2020-10-29

Vill vi leva i ett ständigt undantagstillstånd?


Innan någon beskyller mig  för att vara corona-förnekare: Coronan är ett allvarligt problem och vi behöver helt klart göra vad vi kan för att hålla smittspridningen nere. Om inte annat så för att inte överbelasta sjukvården. Och så är det naturligtvis väldigt tråkigt när folk dör.

Tiotusenkronorsfrågan är: Gör vi rätt?

Här i Tyskland har man just presenterat en månadslång soft lockdown. Max tio personer från högst två hushåll får träffas samtidigt. Den här gången får affärerna ha öppet. Men de stackars krogarna och barerna måste åter stänga. Turister må icke härbergeras och de flesta evenemang ställs in. Amatörsport förbjuds.

Sedan har vi de lokala inskränkningarna. Som att våra dygnet-runt-öppna Spätis inte får sälja sprit mellan 23 och 06.

Och i Sverige har ni era förhållningsorder, som kanske åter är de mest avslappnade i Europa eller möjligen världen. Men ändå, inskränkningar.

Den här gången hörs det dock protester i Tyskland - från bland annat media, näringslivet och liberalerna. Samt från det tyska läkarförbundet - som avfärdar de senaste åtgärderna som meningslösa och efterlyser att politikerna istället formulerar en långsiktig och hållbar plan.

Så är det naturligtvis. Gräver man ner sig i detaljer kan man tappa överblicken. Tänk om vi behöver leva med den här skiten i flera år. Hur hanterar vi det utan att ödelägga ekonomin, kulturen och demokratin?

Inte minst det där med demokratin är knepigt.

Enkelt uttryckt: När våra rättigheter inskränks behöver det inte vara uttryck för auktoritära ideologier. De kan uppenbarligen även inskränkas i namn av vår egen säkerhet och kollektivets bästa. I god demokratisk ordning. Men det är likväl inskränkningar i våra fri- och rättigheter. Vilket inte får hanteras lättvindigt. Helgar ändamålen verkligen medlen?

Saken är att när den härskande politiska klassen väl fått smak för undantagstillståndets makt - då har en gräns passerats. När man en gång väl inskränkt medborgarnas grundläggande rättigheter - om än i ett förment gott syfte och om än tillfälligt - då har man tillfört ännu ett verktyg till maktens verktygslåda. Då har man sänkt tröskeln för att göra det igen. Fast då kanske av något annat skäl.

Dessutom har jag en känsla av att coronan får många att känna sig betydelsefulla. Politiker kan visa på allehanda micro management för att motivera sin existens. Media säljer lösnummer och drar klick. Vissa byråkrater får ökad makt. Det skapas utrymme för att begränsa informationens frihet och bygga ut övervakningen.

Kanske är allt bara masshysteri - skapad av media när de kineser som inte svetsades in i sina egna hem föll döda ner på gatan? Har vi blåst upp ett allvarligt men hanterbart problem till en nivå där vi blir hysteriska och oförmögna att fatta rationella beslut?

Man kan även överväga möjligheten att coronan är ett akut överhängande existentiellt hot utan fungerande motmedel - och att vi har drabbats av en masspsykos. Vilket i så fall gör oss sämre skickade att hantera saken på ett lugnt och rationellt sätt. Det ena behöver inte utesluta det andra.

Jag har tidigare fört fram tanken att den avslappnade svenska corona-strategin kanske beror på något så futtigt som att regeringen inte förstod vad som hände och inte visste vad den skulle göra. Tänk om det - på lite sikt - kommer att visa sig att det var bäst så?

Allt ovan är naturligtvis bara funderingar och spekulationer. Men rent generellt sett är det nog bra om vi kan hålla huvudet kallt.


(Bild: Miroslava Chrienova @ Pixabay)

3 kommentarer:

  1. Bekämpa smittspridning? Vet du ens vad immunologi är? Skydda de utsatta medan grupper med ingen eller låg risk förvärvar immuniteterna.

    Se Martin Kulldorf:

    https://www.aier.org/article/delaying-herd-immunity-is-costing-lives/


    Att man nu plötsligt flyttat fokus till att stoppa smittspridning, beror på att regeringarna som åtnjuter krismakt och kan göra precis vad de vill, aldrig vill att detta skall ta slut.

    SvaraRadera
  2. Det kanske inte finns ngt annat val än lock down för att inte överbelasta sjukvården?

    Den svenska regeringen löste ju problemet med befarad överbelastning av sjukvården genom direktiv, att personer som var äldre än 65-70 år och vistades på ett äldreboende eller hade hjälp i hemmet inte skulle få någon sjukvård alls.

    Åldersgränsen kan självfallet justeras nedåt efter behov, så att endast personer, som är yngre än 60 år (eller 50 år eller 40 år osv), får någon sjukvård, om de insjuknar i Covid-19.

    Men - den här rationella (och samvetslösa) handläggningen är ju inte möjlig för en regering att implementera i något annat land än Sverige.

    SvaraRadera
  3. Det finns vissa lätta saker som dom kört i Tyskland (och övriga Europa) som Sverige borde ta efter, mask är ett sådant exempel, billig lösning och kan den minska smittspridning med någon procent så är det värt det. Tyskland kör ju även en helt annan smittspårning än vad Sverige gör, räcker med att du besöker en restaurang på autobahn så ska telefonnummer och namn fyllas i samt när du besökte restaurangen, ett väldigt simpelt system för smittspårning. Sverige ligger långt efter med simpla saker som det, masken var ju förmodligen för att vi inte hade tillräckligt på beredskap så dom fick dra ihop en historia om att det inte skyddade, förvisso delvis rätt, det skyddar inte den som bär masken avsevärt mycket, men den skyddar andra om du själv har Corona och bär masken. Det jag märkt av i Italien är att dom kollar tempen på dig så fort man besöker ett företag. Kunder jag besökte i Italien i förra veckan så kontrollerades temperatur 3-4 gånger på en arbetsdag.

    Anledningen till att svenska regeringen inte får utstå mer kritik är förmodligen för att varken media eller gemene man i Sverige bemödar sig att kontrollera dödsfall per capita och jämför med våra grannar i Norden samt i Europa.

    SvaraRadera

Håll en hyfsad ton. Kommentarer bör vara intressanta, fyndiga eller på annat sätt tillföra något - för att slippa igenom nålsögat.