara storspelare. Inte ens fel eller klandervärt.

Vad är då detta? Enkelt uttryckt: Ett försök till karaktärsmord, i valrörelsens slutspurt. Och ett försök att få en partiledare ur balans, ett par timmar innan den avslutande partiledardebatten i tv.

Det finns många goda skäl för att inte rösta på Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson. Men detta är inte ett av dem.

Förmodligen kommer denna nyhet att baktända. Bland de flesta (SD)-väljare kommer den bara att ses som ännu ett belägg för den "mediekonspiration" som de anser finns mot partiet. Dessutom blir den en markering av samhällselitens förakt mot folkliga nöjen som spel.

Så detta kommer – som vanligt när den självutnämnda eliten försöker djävlas med (SD) – i slutändan förmodligen att gynna Åkesson och hans parti.

Men att ta en tuff och saklig debatt mot (SD) och deras vidriga idéer – det är medieeliten och den politiska klassen antingen för feg eller för inkompetent för att göra. Jävla mörker!

Länkar:
Åkesson har satsat mer än vad han tjänar på nätcasinon »
Ramberg: Dimensionen på spelandet gör det intressant »

Läs även:
Åkesson gillar att spela - och? »

På söndag är det du som väljer...

Tänk dig för innan du går och röstar!

Massövervakningen: Att bedriva valrörelse genom att hålla käft

Snart är valrörelsen över – och partiledarna har i princip inte behövt svara på en enda fråga om övervakning i media. Vi har inte fått veta vad de tycker. Vi har inte fått veta vad de vill. Och de har inte ställts till svars för vad som skett.

Dels har vi datalagringen – en het potatis, som regeringen har gömt i en utredning tills efter valet.

Och så har vi alla frågor om FRA – dess verksamhet, verksamhetsglidning och samarbete med amerikanska NSA.

Några av de frågor om FRA som vi skulle vilja ha svar på är följande. (Ursäkta om jag tjatar.)

Enligt Snowden-dokumenten har FRA tillgång till NSA:s spiondatabas XKeyscore, som med största säkerhet innehåller information från övervakning av svenskar och känslig information om svenska förhållanden.

• Vem har fattar beslut om detta?
• Vilket lagligt stöd finns för detta?

Det har också framkommit att svenska FRA (tillsammans med NSA och brittiska GCHQ) har ägnat sig åt dataintrång. (Vilket på nyspråk kallas "aktiv spaning".)

• Vem har fattar beslut om detta?
• Vilket lagligt stöd finns för detta?

Detta borde vara öppna mål för media. Detta är frågor av en dignitet som skulle kunna få en regering på fall. Varje journalist borde känna att här finns blod i vattnet.

Men gissa vad? Ingen bryr sig!

Våra politiker slipper undan med att de för snart ett år sedan sa att de "utgår från att FRA följer lagen". Vilket är lätt att säga – när det visat sig att vad som är lagligt inte bestäms av riksdagen utan av den hemliga FRA-domstolen. Praktiskt för FRA. Oacceptabelt i en demokrati.

EU:s dataskyddsgrupp ger Ask & Heckscher bakläxa om datalagringen

Det är inte OK med massinsamling av data om vanligt, hederligt folks tele- och datakommunikationer. Detta säger EU:s dataskyddsgrupp i en rapport som just dök upp i mitt flöde.

Det betyder att justitieminister Beatrice Ask (M) och hennes specielle utredare Sten Heckscher får bakläxa från ytterligare en tung EU-institution, vad gäller datalagringen.

Regeringen och (S) vill fortsätta lagra data om alla svenskars alla telefonsamtal, mobilsamtal, SMS, e-postmeddelanden, nätuppkopplingar och mobilpositioner.

Detta trots att EU-domstolen givit tydligt besked om att EU:s datalagringsdirektiv strider mot de mänskliga rättigheterna och därför inte är giltigt. (Det direktiv som den svenska lagen bygger på.)

Regeringen har tillsatt en utredning, som skall presentera sina slutsatser efter riksdagsvalet. Utredaren, den (S)-märkte politiske torpeden Sten Heckscher har dock givit ett preliminärt besked om att han anser att den svenska datalagringen kan fortsätta.

Samtidigt säger juristerna i EU:s ministerråd att datalagringen måste upphöra. Tysklands justitieminister har dödförklarat datalagringen. Österrikes högsta domstol säger tydligt nej till datalagring. Och FN:s människorättskommissionär riktar hård kritik mot urskiljningslös datalagring utan brottsmisstanke.

Och nu säger alltså även EU:s dataskyddsgrupp (Article 29 Data Protection Working Party) att EU-domstolens dom innebär att insamling av data om alla medborgares alla telekommunikationer inte får ske. [PDF»]

"In particular, national data retention laws and practices should ensure that there is no bulk retention of all kinds of data and that, instead, data are subject to appropriate differentiation, limitation or exception."

