Jönssons lördagsvideo: Varför kris-prioriteras kulturen?

En intressant exposé landets socialistiska kulturpolitik.

Youtube »

Problemformuleringsprivilegiet

Läs min senaste krönika hos Mårtensson:

Problemformuleringsprivilegiet »

"Just nu ser vi hur media försöker styra regeringsbildningen i vårt land. Media skall naturligtvis rapportera och gärna också erbjuda en seriös analys. Men de applicerar även sin egen matris, sitt problemformuleringsprivilegie på hela processen - och skapar på så sätt en situation där olika aktörer tvingas spela ett spel som är riggat till förmån för ett visst utfall."

Kändisarna, samhällsdebattens dryga lallare

Sist i eftermiddagens SR Studio Ett möttes Svenska Dagbladets ledarskribent Ivar Arpi och artisten Mikael Wiehe i en diskussion om kändisar som känner, tycker och ger sig in i den politiska debatten.

Det hade kunnat bli ett intressant inslag. Känslostyrda artister mot logik och fakta. Speciellt som känsloargument tenderar att ha större genomslagskraft än den ofta tråkiga och brutala verkligheten. Gott ställs mot ont – trots att det som vid en första anblick kan antas vara "gott" ofta är substanslöst eller direkt kontraproduktivt.

I debatten gav Arpi svar på de frågor han fick. Wiehe lyckades däremot undvika att svara på samtliga frågor som ställdes – på ett sätt som skulle imponera på Bosse Ringholm. Allt som dröjer sig kvar efter sändningen är den anklagande ton som Weihe lyckades etablera, i kraft av sin ställning som känd sångare.

Trots de känslomässiga rökridåerna finns det något i vänsterns debattstil som närmast kan beskrivas som härskarteknik, ett slags arrogant feghet. Vi som sett kommunismen på nära håll känner igen den. Det är obehagligt.

Media borde se som sitt uppdrag att ställa kändisar som skriver debattartiklar och upprop mot väggen. Ger man sig in i den politiska debatten, då bör man även vara beredd att ta denna debatt. Men det sker nästan aldrig. Det räcker uppenbarligen med att känna, tycka och att surfa på sitt kändisskap. Lallarna kan fortsätta att lalla, utan att störas av kritiska frågor.

(Detta känns som en outtömlig källa av ämnen för podcasts. Med lite annonsörer skulle det gå att ordna.)

Lyssna på Studio Ett här. Inslaget börjar vid 1h24. »

Stöd denna blogg »

Söders hjältar - på biblioteket

Ännu en dag i Folkhemmet | Youtube »

Idiothem tittar närmare på Kulturmannen

Bernhard Zygmunt - Tankekonstnären | Youtube »

Ytterligare lite senare, på Södermalm...

Youtube »

Verdi och Shakespeare i åsiktskorridoren

Jag tog en liten tupplur på soffan och vaknade upp till SR P1:s kulturprogram Kritiken.

Man diskuterade Verdis opera Otello, baserad på Shakespeares pjäs Othello.

Det förekom vissa snabba resonemang kring musik, sång och scenografi. Sedan lossnade det. Först ut var åsikten att detta drama kanske inte alls handlar om svartsjuka, utan om osunda mansideal. Såpass. Detta följdes sedan av en ängslig diskussion om hur man skall förhålla sig till att Otello traditionellt är svart och inte sällan spelas av svartsminkade vita människor. (Den svenska kulturvänstern har, som bekant, något slags problem med svarta människor.)

Giuseppe Verdi dog 1901. William Shakespeare sägs ha somnat in 1616. Båda herrarnas verk är en bild av respektive tidsepok. Båda försökte behandla ett evigt mänskligt ämne. Lev med det eller stanna hemma och titta på Let's Dance istället.

Naturligtvis är Verdi och Shakespeare otidsenliga och omoderna. Deras verk speglar och berättar om deras tid.

Det är upplysande för oss som lever i dag att få möta bilder av hur man såg på saker och ting förr. Det är intressant, viktigt och värdefullt för oss att få se vilka attityder och stereotypa bilder man levde med för ett par hundra år sedan. Detta är något som en normal människa är fullt kapabel att förhålla sig till. Det sätter dagens moderna samhälle i perspektiv.

Det är inte alls så att jag är emot nytolkningar och moderniseringar av klassiska verk. Vad jag stör mig på är att man kritiserar de klassiska verken som sådana, för att de inte lever upp till dagens politiskt korrekta nymorlistiska påbud. Att man kritiserar kultur från 1800- och 1600-talen för att den inte är svenskt surdegsradikal.

