Sverige, ett land som styrs av idioter

Det är dags för svenska folket att se verkligheten: Våra politiska ledare är inte kompetenta nog att sköta landet.

Försvaret, civilförsvaret, polisen, rättsväsendet, bostadsfrågan, skolan, vårdköerna, integrationen, järnvägen... Bit för bit förfaller den samhälleliga kärnverksamhet som det offentliga bör sköta eller ändå lagt under sig. Samtidigt ägnar sig den härskande politiska klassen åt esoteriskt vänstertrams samt åt att försöka ändra på och uppfostra folket.

Visst, det är knepigt att sköta ett land. Allt tycks idag vara så komplext och snårigt att det inte längre går att få någon ordentlig överblick, än mindre styra vad som sker. Trots detta samlar politiken på sig ännu mer makt. Centralstyrning är dålig i sig. Utökad centralstyrning samtidigt som överheten tappat kontrollen över allt den redan lagt under sig - det är ett katastrofalt koncept.

Våra politiker är inga övermänniskor. (Ofta är de uppseendeväckande dåligt utbildade och kvalificerade.) De är som regel inte några experter på varesig försvar, ordningsfrågor, bostäder, utbildning, vård, infrastruktur eller integration. Ändå tillåts de staka ut vägen och ägnar sig inte sällan åt micro management.

Politikerna är bara bra på en sak - nämligen politik. Vilket är konsten att upprätthålla en illusion av att de har läget under kontroll (även när så inte är fallet). Politik är den liturgi och de ritualer som gör det svårt eller omöjligt för vanliga människor att få insyn och att lägga sig i. Politik är konsten att bita sig fast vid makten över andra och att parasitera på folket.

Politiken är verklighetsfrånvänd och faktaresistent. Makten har i sig en inbyggd motvilja mot inlärning och förändring. Jesuitpatern och psykoterapeuten Josef Maureder beskriver fenomenet så här: Saknas inre frihet förvrängs varseblivningen och rationella grunder överskuggas av emotionella låsningar. Då blockeras beslutsförmågan.

Lägg till detta ett allmänt utbrett dåligt omdöme, arrogans och feghet. Makten är enfaldig och bedräglig - den har förlorat sin rimliga funktion och därmed sitt existensberättigande.

Det är hög tid att skademinimera:

• Politiken bör endast syssla med oundgängligen gemensam samhällelig kärnverksamhet.
• Kompetens måste sättas i främsta rummet - framför partibok, byråkratisk befordringsgång, svågerpolitik, särintressen och makthavarnas egenintresse.
• Så mycket makt som möjligt måste decentraliseras - till förmån för mångfald, institutionell konkurrens och best practice.
• Så mycket samhällelig verksamhet som möjligt måste återföras från staten till samhället - det vill säga till civilsamhället, marknaden och de enskilda individerna.

För, allvarligt talat - vi kan väl inte låta allt fortsätta gå utför?