Det vill säga att övervakning bara skall få förekomma i de fall det föreligger misstanke om brott.

Men justiteminister Ask (M), sossarna och utredare Heckscher vägrar fortfarande att lyssna på det örat.

Istället hoppas de kunna undvika en debatt om frågan i valrörelsen – genom att hålla den gömd i en utredning. Vilket är fegt, ohederligt och odemokratiskt.

Kräv besked om vad partierna tycker om datalagringen innan valet!

Det är nu svenska folket borde utkräva ansvar för sveket om offentlighetsprincipen

Moderater, kristdemokrater, folkpartister, centerpartister, sossar och sverigedemokrater har inskränkt den svenska offentlighetsprincipen. Skälet är att EU vill att Sverige skall anpassa sig till Bryssels hemlighetskultur.

Offentlighetsprincipens betydelse beskrivs rätt väl av regeringen själv, på dess hemsida...

"Demokratin mår bra av att granskas. Insyn i den offentliga verksamheten skapar garantier mot maktmissbruk och ger möjlighet att påverka. Verksamheten angår oss alla. Medier och andra intresserade ska kunna hämta information i olika frågor, oavsett vad den offentliga verksamheten själv väljer att informera om."

Just så. Det är just detta Sverige nu har gjort avsteg ifrån. Och vi har gjort det på ett område där behovet av öppenhet är ovanligt stort, nämligen i EU-frågor.

I EU är hemlighetsmakeriet utbrett. Beslut fattas av icke-valda byråkrater bakom stängda dörrar. Det kohandlas om det mesta. Särintressen sätts före allmänintresset. Ibland får inte ens de folkvalda i Europaparlamentet veta vad som sker – innan de ställs inför fullbordat faktum och förväntas ge de förslag som läggs fram något slags demokratisk legitimitet.

I valet mellan att ställa sig på folkets eller maktens sida har riksdagens majoritet valt makten. I valet mellan en livskraftig demokrati och korporativism har den valt korporativismen. I valet mellan svensk öppenhet och EU:s översittarfasoner har den valt översittarfasonerna.

Förr i världen var det de borgerliga partierna som stod upp för medborgarrätt, demokratins djupare värden och öppenhet. Som regeringspartier väljer de att istället vara populära i maktens korridorer i EU.

Sossarna har alltid velat måla upp en bild av sig själva som ett parti i den demokratiska utvecklingens framkant. Men istället upphöjer man lidbomeri och maktens arrogans till arbetsmetod.

Sverigedemokraterna försöker framställa sig som EU-kritiska. Men det går uppenbarligen inte att lita på, när det väl gäller. De försöker få det att framstå som om de slår vakt om det genuint svenska. Men de tvekar inte att göra karottunderlägg av en unik, svensk demokratisk tradition som offentlighetsprincipen.

På söndag är det val till riksdagen. Det handlar inte bara om att bestämma hur landet skall styras de kommande fyra åren. Det är nu folket har möjlighet att ställa politikerna till ansvar för de beslut som har fattats den senaste mandatperioden.

Därför borde sveket i fråga om offentlighetsprincipen vara en självklar fråga i valrörelsen.

Men som vanligt är det ingen som bryr sig.

Storebror: Är det så här vi vill ha det?

[Direktlänk»]

Och jag röstade på...

I helgen bloggade jag om hur en liberal kan rösta i riksdagsvalet. I dag var jag och röstade. Det var inte helt okomplicerat. Tydligen är jag lite mer pragmatisk än renlärig. Men det blev rätt bra ändå.

Om jag bott i Stockholms stad, då hade jag förmodligen röstat på Sofia Arkestål (C) i ett sista fåfängt försök att få in lite frihetliga tankar i den svenska borgerligheten. Men – jag röstar i länet, vilket fick mig tillbaka till ruta ett igen.

Mitt första beslut på vägen var att inte rösta på de partier som står bakom massövervakningen. Jag tänker även bojkotta dessa partier, eftersom de inskränkt den svenska offentlighetsprincipen (på begäran av EU). Alltså är allianspartierna, sossarna och (SD) borta ur ekvationen.

(V) och (MP) är visserligen vettiga i just de två frågorna ovan – men tokiga och farliga för vårt land i övrigt. Så de går också bort.

För min del återstod då valet: Piratpartiet eller Klassiskt liberala partiet?

Båda partierna säger nej till massövervakningen. Båda står för ett fritt och öppet internet. Båda vill stärka de medborgerliga fri- och rättigheternas ställning. Jag tror att även (KLP) vill reformera upphovsrätten. Båda partierna säger tydligt nej till euron som valuta. Och båda partierna vill legalisera innehav av droger för personligt bruk.

Spänningen är olidlig...