Hur kan man förvänta sig att vi skall förstå vår värld om vi inte skaffar oss ett grepp om hur den ständigt förändras? Hur skall vi alls kunna sätta vår egen tid i perspektiv om allt som i dag upplevs som stötande rensas ut på scenerna, ur Pippi-böckerna och ur Tintin-albumen? Och hur skall nästa generation kunna förstå sin verklighet om historien är censurerad och den klassiska kulturen tillrättalagd?

Slutligen: Jag vägrar att finna mig i att de stora, klassiska verken förminskas och misstänkliggörs bara för att de inte ryms i den svenska åsiktskorridoren. Jag blir beklämd av den svenska kulturdebatten när den hastar förbi det konstnärliga för att istället fokusera på politiska pekpinnar. Och jag blir förbannad när dagens kulturkritiker behandlar mig som om jag vore en idiot utan förmåga till självständigt och kritiskt tänkande.

Vinterkränksjukan hotar vårt öppna samhälle

Man skall respektera andra människor och deras rättigheter. Gränsen för min frihet går där jag kränker någon annans frihet, rättigheter, säkerhet eller egendom. Om inte annat, så är detta en listig approach för den som själv vill leva i ett civiliserat och anständigt samhälle.

Men, det är inte en rättighet att slippa bli kränkt genom sin egen tolkning av någon annans åsikter och yttranden.

Själv skulle jag kunna gå omkring och känna mig kränkt hela dagarna, om jag ville. Det sägs så djävla mycket dumt. Våra samhällsdebattörer är inskränkta och har en olidlig von oben-attityd. Folk som gör anspråk på att veta bättre förnekar inte sällan så väl fakta som logik. Vänstern degraderar mig för att jag är vit. Feministerna degraderar mig för att jag är man. Den politiska klassen förnekar mig makten över mitt eget liv. Man kan bli galen för mindre.

Vad som är kränkande ligger som regel i betraktarens öga. Men i den rådande samhällsdebatten definieras kränkningar som regel bara ur ett visst perspektiv. Inte sällan förklaras något helt plötsligt som kränkande av den tjattrande klassens överstepräster – som gärna vill bestämma vad andra förväntas uppleva som kränkande. Inte sällan ur något slags marxistisk, feministisk, ekologisk eller metafysisk analys.

Däremot är det knäpp tyst om saker som objektivt sett kan betraktas som kränkningar...

Massövervakningen av svenska folket till exempel. Självaste EU-domstolen har kommit fram till att den strider mot de mänskliga rättigheterna.

Vi har morallagstiftning som gör oss till brottslingar, bara för att våra politiker råkar ogilla något vi gör – inte för att vi skadar någon annan. Man skapar brott utan offer. Man straffar folk bara för att man kan, som en markering.

Vi spärrar in människor som luftar vissa åsikter (eller på grund av deras deras konst).

Detta är verkliga kränkningar – av våra mänskliga och medborgerliga fri- och rättigheter.

Men i dessa frågor råder största möjliga tystnad. Istället ägnar sig "åsiktspolisen" entusiastiskt åt trams och prinsessan på ärten-poserande.

Hela denna situation hotar vårt öppna och demokratiska samhälle. Debatten stryps och en åsiktshegemoni etableras. Det fria ordet beskärs och människor tystnar.

Var är alla upprörda kulturkoftor nu?

Kan ni tänka er vilket jävla liv det hade blivit om en borgerlig regering hade gjort en programledare för Disneyklubben till kulturminister?

Kommersialism, kulturell utarmning och nedvärdering av kulturen hade varit vänsterns mantra.

Och tänk er att ett borgerligt parti besätter posten som kulturminister utan att ha en kulturpolitik. [Länk»] Kulturvänstern hade gått i spinn.

Men nu är det inte så. Nu har vi en rödgrön regering. Då går tydligen vad som helst för sig.

Europas kris: Kultureliten ställer sig på maktens sida, mot folket

Jag tycker att det ibland har varit lite tyst från "kultureliten" kring en del av de stora samhällsfrågorna. War on terror, rätten till privatliv, rättsstatens ställning, informationens frihet, våra fri- och rättigheter... Här finns hur mycket som helst att dissekera och att förhålla sig till.

Därför är det lite spännande att norska Aftenposten har en debattartikel om Europas kris, skriven av flera av den europeiska kulturscenens giganter som Umberto Eco och Salman Rushdie. [Länk Aftenposten» | Länk SvD»]

Europa är inte i kris, Europa är döende! utropar de.

Ett lovande anslag.

Med vass penna och skarpt öga beskriver de elva författarna Europas sönderfall, det fallande mörkret och anständighetens flagnande fernissa.

