De rödgrönas förvirrade arrogans

En av de politiker som irriterar mig mest är SSU:s förbundsordförande Philip Botström. Påfallande ofta är han överdrivet arrogant i sin socialistiska iver.

Men som regel bara fånig. Som i helgen, när han och Grön Ungdoms David Ling hade en debattartikel i Expressen: De som inte betalat skatt ska inte räddas »

Vilket, till att börja med, i artikelns kontext är en betydande halmgubbe. Jag tror faktiskt inte att någon som har sitt bolag registrerat på Cayman-öarna över huvud taget förväntar sig något statsstöd på grund av corona-krisen. Minst av allt från Sverige. Och jag tror inte heller att de företag som har tidigare skatteskulder räknar med att staten nu skall gå in och rädda dem.

Däremot rabblar författarna upp massor av partihögkvarteret påbjudna buzz-words. Vilket bara blir en meningslös place holder i debatten.

Artikeln är helt enkelt slöseri med tidningspapper. Om det inte vore för den elefant som plötsligt uppenbarar sig i rummet.

»De som inte betalat skatt ska inte heller räddas.«

Hade de två artikelförfattarna tänkt sig att detta är en princip som skall gälla alltid, eller bara ibland? För alla eller bara för vissa?

Detta är underhållande. Vad Knoll & Tott har lyckats göra är att av misstag skjuta en förgiftad pil in i migrationsdebatten.

Så vad gäller för den som kommit till Sverige, hänvisats till utanförskap och som aldrig kommer att bli nettobetalare till välfärdssystemen? Anser Botström och Ling att deras princip - om att den som inte betalt skatt inte heller skall räddas - skall gälla då också?

Med största säkerhet inte. Vilket visar att deras princip inte ens var någon princip, när allt kom omkring.

Istället handlar det om att sprida dynga och misstänkliggöra alla de tappra företagare som ligger sömnlösa över att försöka rädda sin verksamhet, jobben och möjligheten att få vara med och skapa samhälleligt välstånd.

Klasskamp bygger på konfrontation. Och konfrontation skapas enklast genom att odla avund. Även om det man påstår råkar vara en halmgubbe.

Vänsterns arrogans är inte att förvånas över - eftersom företagare i ett klasskamps-perspektiv är en fiende som måste störtas och ersättas med något slags folk- och arbetarkommitéer. Eller i vart fall underställas politikens totala makt.

För Philip Botströms parti är ju trots allt socialistiskt, även om det i ett taktiskt perspektiv hoppas kunna uppnå denna socialsim med demokratiska medel. I vart fall för tillfället. Grundproblemet i sammanhanget är socialismen som sådan.

Unge herr Botströms förvirrade arrogans är precis vad man kan förvänta sig av ett parti som bygger på att makt är rätt och på avundsamhet.