2015-12-22

Myten om den oberoende journalistiken


I grundskolan hade vi en samhällskunskapslärare som bankade in följande budskap i oss: All information har en avsändare. Alla avsändare har ett syfte med sin information.

Precis. Så kallat oberoende journalistik är en vacker idé, men inte mer än en myt. Det gäller alla, inte minst statliga så kallade public service-media.

Det handlar om allt från att media är en del av det allmänna åsiktsdrevet till att enstaka journalisters personliga erfarenheter, åsikter, hangups och intressen styr vinkel, urval och frågor.

Alternativa nyheter, analyser och åsikter får vi i dag från bloggar, utländska media och alternativmedia som Flashback. Det finns även nyhetsaggregatorer (som bubb.la) som samlar upp sådan alternativ information på ett ställe och gör den överblickbar.

Det hela är egentligen rätt enkelt: Du måste själv söka information, värdera källor och göra en analys – om du verkligen vill veta vad som sker i din stad, ditt land eller i världen.

För att ta ett aktuellt exempel: Den som bara läser Aftonbladet eller DN kan lätt få ett intryck av att nationalekonomen Tino Sanandaji är en högljudd men oseriös deltagare i migrationsdebatten. Och den som bara läser hans blogg (och de som länkar till honom) får bilden av att flera av landets ledande mainstreammedia medvetet blundar för fakta, statistik och ekonomiska realiteter.

Här kan man inta en typisk, fjantigt svensk position och säga att sanningen är varken det ena eller andra, utan ligger i mitten. Det är med största säkerhet fel. Någon av de två bilder som förmedlas är sannolikt betydligt mer korrekt än den andra.

Detta är något man, som intresserad samhällsmedborgare, måste sätta sig in i och analysera på egen hand. Vilket kan vara jobbigt, så väl på ett praktiskt som mentalt plan. (Inte minst när åsikter ställs mot fakta.)

Men det handlar inte bara om vinkel, utan även om urval.

Övervakningsfrågorna är viktiga och angelägna. Det handlar om våra fri- och rättigheter och ytterst om vår demokrati. Nya former av övervakning som föreslås utgör dessutom ett hot mot hela vårt IT-samhälle. Och Miljöpartiets svek i dessa frågor är direkt spektakulärt.

Men i gammelmedia är det i stort sett tyst. (Utom när någon enstaka journalist får glänsa med att ha träffat Edward Snowden, utan att för den sakens skull lyckas ställa de verkligt intressanta frågorna – eller när man pliktskyldigast rapporterar om någon form av pågående rättslig prövning.)

Den svenska journalistkåren är kanske okunnig eller farligt ointresserad. Eller också är detta ett tecken på ett – medvetet eller omedvetet – urval. Undersökningar av journalisters partisympatier ger vid handen att väldigt många av dem sympatiserar med MP. Möjligen gör detta dem mindre benägna att granska partiets svek – trots att det är öppet mål.

Vad media inte rapporterar är ofta minst lika avslöjande om deras agenda som vad de rapporterar. Även den som döljer något har ett syfte.

Det finns många andra exempel. Men slutsatsen är att vi aldrig kan eller ens bör vänta oss att medias rapportering är opartisk, neutral eller balanserad. Aldrig. Denna insikt är viktig i sig. Den är en förutsättning för att vi alls skall kunna förstå vad som sker i vårt samhälle och i vår omvärld.

Som sagt: All information har en avsändare. Alla avsändare har ett syfte med sin information.

10 kommentarer:

  1. För en gångs skull, åtmindstone på senare tid, håller jag med dig hela vägen.
    Tänkte det kunde vara kul för dig att veta det.

    SvaraRadera
  2. Hej.

    Som lärarj*vel är det bara att instämma. Tyvärr finns det gott om lärare som ser opartiskhet som något omöjligt och suspekt. Trots allt måste vi numera följa värdegrunden, även över avgrundens rand.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, lärare

    SvaraRadera
  3. Henrik, på vilket sätt är Tino Sanandaji oseriös?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det får du fråga de två tidningarna om. Det är deras bild jag beskriver.

      Själv tror jag att det ligger mycket i vad Tino säger. Men han lever i en rationell värld, utan politiska överväganden. Det räcker inte med att ha rätt.

      Radera
    2. @ HAX

      När Tino Sanandaji talar om en stormaktsskapelse från 1600-talet, till ytan Europas tredje största stat vilken har längst avstånd inom sig i hela EU, som en Volksgemeinschaft vilken han ”äger”, är det då en rationell värld han lever i, eller beskriver?

      Smaka också på den här:

      ”Det är inget konstigt med att man inte har oinskränkt rätt att avsäga sitt medborgarskap, precis som den privata äganderätten inte ger dig rätt att sälja dig själv i slaveri. ”

      Vad brukar man kalla något som man inte får lov att lämna, om inte ett fängelse eller träldom?

      Är inte lackmustestet för en libertarian inställningen till obegränsad secession?

      http://wiki.mises.org/wiki/Secession

      Eller rätten att bli lämnad i fred:

      http://www.mises.se/2011/07/28/ratten-att-bli-lamnad-i-fred-2/

      Radera
    3. Debatten om vem som har rätt till landet etc. finner jag mest märklig. Och det finns mycket i Tinos socialkonservatism (eller vad man skall kalla det) som jag inte håller med om.

      Vad jag syftar på är den statistik han presenterar som visar att systemen inte klarar den nuvarande situationen. (Vilket mycket väl kan stämma, eftersom systemen ofta är tokigt utformade.)

      Jag har bara sett människor slåss mot honom med åsikter, känslor och något slags härskarteknik - men aldrig sakligt bemöta hans siffror.

      Och då väljer jag att tillsvidare hålla öppet för att hans siffror och hans statistik är rimligt väl underbyggda. Om så är fallet, då kan systemkriser eller partiella systemkriser uppstå.

      Radera
    4. Dock så brukar han skapa siffror som inte är så seriösa. Statistik kan man få att peka på vad som helst.

      Radera
    5. Tino "skapar" inte siffror, han hämtar dem direkt från källorna; Migrationsverket, SCB, SOM, OECD etc. Klarar du bemöta i sak den statistik du upplever att han har pekat på något orimligt med?

      Man kan tycka att Metallicas "Enter Sandman" är en skitlåt eller ett mästerverk, bägge kan vara rätt. Men den som säger att låten går i D-dur har FEL, för den är i E-moll, and that's it!

      Radera
  4. Jag läser inga svenska media för de är så urusla.

    SvaraRadera
  5. Tino har också en agenda. Iaf enligt hypotesen från Henriks lärare.

    Tino förvanskar fakta indirekt. Han lusläser källor som inte håller med honom, men är mer okritisk mot de som stödjer hans syn på invandrare.
    Att han dessutom har lyckats få en doktorsgrad och lärt sig uttrycka sig akademiskt kan ju få honom att framstå som mer seriös - för dom som inte genomskådar honom.

    En blatte kan vara rasse. Och då är blatten tydligen en hygglo kille enligt rassarna. Pardoxalt.

    SvaraRadera

Håll en hyfsad ton. Kommentarer bör vara intressanta, fyndiga eller på annat sätt tillföra något - för att slippa igenom nålsögat.