De lyckas till och med identifiera mörkrets hjärta: Eurokrisen.

Men sedan skär det sig, när de elva försöker peka ut vägen framåt: Mer överstatlighet, mer kommandoekonomi, mer politisk styrning – "federalism eller kollaps", "politisk union eller barbari".

Till att börja med är eurokrisen en konsekvens av politiskt storhetsvansinne, överstatlighet och centralstyrning. Mer av det som orsakat euro-zonens problem är knappast lösningen. Inte med mindre än att man accepterar en närmast fascistiskt hård styrning av samhällsekonomin (och därmed även av människors privatekonomi).

Sedan blir jag lite förbluffad över perspektivet. Det antas visserligen att kulturmänniskor är känslomänniskor och därmed också i allmänhet vänster, även när poserandet står i konflikt med verklighet och fakta. Det kan möjligen förklara en viss övertro på kollektiva lösningar.

Men i min bok står kulturen också på den lilla människans sida, mot makten, mot överheten. Det perspektivet försvinner helt när man ser till de elvas slutsatser. Helt. Här reduceras medborgarna till undersåtar och makten hyllas som vårt Nya Hopp.

Detta är ett sådant där Vaffan?-ögonblick. Ställer sig kulturen på maktens sida? Det är i så fall ett svek som gör ont.

Det har funnits varningstecken. Kulturen har knutits allt hårdare till den politiska sfären och dess goda vilja. Levande kultur har ersatts med kulturpolitik. Den politiska eliten och kultureliten minglar allt mer på samma parnass, där de skålar i skattebetalarnas pengar.

Är detta ögonblicket då kulturen – slutligen – går över till den mörka sidan?

Uppdatering: Även Expressen Kultur har nu samma artikel, för den svenska publiken. Fortfarande lika dumt.

Uppdatering 2: I Aftonbladet är Hakelius också skitförbannad på dessa lallare... "För det här är ren propaganda. Det är precis det här budskapet de politiska och byråkratiska tokstollar som drog i gång europrojektet pumpar ut. De vill försätta EU i ett permanent undantagstillstånd för att få makten att tvinga samman länderna. De skrämmer med den inre fienden, det vill säga alla som inte vill ha en europeisk superstat. Det är direkt genant att se intellektuella gå denna byråkratiska centralmakts ärenden, ­snarare än att ifrågasätta den."

DN blixtrar till...

Lena Andersson: Demokratin som mentalitet

Emanuel karlsten: FRA-uppgörelsen är en skymf mot alla som gett sitt liv för frihet

Bengt Ohlsson: När ska det röda rinna av kulturens fana?

Det är Aftonbladets problem

Aftonbladet Kultur publicerar en riktigt tunn och dåligt underbyggd story om den israeliska armén.

I Israel går man, naturligtvis, i taket.

Svenska ambassaden i Israel tar avstånd från artikeln. Men den svenske utrikesministern säger humdidum och humdida, det här var kanske inte så bra – men det är inget regeringen kan eller får lägga sig i.

I Israel blir man ännu argare och kräver att den svenska regeringen fördömer artikeln. (Vilket är ett smart PR-stunt, eftersom man vet att den svenska regeringen inte kan uttala sig. Alltså kan man fortsätta vara upprörd.)

Nu är den aktuella artikeln en skitartikel. Den är journalistiskt undermålig på så många sätt. Och det är inte speciellt svårt att uppfatta den som ett anti-israeliskt propagandanummer.

Men detta är – uteslutande – Aftonbladets problem!

Om Aftonbladet väljer att blåsa upp artiklar som bygger på hörsägen – då har tidningen ett trovärdighetsproblem.

Om Aftonbladet väljer att sprida rykten i propagandasyfte, istället för att ägna sig åt någorlunda objektiv och saklig nyhetsförmedling – då har tidningen inte förstått sitt journalistiska uppdrag.

Om Aftonbladet väljer att vilseleda sina läsare med dåligt material – då förtjänar tidningen inte sin position på den svenska mediemarknaden.

Men det är, som sagt, Aftonbladets problem.

Vad har LO och Schibsted gjort med Lars Johan Hiertas gamla fina tidning?

Sågning

LUF:s Jacob Nyström sågar DN Kultur på Second Opinion.

Bloggsvep

FN har havererat!

Stärk skyddet för EU:s whistleblowers!

Se Sunbyberg, sedan dö...

Förbud mot sex med utlänningar?

Svinflunsans matematik.

Såååå 1900-tal hos DN Kultur!

Dags för högafflar och facklor!

