 |
| Klicka på bilden för en större variant. |
Jag har en enkel princip:
Människor skall få bo var de vill. Men inte på andras bekostnad.
Vilket innebär att fri eller omfattande migration inte är förenlig med en generell välfärdsstat.
Man kan inte öppna portarna för människor att leva på andras bekostnad. Eller att hota andras frihet, säkerhet eller egendom. (Vilket för övrigt gäller alla människor.)
Vill man omfattas av allehanda sociala förmåner och trygghetssystem får man först vara med och betala in till systemet.
Bidragsinvandring går helt enkelt inte ihop ekonomiskt. Och den accepteras inte av dem som tvingas betala notan. Vilket får politiska konsekvenser.
Fri invandring, generell välfärdsstat och demokrati - du kan i princip bara välja två.
Naturligtvis skall vi hjälpa till när det uppstår flyktingkriser i vårt närområde, som Ukraina.
Man kan också tänka sig att vi tar emot ett begränsat antal flyktingar från andra krishärdar - av humanitära skäl - inom ramen för vad som är ekonomiskt och praktiskt realistiskt.
Men det är inte rimligt eller hållbart att acceptera stora mängder bidragsinvandrare. Speciellt inte under rubriken asylsökande.
Asyl är något som bör förbehållas individer som personligen hotas av sina regimer och som i det enskilda fallet är i uppenbar fara. Som det var tänkt från början. (Att vara krigsflykting är något annat.)
Åker man sedan tillbaka på semester till det land man säger sig ha flytt ifrån kan det som regel inte rimligen handla om asyl-skäl.
Arbetskraftsinvandring är en annan femma. Om människor vill komma till vårt land, försörja sig själva, bidra till försäkringssystemen, skapa tillväxt och anpassa sig till våra lagar och vår demokratiska rättsstat skall de vara välkomna. Var den ekonomiska ribban skall sättas kan diskuteras.
Den fria rörligheten för för EU-medborgare har en tydlig huvudregel: Inom tre månader skall du vara folkbokförd, självförsörjande och bidra ekonomiskt till försäkringssystemen.
Vilket är rimligt - förutsatt att man ser till att dessa regler efterlevs. Dessutom handlar det då om migration inom ramen för vår västerländska kulturkrets och liberala demokrati, vilket underlättar integrationen.
Så långt de uppenbara, hårda argumenten. Nu över till de mjuka, som kan vara lite mer kontroversiella.
Till att börja med måste politiken acceptera att människor till stor del styrs av sitt evolutionära bagage.
Under i princip hela mänsklighetens existens har främmande stammar utgjort ett potentiellt hot. En viss misstänksamhet finns kvar i reptilhjärnan.
Om det plötsligt dyker upp en massa människor som vill bo på där vi bor, som ser annorlunda ut, som talar ett annat språk och som kanske också vill leva på våra resurser - då blir reaktionen förutsägbar.
Om detta kan man tycka vad man vill. Men jag är tämligen övertygad om att det är så folk i allmänhet fungerar sedan hundratusentals år tillbaka.
Vilket inte bara gäller oss i övre högra hörnet av World Value Survey. Flytta till en arabisk teokrati baserad på klanvälde och insistera på att få leva som i Sverige, så får du se.
Så länge politiken inte inser detta kan den inte göra något åt människors rimligt berättigade oro. Att stämpla den som främlingsfientlighet eller rasism gör bara saken värre och debatten dummare.
(Rasism är för övrigt totalt anti-intellektuellt. Ingen rår för var den föds. Människor bedöms lämpligast utifrån sina handlingar. Det är inte vem du är, utan vad du gör som är viktigt.)
Detta tillstånd av förnekelse gör även situationen värre för de stackars invandrare som våra politiker tror blir kärnsvenska bara man skrubbar av dem. Människor är olika och vissa är mer olika än andra.
Sätter man sedan dessa invandrare att bo i betonggetton utanför stadens naturliga liv, från vilka det svenska samhället i allt väsentligt dragit sig tillbaka - då behöver man inte vara raketforskare för att räkna ut hur det kommer att gå.
Även om man sätter den utomeuropeiska invandringen (som inte är arbetskraftsinvandring) till ett minimum kommer det ändå att ta tid innan den är på nivå med samhällets absorptionsförmåga.
Så har det varit förr, om än med mindre volymer. I samband med kriget i Ex-Jugoslavien flydde runt 90 tusen människor till Sverige. Det blev problem och väldigt upphetsat tonläge ett tag.
Men med tiden har dessa människor långsamt marinerats i mellanmjölkens land tills något slags balans uppnåtts. Integration tar tid. Assimilering tar ännu längre tid. Ibland blir det först värre innan det blir bättre.
Men i längden brukar det vara enklast för människor att anpassa sig till majoritetssamhället. Att komma in i systemet. Förutsatt att systemet står pall.
På tal om Systemet och för att sticka ut huvudet kan man ifrågasätta om svensk alkoholpolitik, drakonisk droglagstiftning, politiskt korrekt nymoralism, höga skatter och allmänt småaktigt förmynderi är något som unga människor med utländsk bakgrund vill integreras i.
Då kan de ju lika gärna kila över till närmsta källarmoské.
