Kändisarna, samhällsdebattens dryga lallare

Sist i eftermiddagens SR Studio Ett möttes Svenska Dagbladets ledarskribent Ivar Arpi och artisten Mikael Wiehe i en diskussion om kändisar som känner, tycker och ger sig in i den politiska debatten.

Det hade kunnat bli ett intressant inslag. Känslostyrda artister mot logik och fakta. Speciellt som känsloargument tenderar att ha större genomslagskraft än den ofta tråkiga och brutala verkligheten. Gott ställs mot ont – trots att det som vid en första anblick kan antas vara "gott" ofta är substanslöst eller direkt kontraproduktivt.

I debatten gav Arpi svar på de frågor han fick. Wiehe lyckades däremot undvika att svara på samtliga frågor som ställdes – på ett sätt som skulle imponera på Bosse Ringholm. Allt som dröjer sig kvar efter sändningen är den anklagande ton som Weihe lyckades etablera, i kraft av sin ställning som känd sångare.

Trots de känslomässiga rökridåerna finns det något i vänsterns debattstil som närmast kan beskrivas som härskarteknik, ett slags arrogant feghet. Vi som sett kommunismen på nära håll känner igen den. Det är obehagligt.

Media borde se som sitt uppdrag att ställa kändisar som skriver debattartiklar och upprop mot väggen. Ger man sig in i den politiska debatten, då bör man även vara beredd att ta denna debatt. Men det sker nästan aldrig. Det räcker uppenbarligen med att känna, tycka och att surfa på sitt kändisskap. Lallarna kan fortsätta att lalla, utan att störas av kritiska frågor.

(Detta känns som en outtömlig källa av ämnen för podcasts. Med lite annonsörer skulle det gå att ordna.)

Lyssna på Studio Ett här. Inslaget börjar vid 1h24. »

Stöd denna blogg »