Kulturklimatet i Sverige 2009

Ett antal författare och musiker hoppar upp och ner av glädje över att människor som hjälpt andra att ta del av deras verk kan komma att kastas i fängelse.

Närmare bestämt ett antal författare och musiker som oftast säger sig vara vänster, går omkring i Che-tröjor, dissar kapitalismen, vill skatta ihjäl företagen och applåderar när Lars Ohly talar om det klasslösa samhället.

Vi lever i intressanta tider.

Ridå!

Vissa politiska debattinlägg är mer underhållande än andra. ;-)

Kulturvänstern fegar ur

Kulturskribenterna fegar ur.

Ingen av alla de vänsterskribenter som okritiskt hyllat Naom Kleins bok Chockdoktrinen verkar vara intresserad av att försvara sina ord.

Ännu har ingen av dem nappat på inbjudan att debattera boken på höstens bokmässa. Och när SR Studio Ett försökte få dem att diskutera boken i radio, då ville ingen ställa upp.

Johan Norbergs och Boris Benulics debattinbjudan står kvar. Den borde få lite mer uppmärksamhet. Eller menar kulturvänstern att man kan påstå vad som helst, utan att behöva stå för det?

Johan Norberg – 1 | 2 | 3
Mattias Svensson – 1 | 2

En postmodern klassiker

"Det är en ny sak som har kommit på senare år, det här att folk ska be om ursäkt, att det finns sant och falskt, och lögner och hit och dit. Det pratas liksom i de termerna och det är ganska nytt. För det mesta så diskuterar man, resonerar, har uppfattningar, åsikter. Det är ett väldigt ointellektuellt sätt att gå till väga på tycker jag, det här att här var det lögn och det ska ursäktas. Så skriver man ju inte normalt sett i kulturartiklar. Så det här är något nytt som jag inte förstår."

DN Kulturs chef Maria Schottenius försök till något slags sammanfattande kommentar i bråket om tidningens oriktiga påståenden om Johan Norberg.

Läs mer hos Norberg...

Andreas Malm retirerar?

Det verkar som om DN Kulturs medarbetare Andreas Malm nu försöker backa, utan att förlora ansiktet allt för mycket, i ordkriget med Johan Norberg.

Läs mer på Norbergs blogg »

Håller vänstern på att tappa koncepten fullständigt?

Det pågående ordkriget mellan Johan Norberg och DN Kultur är lite ovanligt. Det ovanliga är att tidningen gav sig på någon som begriper hur man försvarar sig och som inte duckar för att ta en fight.

Vad som däremot inte är ovanligt är att kulturvänstern far med osanning, dribblar med fakta och tillskriver folk åsikter de inte har. Det är snarast regel nu för tiden.

Och det sker inte bara i tidningarna. På film har Michael Moore upphöjt osaklighet till antiintellektuellt underhållningsvåld. I böcker som Chockdoktrinen sprider Naomi Klein uppgifter som knappast kan betraktas som annat än medveten desinformation.

De gör det inför en stor publik. Och de kommer som regel undan med det, helt enkelt för att folk vanligtvis inte ids granska deras påståenden eller ta upp den kastade handsken.

Någon idé- eller sakdebatt är dagens kulturvänster dock sällan eller aldrig intresserad av.

För att återvända till Norberg vs. DN Kultur, så är det pinsamt uppenbart att den stora tidningens kultursida medvetet far med osanning. Man blåljuger om en samhällsdebattör och tillskriver honom åsikter som är rakt motsatta de han i verkligheten har.

Frågan blir allt mer uppenbar. Varför ljuger vänstern?

Det verkar som om den själv insett att den fått slut på argument. Och att verkligheten inte längre stämmer överens med den socialistiska kartan.

Då offrar vänstern hedern och hederligheten i ett sista desperat försök att vinna sin strid. Eller också har den redan gett upp och bestämt sig för att stöka så mycket som möjligt medan tid är.

Och vem passar då bättre att försöka dra med sig i djupet än Johan Norberg? Norberg, den liberale debattören som förändrat hela samhällsdebatten (inte bara i Sverige) genom att faktiskt ta reda på och berätta hur saker och ting egentligen förhåller sig. Norberg, killen som hela tiden tar striden och drar ner byxorna på vänstern.


Hela dramat Norberg vs. DN Kultur, så här långt, finns att läsa om på Expressens kultursida i dag.

På Norbergs blogg kan du följa hur historien utvecklas. (Där finns också länkar till alla artiklar i ämnet.)

Och så har Jocke Lundblad startat en öppen blogg, där vem som helst kan skriva brev till DN Kultur. Gör det!

DN Kulturs senaste försvarstal mot kritikerstormen.