Tänk om det inte är rasism som är problemet?

Även om Sverige är ett av världens minst rasistiska länder - så är det fullt möjligt att det ändå finns ett visst mått av rasism.

I vilken grad detta sedan beror på något slags rasideologi eller bara allmän oförskämdhet kan möjligen variera.

Jag tycker mig i sammanhanget notera att man i Sverige - i allmänhet - visar sina medmänniskor bristande respekt.

Och i den mån människor med olika etnicitet har olika företräden - som till exempel en fallenhet för att springa långdistanslopp - då må det väl vara så. Jaha, så intressant.


Men är rasismen det stora, allt annat överskuggande samhällsproblem som det nu utmålas som?

Är det rasism att se problem med att människor som levt länge i Sverige inte behärskar språket tillräckligt väl för att kunna sköta ett normalt jobb? Är det rasism att skolundervisningen i stökiga utanförskapsområden har allvarliga brister? Är det rasism att markera mot individer som bryter mot den liberala, demokratiska rättsstatens principer om individens frihet och människovärde?

Eller är det kanske så att fattigdom och hopplöshet följer i spåren av att svensk arbetarrörelse skapat ett nytt proletariat - utan chans att komma in i det fackliga system som med tiden utvecklats allt mer mot gruppegoism, snarare än solidaritet?

Kan det vara så att identitetsvänstern behöver offer för att kunna rättfärdiga sin existens - vilket leder till att man i själva verket begränsar människors potential, självständighet och naturliga strävan att skapa välstånd och lycka?


En teori:

När öststatskommunismen föll och än en gång bevisade den socialistiska utopins orimlighet - då sammanföll detta med en mer långsiktig utveckling mot att allt färre svenskar kan betraktas som verkligt fattiga. Plötsligt kändes klasskampen därför förlegad - och ersattes med en identitetspolitik på ständig jakt efter nya offer för samhällets uselhet. Vilket möjligen kan vara vänsterns enskilt största misstag.

Men tänk om det inte är offerkofta som behövs? Tänk om det är ett företagarfientligt, högskattesamhälle som håller många nya svenskar tillbaka? Tänk om problemet är att det inte lönar sig att arbeta? Tänk om elever halkar efter i skolan helt enkelt för att man inte ställer samma krav på dem som på alla andra? Tänk om utanförskap skapas mer av systemets missriktade välvilja än av de individer som idag omfattas av det?

Tänk om problemet inte i första rummet är det svenska samhällets rasism - utan ännu ett gigantiskt politiskt misslyckande vad gäller att styra och ställa över sakernas tillstånd. Tänk om man genom sin klåfingrighet ödelagt den spontana mellanmänskliga interaktion som i fritt tillstånd utvecklar och driver vårt samhälle framåt? Tänk om politiken har fråntagit utsatta människor makten över sina egna liv?

Tänk om förmynderi- och förbudspolitik, nöjesfientliga myndigheter, nymoralism, pekpinnar, moralpanik och översitteri skapat ett tråkigt samhälle som en del unga människor inte känner sig motiverade att bli en del av?

Tänk om dagens debatt är ett uttryck för en kultur som slagit i unga människor att de är speciella - snarare än unika.

Det skulle möjligen förklara en hel del.


Min personliga inställning i sammanhanget är enkel: Det är vad du gör, inte vem du är.

Annorlunda uttryckt: Människor definierar sig genom sina handlingar och sitt beteende gentemot andra. Etnicitet, kön, hudfärg, ursprung, religion, preferenser och liknande är i sammanhanget inte relevanta faktorer.

Detta grundar sig i sin tur på det frihetliga mantrat: Alla människor skall ha så stor frihet som möjligt. Gränsen för en persons frihet går där hon kränker någon annans frihet, säkerhet eller egendom. Och alla skall vara lika inför lagen samt ha lika rättigheter inför det offentliga.

För visst skulle allt bli mycket rimligare om alla behandlas likadant?

Vilket rimligen även borde vara de anti-rasistiska krafternas mål. Men på något sätt känner jag mig inte helt övertygad om att så är fallet.