Flyktingmottagande & integration: Politikerna är det största problemet

Frågan om Sverige kan ta emot (och integrera) ett stort antal flyktingar handlar inte bara om pengar. Den sätter även ljuset på hur Sverige är konstruerat.

Politiken har skapat systemproblem som gör rimlig flyktingmottagning och integration näst intill omöjlig.

Vissa sådana problem är kända, även om ingen tycks vara beredd att ta tag i dem. Det gäller bostadspolitiken som har orsakat en akut bostadsbrist. (Vilken även drabbar vanliga svenskar.) Och det gäller den svenska arbetsmarknaden som inte lämnar utrymme för enkla instegsjobb. (Till skillnad från hur det är i många andra europeiska länder.)

Detta är de kända problemen, som ingen tycks vilja eller klara att ta tag i. Sedan har vi andra frågor som inte är så allmänt diskuterade – men som gör svensk flyktingmottagning och integration till hopplöst problematiska frågor.

En sådan fråga är den generella välfärdsstaten. I Sverige behöver man i princip inte kvala in i försäkringssystemen för sjukvård och social trygghet.

En generell välfärdsstat och i princip öppna gränser utgör helt uppenbart en oerhört stor lockelse för så väl krigsflyktingar som ekonomiska flyktingar. Konstigt vore det annars. Problemet är att dessa människor aldrig tillfört och i vissa fall aldrig kommer att tillföra något till systemens finansiering.

I en perfekt värld skulle människor ha rätt att bo var de vill – men inte på andras bekostnad. Då världen tyvärr inte är perfekt tvingas man till kompromisser. Å ena sidan har vi människor som i många fall flyr för sina liv, som måste ges en fristad. Å andra sidan är våra välfärdssystem inga outtömliga ymnighetshorn.

En rimlig kompromiss vore att ge flyktingar tillfälligt uppehållstillstånd, kost och logi plus akut sjukvård. Vill dessa flyktingar sedan ha ett permanent uppehållstillstånd och komma in i den svenska socialstaten – då måste de ha ett jobb, betala skatt och kunna försörja sig själva och de sina.

På något sätt känns detta som den enda framkomliga vägen – så länge hela det politiska Sverige vägrar att ens diskutera den generella välfärdsstaten och dess problem.

En annan stötesten, som rör integrationen, är svensk stadsplanering. Svenska städer har inte tillåtits att växa organiskt. Istället har man byggt satellitförstäder i brutal stil, fyllt dem med problemboende och "utlänningar" – och sedan har det svenska samhället i mångt och mycket retirerat från dessa områden. Vill man hindra integration, då är detta sättet.

Man slås ofta av kontrasten mot denna modell när man är utomlands. Jovisst, de flesta europeiska städer har förfärliga betongförorter, de också. Men många har även låtit stadskärnan växa och utvecklas organiskt. Områden som från början betraktats som lite tveksamma gentrifieras långsamt och många olika slags människor kommer att leva tillsammans. Nya områden blir intressanta för dem som söker en billig bostad – och de drar sedan med sig nya människor som lockas av stadsdelens nerv. Detta är städer som lever, andas och utvecklas.

Kolla till exempel in Neukölln i Berlin. Tysk arbetar- och medelklass, en stor andel turkar, en del flyktingar, hippies, hipsters och expats i en salig röra. Alla dessa människor lever nära varandra, i samma hus. Man delar på affärer och infrastruktur. Och man tvingas respektera varandra för att kunna leva tillsammans. Vilket naturligtvis skapar bättre förutsättningar för integration.

Så visst kan det finnas rimliga lösningar på många av flyktingmottagandets och integrationens problem. Saken är bara att svenska politiker gör det rakt motsatta, ofta i stor politisk enighet.

Vilket skapat en fullständigt omöjlig och ohållbar situation.