Förtrycket tar sig ständigt nya former

I skuggan av Nazityskland och Stalins Sovjetunionen skrev Hannah Arendt sitt standardverk om totalitarismens ursprung. Tre tankar dröjer sig speciellt kvar hos mig.

i) Man kan aldrig förvänta sig att förtrycket dyker upp i samma skepnad som vid tidigare tillfällen. 

ii) Människor förstår inte att allt - precis vilka galna vidrigheter som helst - faktiskt är möjliga. 

iii) Vägen till helvetet behöver inte vara stensatt med varken onda eller goda föresatser - utan kan lika gärna vara stensatt med inga föresatser alls.

I »Vägen till träldom« från 1944 påpekar F.A. Hayek bland annat följande:

»Endast ett fåtal människor är beredda att erkänna upprinnelsen till fascism och nazism inte var en reaktion mot den föregående tidens socialistiska strömningar. utan en ovillkorlig följd av dessa.« 

»En följd härav är, att många som tror sig stå oändligt högt över nazismens villfarelser och uppriktigt avskyr alla dess yttringar, på samma gång arbetar för ideal, vilkas förverkligande skulle föra direkt till det hatade tyranniet.« 

»Det verkar nästan som vi inte velat förstå den utveckling, som framkallat totalismen, därför att en sådan förståelse kanske kunnat krossa somliga av våra käraste illusioner, vid vilka vi beslutat klamra oss fast.«

Vad har då detta med oss att göra?

Lärdomen är att förtrycket kan komma att visa sig när vi minst anar det, från de håll vi minst förväntar oss, i en fullständigt oväntad gestalt och under de mest skiftande förevändningar.

Vilket är en tanke värd att hålla i minnet när folk ibland påstår att vår tid påminner om 30-talet. (20-talet vore i så fall kanske en mer passande jämförelse.)

Därför gäller det att vara uppmärksam på förtryckets funktioner, snarare än dess yta.

Hur står det egentligen till med yttrande- och tryckfriheten? Står de grundläggande mänskliga rättigheterna orubbat starka, eller håller de långsamt på att urholkas? Har alla lika rättigheter inför det offentliga och är alla lika inför lagen? Hur behandlas oliktänkande? Hur står det till med individens rätt till privatliv? Hur högt hålls egentligen principer som rättsstat och maktdelning? Respekteras den enskilda människans rätt till självbestämmande - och hennes värdighet?

På samtliga dess punkter skulle jag vilja hävda att vi befinner oss på ett sluttande plan. Demokratin kanske inte upphör med en smäll - utan snarare långsamt vissnar bort.