Icke-aggreession - den politiska statens motsats

Jag avskyr våld. Våld är intellektets, förnuftets och civilisationens sammanbrott. Våld är att sätta brutalism före fakta och saklig diskussion. Våld är att kränka andra människor, på riktigt. Våld är ett misslyckande.

Men jag är inte total pacifist. Våld kan vara på sin plats som självförsvar. Och det statliga våldsmonopolet måste ibland använda just våld för att hindra vissa individer från att skada andra.

På samma sätt är jag emot tvång. I princip.

Men om vi till exempel skall ha gemensam lagstiftning och ordningsmakt, lika för alla, då måste vi kanske pynta in en peng i skatt. Det kan jag nog leva med - även om jag som princip anser att skatt är stöld.

Däremot är jag emot att människor tvingas att betala skatt som används omdömeslöst. Skattefinansierad konst av rostat bröd, EU:s skidbacke på Bornholm, statligt ägd etermedia... Det är helt rimligt och rättfärdigt att vägra vara med och betala för sådant.

Att med tvång - och ytterst hot om våld och fängelse - tvinga icke samtyckande medborgare att betala för tingeltangel som inte är samhällscentral kärnverksamhet är fel. Eller när hela folket tvingas betala skatt för att den för tillfället härskande politiska makten skall kunna ägna sig åt ideologiska experiment och propaganda.

Tvång som utövas av staten måste - i den mån det alls skall förekomma - användas med försiktighet, omdöme och ödmjukhet. Man måste respektera att medborgarna är fria och unika individer.

Men även om man motvilligt är med på ett visst mått av tvång, kan man ändå hålla icke-aggressionens fana högt.

Tvång och hot om våld är i allmänna termer dåligt. Frivillighet och spontant samarbete ger som regel bäst resultat.

Saken är att politik till sin natur handlar om tvång. Man fattar gemensamma beslut om att allt skall vara på ett visst sätt. Sedan är det bara för individen att räta in sig i ledet - varesig den enda gemensamma lösningen passar henne eller ej. Alla skall med.

Speciellt absurt blir detta när politiken ägnar sig åt sådant som civilsamhället sköter bättre, som politiken varken förstår eller behärskar. De som är i minoritet har ändå inget annat att göra än att tiga, lida och lyda - även om allt går åt skogen.

Dessutom expanderar politiken ständigt sitt mandat, sin makt och sin klåfingrighet.

Detta har nått den punkt där vi har fått brott utan offer. Samt att vissa frivilliga, icke skadliga handlingar samtyckande vuxna människor emellan är förbjudna.

Detta är lagar som inte skyddar individen från att kränkas av andra - utan om att ovanifrån uttala en moralisk förkastelsedom över saker som vissa politiker ogillar. Som en fatwa, typ. Människor straffas och fulas ut utan att ha skadat någon annan.

Sådant upprätthålls idag med tvång genom lagstiftning. Att genom lag tvinga på andra människor en viss grupps moraluppfattningar, åsikter, hangups, tro och nojor borde inte vara möjligt i ett demokratiskt livskraftigt samhälle. Vi skall vara en demokrati, inte en teokrati.

Lagar skall vara orienterade mot att skydda individen från andra som hotar hennes säkerhet eller egendom, inklusive staten. Inte ämnade att tvinga på folk regler som baseras på den politiska elitens lösa känslor, subjektiva värderingar och förutfattade meningar.

Vi bör ha få, men tydliga och begripliga lagar - och god ordning. Frivillighet, samtycke och spontant samarbete bör vara normaltillståndet. Staten skall skydda människor mot andra som vill dem illa, inte mot sig själva.

Då tror jag att vi får ett lyckligare, mer stabilt och bättre fungerande samhälle.

Men som vanligt går utvecklingen i rakt motsatt riktning - »i god demokratisk ordning«.