Det är inte alls konstigt att allt går åt helvete

Man avskaffade beredskapslagren med sjukvårdsmateriel - utan att någon riktigt vet hur det gick till eller varför. Man misslyckades med att hindra corona-smittan att ta sig in på landets äldreboenden, trots att man visste vad som var på gång. Man misslyckas med att testa för smitta i den omfattning som är önskvärd - eftersom ingen vet hur det skall gå till och ingen är bredd att ta ansvar.

Inget av detta kommer som någon direkt överraskning.

Sverige har varit så upptaget med att odla bilden av vårt land som den goda socialismens lyckorike - den humanistiska stormakten med en feministisk regering - att man glömt bort vad som är viktigt när det gäller att sköta ett land.

Detta har även drabbat försvaret, polisen, skolan och en massa andra funktioner som utgör central samhällelig kärnverksamhet.

Istället har vi fått kommunala kamelfarmer, identitetspolitik, politiserat bistånd, statlig ideologiproduktion, bidragsberoende media och micro management av sådant som staten och dess funktionärer varken har kompetens eller anledning att hantera.

Verksamhet som kan fungera utmärkt spontant, under frivilliga former och byggd på erfarenhet i civilsamhället och på marknaden - den har inordnats under ovan nämnda micro management, där den istället styrs utifrån politiska överväganden utan kontakt med verkligheten.

När man tillsatt myndighetschefer har det varit partibok, inte kompetens som varit vägledande. Vilket skapat en osund kultur som sedan smittat ner stora delar av förvaltningen. Och som förvärrats och delvis möjliggjorts genom att man i praktiken har avskaffat tjänstemannaansvaret.

Svenska folket måste börja inse att detta är resultatet av en medvetet förd politik - understödd av nämnda folks röster.

Vill man ha det på annat sätt måste man rösta på andra politiker - som vill rulla tillbaka politikens makt till förmån för civilsamhället, marknaden och individen. Innan det är för sent.