Det är förvisso så att (KLP) är mer frihetliga än (PP). Det väger till deras fördel.

Men det som fick mig att bestämma mig – i valbåset – var följande:

(KLP) har tyvärr rätt få väljare. Rösterna kan som regel räknas i hundratal. Detta parti förtjänar verkligen betydligt fler väljare. Men tyvärr ger en röst på dem inte speciellt stort praktiskt genomslag, i dag.

Så, spelar en röst på (PP) någon roll? De lär ju inte heller komma in i riksdagen?

Jo, faktiskt. Piratpartiet har en någorlunda sportslig chans att få minst en procent av rösterna. Och i så fall kommer de att få gratis valsedlar utdelade i alla vallokaler i riksdagsvalen 2018 och 2022.

Även om (PP) är frustrerande amatörmässigt och märkligt positionerat i dag – så är det inte alls otänkbart att de hinner kamma till sig på fyra eller åtta år. Och då är valsedlar i alla vallokaler en oerhörd tillgång.

Så jag röstade på Piratpartiet. Och jag kryssade Rick Falkvinge, som en markering om att (PP) var bättre förr.

Jag ser det som ett positivt problem att jag i vart fall har två partier att välja mellan.

För att rädda (S) tvingas Löfven tänka utanför lådan och över blockgränsen

Gårdagens duell mellan Reinfeldt (M) och Löfven (S) var inte mycket till duell. De är ju överens om det mesta. Som någon påpekade: Löfven har mer gemensamt med (M) än vad han har med (V) och (MP).

Som alla kunde se gjorde Löfven inte heller några större ansträngningar för att få de rödgröna att framstå som något trovärdigt regeringsalternativ. (Speciellt inte om de i någon mening blir beroende av (SD):s stöd.) Han håller på att släppa den bollen. Just nu tänks det utanför lådan.

Mittenpartierna kan vara hur mycket Allians de vill, men får de en chans att sitta i regering med (S) – då kommer de att ta den.

Och så var det det där med moderaterna. Jag har sagt det tidigare: Reinfeldt och Löfven kan göra affärer ihop.

Nästa måndag är valrörelsen över. Då gäller inget av allt som hitintills sagts. Då är vad som helst möjligt, för den som är beredd att peka med hela handen.

Sossarna må vara det största partiet, men de ligger på historiskt sett urusla opinionssiffror. Kommer de inte upp på banan nu, då är de knäckta för gott. I den situationen kommer Stefan Löfven att finna det tryggare att samarbeta med ett eller flera borgerliga partier än med vänstern och miljöpartiet.

Skolan, dagens ungdom och samhället

Visst, det finns problem i skolan.

På sina håll verkar studiemiljön vara omöjlig. Systemet är uppbyggt kring en genomsnittlig elev som bara existerar i teorin, vilket gör att många elever inte hänger med och att andra tråkas ut.

Betygssystemet borde uteslutande fokusera på vad eleverna lärt sig, inte var, när och hur. Skolplikten borde ersättas med en läroplikt.

Nu är det valtider och alla tycks kräva fler lärare, trots att forskningen tycks visa att det är lärarnas kvalitet som är det viktiga, snarare än deras antal. Och sossarna vill sända in en armé av okvalificerade arbetslösa i skolan, som förmodligen bara kommer att vara i vägen.

Men, det kan även finnas goda skäl att titta på samhället utanför skolan – om man vill ha en förklaring till de allt sämre studieresultaten.

I dagens postmodernistiska samhälle relativiseras allt från historia till forskning, rättigheter och fakta. Detta sänder naturligtvis signaler till de unga. Varför skall man lära sig en massa saker som ändå bara ifrågasätts och kritiseras? (Detta gör det även svårare att identifiera de områden där det faktiskt är motiverat att lära om, på grund av teknisk utveckling och vetenskapliga framsteg.)

Detta är även ett samhälle som har slutat förmedla värden som respekt för andra människor, deras frihet, säkerhet och egendom till den unga generationen. Vilket skapar onödiga konflikter och förvirring.

Många lagar handlar inte om att skydda människor från varandra, utan från sig själva. Man stiftar morallagar och skapar brott utan offer.  Förmynderiet är omfattande. Även detta sänder ut olyckliga signaler – till exempel att det är OK att styra och ställa över andra människor bara för att man har en viss åsikt eller fix idé.

En allt mer urvattnad demokrati, politiskt hemlighetsmakeri, en försvagad rättsstat, massövervakning och centralstyrning får också konsekvenser. Känslan för fair play undergrävs och dagens unga formas till undersåtar snarare än fria, ansvarstagande medborgare.

Allt detta påverkar utbildningens kvalitet – genom att det påverkar ungdomens tankar, attityder och handlingar.

Så en stor del av skolans problem kanske är att dagens unga helt enkelt gör som de vuxna gör...