Sverige är fanatiskt i sin iver att lägga sig i folks liv och göranden, vilket är rätt uppenbart för oss som tittar på fosterlandet från kontinenten.
Sverige borde bli lite roligare, mer avslappnat, företagarvänligt och framtidsinriktat. En känsla av rörelse åt rätt håll. Ett projekt som både gamla och nya svenskar kan känna lite optimism över. Något att tro på.
Vilket leder oss över till religionen. Många med utländsk bakgrund är fostrade i en kultur där till exempel kvinnan är underordnad mannen, där homosexualitet inte accepteras och där klanen fyller den skyddande funktion som det statliga våldsmonopolet (i vart fall i teorin) har i den västerländska rättsstaten.
Detta är ett problem, som bara blir värre när våra politiska ledare - som borde stå upp för den västerländska civilisationen och den demokratiska rättsstaten - tiger för att undvika identitetspolitikens skärseld.
När SD klev in i rikspolitiken drabbades det övriga politiska Sverige av panik. Man tog reflexmässigt avstånd från allt, oavsett vad sverrarna sa - så till den milda grad att etablissemanget som regel intog motsatt ståndpunkt.
Under Reinfeldts och Löfvens år hade svensk politik och media lätt kunnat påstå att jorden är platt, om SD hade hävdat motsatsen. Men att reagera känslomässigt brukar förr eller senare straffa sig.
Detta är speciellt intressant med tanke på att S&M innan SD ens var påtänkta tillsammans utgjorde den järnaxel som helst inte släppte en jävel över bron.
I vart fall inte fler än vad som behövdes i industrin och i servicenäringarna, plus lite partikamrater på flykt från Sydamerika.
Men det var då. Nu är vi här. Så intressant. Då får vi förhålla oss till det.
Det talas mycket om förebyggande åtgärder för att bekämpa utanförskap och brottslighet. Vilket ofta är det samma som att kasta pengar på problemen och hoppas att det gör saken bättre.
Någon egentlig diskussion om incitament förekommer i princip inte. Och att bli rik på eget hårt, hederligt arbete är i princip omöjligt i den svenska högskattestaten.
Vilket lämnar unga människor som inte har förutsättningar att studera till jurist, läkare eller ingenjör med... vad?
En annan fråga är språket. Naturligtvis är det bra om alla som bor i Sverige talar svenska.
Men många nyanlända har redan något slags grundläggande färdighet i engelska. Varför då inte utveckla den färdigheten innan det är dags att lära sig ärans och hjältarnas krångliga språk?
Varför inte göra engelska till ett officiellt andra språk, vilket ju i praktiken redan är fallet? Den som behärskar engelska klarar sig bra i det svenska samhället och kan sköta de flesta vanliga jobb.
Sverige gör allt så onödigt krångligt för sig. Fokusera på kärnverksamheten och grundläggande statliga uppgifter istället för utopiska visioner.
Start where you are. Use what you have. Do what you can.
Politiskt mode och den ängslighet det fört med sig har landat i att ingen längre vågar säga att en spade är en spade.
Vänsterns ideologiproduktion inom offentlig verksamhet, utbildning och media är en gökunge som tillåtits tränga undan sunt förnuft.
Den allt mer allomfattande generella välfärdsstaten och en allt mer klåfingrig stat begränsar människans möjligheter att utöva sin potential och hennes makt över sitt eget liv.
Det där är generella problem, de blir dock extra tydliga i invandringsfrågan.
Men nu har alla gjort helt om.
De borgerliga partierna försöker styra upp saker och ting, med stöd av SD.
Till och med Sossarna har svängt. Nu låter de som SD gjorde för några år sedan.
Så här har vi alltid tyckt!
Hur vill de då komma till rätta med de problem vars existens de bara för någon månad sedan förnekade?
"Den ekonomiska, etniska och språkliga segregationen behöver brytas på en strukturell nivå vilket kräver att befolkningen blandas. Samhället kommer att behöva genomföra insatser vi tidigare inte gjort, i en omfattning vi tidigare inte sett." ...skriver sossarna nu.
Vilket låter lite hotfullt. Det andas bussning av skolelever kors och tvärs och ett visst mått av tvång vad gäller var människor tillåts bo.
Så att allt blir lika dåligt överallt. För att citera den gamle socialdemokratiske finansministern Wigforss "Fattigdomen fördrages med jämnmod, då den delas av alla."
Det är så typiskt sossarna. Man blundade för problemen tills de blev så stora att de kräver extraordinära insatser.
De blundade delvis för att hålla gröningarna och vänstern på gott humör, så att sossarna kunde bita sig fast vid regeringsmakten. Delvis på grund av deras överdrivna beröringsskräck mot SD. Delvis på grund av inkompetens.
Men visst skulle det föra saken framåt om svenskar och invandrare umgicks lite mer. Och det måste lösas av civilsamhället - inte med centralstyrning och tvång.
Sossarna ser väl sin chans nu. De är aldrig så glada som när de får en möjlighet att ändra på folk och leka dockskåp med samhället.
- o -
Numera publicerar jag även mina längre texter på Substack. Där kan man prenumerera för att få dem och länkar till min övriga produktion direkt med e-post, även kostnadsfritt.
Klicka här »
